Erkännande

"What is that book you're reading?", undrar min manager och tittar menande mot den stora tegelstenen till bok som ligger på bänken i omklädningsrummet. Jag skrattar till litet nervöst, och svarar motvilligt: "That is, um... I'm reading the Twilight series."
Hennes ögonbryn skjuter upp i pannan och svarar litet osäkert, med samma nervösa skratt som jag i halsen, och undslipper ett litet "Oh."


För vad mer kan man säga? Man kan ju poängtera alla timmar som jag suttit med ögonen fastlimmade vid alla de där svindlande sidorna som nu har tagit slut. Jag kan försvara min rätt att faktiskt få tycka om en bokserie som klassats tillhöra alla de där fåniga, romantiska själarna som nog lutar åt tonåren snarare än vuxna. Men på något sätt så orkar jag inte bry mig om den så kallade nedgraderingen som jag själv intalat mig själv att denna bokserie är. Twilight är vad det är. Twilight är bra. Och jag tänker inte säga mer än så.

She was standing there by the broken tree
Her hands were all twisted, she was pointing at me
I was damned by the light coming out of her eyes
She spoke with a voice that disrupted the sky
She said 'Come on over to the bitter shade,
I will wrap you in my arms and you'll know you've been saved'
Let me sign, let me sign


"And so the lion fell in love with the lamb."
"What a stupid lamb."
"What a sick, masochistic lion."