En riktig jävla bitch

Haha. Kommer ni ihåg igår när jag berättade att jag skrek litet på diskarna? Nåja, vi blev vänner idag igen. Känns bra. Vad som dock känns mindre bra är bitchen till kock som jobbar på hotellet mittemot vårat. Hon heter Mary. Känner ni inte hur bara namnet får erat nackhår att stå upp? Känner ni inte hur morrandet börjar långt där nere i strupen? Ögon som skjuter blixtar, och allt det där. Så fungerar min kropp så fort jag ser denna kvinna.

Hon är en kort liten varelse från Afrika, som har världens värsta humör. Hon skriker på allt och alla. Om Mary inte tycker om dig, då får du ett helvete. Mary tycker inte om mig. Men det är okej, för jag tycker inte om Mary heller. Men hennes skrik och restriktioner om vad jag får och inte får göra går mig nerverna. Såpass mycket att jag skrek litet på henne idag. Oops.

"Du får bara ta en fiskbit", fräser Mary.
Jag blundar, hårt. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att resten av människorna som sitter och äter i kafeterian har två eller till och med tre fiskbitar. De får göra allt det där som Mary säger att jag inte får göra. Nej, nu får det vara nog, tänker jag. Jag knyter händerna i två små knutar och drämmer dem sedan i bordet.
"Vad är ditt jävla problem, Mary?", väser jag under min ilska.

Ja, vad är Marys problem? Jag vet inte riktigt. Det enda jag hörde när jag vände mig om och gick till skyddet av mina arbetskamrater som gav mig uppskattade blickar, var ett litet "stupid girl" från Mary.

Väl tillbaka i safety zone:n som är i from av min restaurant, så marcherade jag fram till Dwith och frågade om han hade makt nog att sparka den jävla kärringen Mary. Dwith skrattade. För alla vet hur Mary är. En riktigt jävla bitch, helt enkelt.