Åh herregud

Idag gjorde jag misstaget att fråga en av mina kollegor om han trodde på Gud (han sjöng på en psalm). Han höjde på ögonbrynen och sade: "Ja, såklart. Gör inte du det?".
Därefter urartade det sig till att alla mina arbetskamrater stod som hökar runt mitt lilla arbetsbås och försökte övertala mig att jag nog var kristen, trots allt.

Det är första gången jag har hamnat i en sådan här situation. Ateistiska Sverige gör en väldigt trångsynt, och i mitt fall helt oblivious över faktumet att religion är något som faktiskt är en del av samhället. Det var kort och gott konstigt att vara den som folk kollade konstigt på, istället för tvärt om, som det oftast är i hemlandet.

Sedan att djävulen står bakom Da Vinci Koden vet jag inte riktigt om det är sant.


Ps. Egentligen hade jag tänkt skriva ett väldigt långt och fundersamt inlägg om detta, men det får vänta. Jag fick en liten Aha!-upplevelse.

England i sitt ässe

Obs!
Jag höll på att få en hjärtattack idag när jag satt på bussen och såg två flickor framför mig som tittade på en man utan skjorta som kysste sin flicka. Gissa vem mannen var? Allas våran Rob, såklart. Engelska gratistidningar är snabba med väldigt viktigt information, verkar det som.

Jag snodde en tidning, såklart. Ett stycke urklipp kommer sitta på väggen imorgon.

Och, och, och

Jag är väldigt vilsen i hur min framtid ska se ut. Men det betyder självklart (eller uppenbarligen) att livet inte är bra ändå. Visst, det tynger en när man känner att man inte är på det stället i livet som man trodde att man skulle vara på vid det här laget. Men när man sitter i Marble Arch och röker vattenpipa med trevliga människor, och sedan vandrar hemåt längs Holland Park i den utomlandsvarma natten -- då är livet fint. Och Linda är fin. Och öl är fint. Och min mamma kommer på söndag. Och mina hårrötter är blonda igen. Och nu ska jag sova. Godnatt.

Fåniga, fåniga, fåniga Emelina

nneeeeeEEEEJJJJJJJ
Jag vill inte se bilder på en halvnaken Edward, kyssandes sin flicka. Jag är för vuxen och mogen och uppväxt och färdig med allt sådant där fangirl:igt. Insätt gärna fler adjektiv som förklarar hur jag är för gammal för att dreggla över en man som bara tar av sig en tröja och pussas litet. Försök också komma på fler adjektiv, alternativt en helt ny text som får mig att inte låta så fånig. Jag tycker inte om att vara fånig, men tydligen kan jag inte låta bli.


Följ fåniga länkar för att se fåniga bilder på fåniga män som fåniga Emelina fånar sig över.


Ps. Rob, du kan väl komma hit till London när du är färdig med inspelningen i Italien och hänga litet med mig, va? Jag är litet ensam och spenderar bara min fåniga tid med att dagdrömma om fåniga vackra pojkar. Bota mig, blä.

City of Ember a.k.a. dystopier

Jag älskar dystopier. Nej, inte ens det. Jag älsk-älsk-älskar dystopier. Det är som en fysisk åkomma jag inte kan rå för. Mitt hjärta börjar slå fortare och jag försvinner så djupt in i historierna att det känns som om jag drömmer. Det är bara en del av mig. Jag var född för att älska dystopier, så är det bara. 1984, Kallocain, Logan's Run. Det är sådan där litteratur och film som jag kan se om och om igen.

Om jag hade sett eller läst City of Ember när jag var yngre, så skulle det vara en film som jag skulle se lika ofta som jag kollade på Lejonkungen. Tänk dig Logan's Run (eller The Island för er som kanske inte vanligtvis tittar på dystopier från 70-talet), fast gjord för barn. Ett fast-i-underjorden-och-vad-finns-utanför?-äventyr fast i bohemisk tolkning.


