söndag 14 februari 2010

That must be the saddest girl to ever hold a martini

När jag sitter vid mitt bord som ska representera jobbprogrammet i London, så kommer det två män uppför trappan.
"Emelina!", ropar de förtjust. "How nice to see you again!"
Jag bara skrattar när Allan stryker en kyss mot min ena kind.
Det var inte precis det jag förväntade mig när jag sa ja till att jobba på Blueberrys mässa i Stockholm just denna lördag. Plötsligt står två brittiska män framför mig från min gamla skola i London och skämtar med mig och varandra. Och jag bara skrattar mest under de resterande fyra timmarna.

Jag vill skriva om andra saker också, men det går inte. Det får bli att ta till den fysiska dagboken.
Och för övrigt så är det väldans konstigt att bussarna mellan Stockholm-Göteborg har el och gratis internet, medan SJ bara är lika dåliga som vanligt. Det gör att en dubbelt så lång resa nog faktiskt är värt det ändå. För jag såg precis på Vanilla Sky och grät ögonen ur mig. Jag älskar den filmen.

Inga kommentarer: