Jag slänger och slickar

Det är ingen bra idé att driva med mig när jag är påverkad och känner mig ensam. Det är precis vad som hände i fredags när jag sprang mot spårvagnen efter Hannes och Anjas vernissage. Tre killar skriker efter mig om att jag ska springa fortare, spring fortare lilla tanten så att du hinner!
Oftast brukar jag inte bry mig om sådana saker, för det är bara onödig slöseri med tid och kraft.
Men just tack vare att jag kände mig litet småsur, så vänder jag mig om och stirrar ilsket på dessa tre män, varefter jag slänger min cigarett på dem.
Jag lämnar gapet och skriket bakom mig och undrar vad jag egentligen håller på med. Spårvagnens dörrar stängs igen framför nosen på mig, och jag skriker frustrerat. En man inne i vagnen rusar fram och trycker upp dörren åt mig, och genom det existerar min tro på mänskligheten igen.

Men eftersom Gud Ser Allt, och verkligen inte alls uppskattar att man slänger cigaretter på folk, så halkar jag på isen när jag klivit av vagnen, och skadar såklart min arm. Nej, cigarettslängande får jag nog sluta upp med.



För övrigt så hände något väldigt konstigt i lördags. Sebbe, min brors vapendragare på jobbet, vänder sig mot mig när vi är inne och dansar på Bryggeriet och tjuter "Din bror slickade mig precis på kinden! Varför gör han sånt?", varefter jag fnittertjuter och slickar Sebbe på andra sidan av kinden. Såklart har jag gått runt och våndats över det agerandet sedan dess. Mamma ger mig en verbal klapp på axeln över telefonen och säger att hon skulle kunna ha gjort samma sak (varefter mycket skratt ensues-- den mentala bilden, alltså. Fast det var inte riktigt så hon menade, förklarade min kära moder fnittrandes). Så nu släpper jag det.