Kall

Mina fötter är kalla.
Någonstans djupt inom mig står det någon med knutna händer längs sidorna av kroppen och skriker för full hals i desperation. Vad ska jag göra nu? Men varelsen inom mig, som alltför ofta ger mig giftiga svar, vill inte svara den här gången. Den vet inte heller. Den är väl säkert litet glad i smyg sådär att jag tvinar i oförståelse tills sömmarna börjar spricka. Haha, säger Den. Där får du för att du blockade ut mig under en hel vecka. Nej, jag bara skojade. Jag vill bara jävlas med dig. Jag vet ärligt talat inte. Du vet hur det brukar gå. Läs, läs, läs. Älska det. Låt det fylla din själ. Orden tar slut. Våndas. Låt din självkänsla och rädsla ta en knäck inför nästa gång då du återigen bestämmer dig för att älska något annat än en riktigt människa.
Personen inom mig börjar vandra runt i cirklar igen. Som så många andra gånger. Försöker poänglöst att hitta de där trådarna som ska leda mig tillbaka till de där orden och känslorna. Ignorerar varelsen. Men är oroad. Fundersam. Ensam. Väldigt, väldigt ensam.