De där attackerna

Jag hade svimm-attack #2 på jobbet idag.
Ett säkert tecken är ju att man börjar känna sig snurrig-- men det gör jag hela tiden, så det är litet svårt att avgöra för mig. Tunnelseendet kan ju också vara en hint. Återigen, så är detta något som inte är alltför ovanligt för mig heller. Så när benen väl viker sig under mig, så vet jag att jag måste ta mig ut, snabbt, snabbt innan någon ser eller hör mig. För om jag får sympati efter något sådant så blir det bara värre.

Jag börjar hyperventilera och tårarna börjar rinna i vanvett. Om någon kommer och klappar mig på axeln då och uttrycker sympatifyllda ord, så blir "attacken" dubbelt så jobbigt, och tar dubbelt så lång tid att komma över. Det är nämligen då skriket kommer.
Född ur hyperventilationen stiger det som ett gurgel ur halsen och försöker tvinga sig ut. Jag får sitta med handen pressad mot munnen och försöka hålla tillbaka det där som varken ser eller låter bra i folks närvaro. Förra gången det hände så trodde jag bara att det var en engångsgrej. Tydligen inte. Jag är så himla besviken på min kropp för att den inte klarar av vissa saker. Och när man väl kommer tillbaka efter ett pepp-talk med sig själv att nu får du fan skärpa dig!, och tusen miljoner medarbetare frågar hur man mår och man får en massa kramar, oroliga blickar, frågor om jag vill ha något att äta eller dricka... eller det värsta-- "Nej, jag gör det här jobbet åt dig, du kan ta och sätta dig ned så länge". Jaha? Men när fyra-fem pers säger samma sak... vad ska jag göra då? Sitta här och vara ännu mer svag och värdelös?

Men nej, du. Bättre arbetskamrater får man nog leta efter. Brukar eran manager komma till er, sätta sig på huk och med len röst säga att allt ordnar sig, alla kan inte vara starka hela tiden. Eller när personer som du var stensäker på att de var djävulen själv förser en med drycker och oroade förslag om att man kanske borde gå hem... då känns det litet som en familj. Radisson-familjen.


Och nu kom Johanna hem, SÅ NU KAN JAG FORTSÄTTA LÄSA. Trots att jag precis bestämt mig för att sova, men äh... vem behöver sömn när man kan få sneda leenden?