City of Ember a.k.a. dystopier

Jag älskar dystopier. Nej, inte ens det. Jag älsk-älsk-älskar dystopier. Det är som en fysisk åkomma jag inte kan rå för. Mitt hjärta börjar slå fortare och jag försvinner så djupt in i historierna att det känns som om jag drömmer. Det är bara en del av mig. Jag var född för att älska dystopier, så är det bara. 1984, Kallocain, Logan's Run. Det är sådan där litteratur och film som jag kan se om och om igen.

Om jag hade sett eller läst City of Ember när jag var yngre, så skulle det vara en film som jag skulle se lika ofta som jag kollade på Lejonkungen. Tänk dig Logan's Run (eller The Island för er som kanske inte vanligtvis tittar på dystopier från 70-talet), fast gjord för barn. Ett fast-i-underjorden-och-vad-finns-utanför?-äventyr fast i bohemisk tolkning.


Tänk dig The City of Lost Children, fast amerikansk och litet mer lättsedd. Men otroligt, otroligt mysig. Jag pep, grät och satt med ögon stora som tefat. Jag borde nog läsa boken. Jag hade inte ens hört talas om den förut. Se trailern, vettja.

Ps. Den här filmen kommer du uppskatta, Petro.