torsdag 18 mars 2010

Eh-eh-eh-eh

Jag och maten har blivit vänner igen. Det visade sig att det som kan bota en kropp (och sinne) som hatar mat är alkohol. And lots of it. Då har man inget annat val än att ta till sina grabby hands och glufsa i sig pommes medan allting fortfarande susar omkring en. Annars är jag rätt high på potatis, falukorv, lök och ägg för tillfället. Länge leve Sverige och dess tunga mat!

Hände något alldeles otroligt knäppt i förrgår. Jag gick till den där japanska föreningen som folk tipsade mig om, nämligen. Tolv timmar senare frustar jag irriterat i ett rum som är alldeles för varmt och som inte är mitt eget. Så jag plockar ihop mig själv (och tänker "Jag tar hellre en konfrontation än lämnar min älskade, älskade orangea hatt. Varje dag och varje minut tar jag hellre en konfrontation än att lämna den efter mig"). Sedan går jag skamset genom en betongdjungel som jag inte känner igen. Mina röda strumpor lyser och klackarna låter alldeles för mycket. Jag lovar mig själv dyrt och heligt att aldrig mer göra en walk of shame utan att mina glasögon är på. Om det är något som är värre än en walk of shame, så är det en walk of shame då man blir vindögd. Sedan kryper jag ihop så gott det går och försöker låtsas om att alla människor som är påväg till jobbet inte ser mig. Men det gör de ju, såklart.