Tänk dig The City of Lost Children, fast amerikansk och litet mer lättsedd. Men otroligt, otroligt mysig. Jag pep, grät och satt med ögon stora som tefat. Jag borde nog läsa boken. Jag hade inte ens hört talas om den förut. Se trailern, vettja.

Ps. Den här filmen kommer du uppskatta, Petro.

För en gångs skull

För en gångs skull så är det jag som sitter nere i köket och pratar i timmar med flatmate:sen. Rätt så typiskt att man börjar prata med dem när en av dem precis ska flytta, inte sant?

Jag har tänkt väldigt mycket på min framtid de senaste veckorna. Idag fick jag nog av alla de ensamma timmarna i mitt rum. Jag slog näven i madrassen och tänkte "Nej, nu jävlar". Detta "nej, nu jävlar" tog mig till en surprise-picknick i Holland Park med Linda och en första väl förtjänad lång kväll med alla mina små lägenhetsvänner. Varför är jag så osocial egentligen? Det är den ständiga frågan. Och var kommer min framtid ta mig? Göteborg. Ja, inte så oväntat kanske. Men beslutsamheten är mycket starkare nu än innan. I Janurari, förhoppningsvis.

Då, syster och bror, kommer jag. Då kommer alla syskon att återförenas igen, och jag kommer att vara hel igen. Tills dess? London, antagligen.

Kom och hälsa på, vettja.

doughnuts

Jag tänker på doughnuts ohälsosamt mycket. Jag har suttit och googlat doughnut-ställen den senaste halvtimmen, och kontemplerat om jag kanske skulle åka och köpa litet doughnuts i cirka tre timmar nu. Men de är ju så goda. Vem kan motstå det?
Ynk, ynk, ynk, vad ska jag göra?

Tema: Disney

För att lätta upp stämningen (mest för min egen skull), så kommer video #2 i Emelinas random mobilvideor genom åren.

Guld-cred till personen som kan nämna vilken film och låt det är.

Six Feet Under

Six Feet Under. Säsongsfinalen utspelade sig ungefär såhär.

GRÅT, GRÅT, GRÅT, GRÅT.
För min del alltså.
Puffiga ögon.
Igentäppt näsa.
Ni vet det gamla vanliga. Det där som får ens hjärta att brista.


Åh, gud så bra serie. Se.

Tävling som jag helst vinner, om det är okej

Jag gick precis med i en tävling over at good ol' T4 (Channel 4), där man kan vinna en helg i Italien då man får.... sitter ni ned?.... vara med på set:en för New Moon. Och vara statist, såklart. De drar vinnaren på onsdag. Hoppas det blir jag. Jag skulle inte tacka nej till att åka till Italien just nu. Eller få en tjuvtitt på Edward in real life. Eller en Rob Pattinson i vampyrsmink, beroende på hur man ser det. Whichever.

Ericsson träder in på scen

Eftersom jag nu kan ladda över mina filer från min mobil till datorn, så kommer det spammas med bilder och videos nu framöver. Eftersom min mobil är gammal och grå, så är bilderna i dålig kvalité och videorna sekunder-långa.

Det första klippet är från hösten 2007, ungefär när jag precis flyttat till Göteborg och Linda. En typisk bästis-konversation, antar jag?

Mycket "Nej, jag vet". För man vet allt om varandra om man känt varandra i 50 år.

Här, eller alldeles bredvid, jobbar Linda

När jag jobbar lunch på jobbet, så får vi ta av lyxmaten som blir över och ta med hem. De dagar som Linda jobbar mördardagarna (aka 13:00-22:00), så tar jag mitt pick och pack och åker och möter henne vid Harrods på hennes lunchrast. Sedan går vi till Hyde Park och picknickar jättejättesnabbt.

Jag väntar och väntar på Lindas lunchrast som inte kommer, buhu.

Vääänta nu, jag tror jag ser något där borta...

Hihi.

Lindurillan kommer!

Åh, åh, åh

Idag frågade en man på mitt jobb vad jag gör på fritiden. Jag hatar den frågan. "Jag läser", är det enda som jag kan komma på. En eller två öl från tillfälle till tillfälle. Men mest så läser jag bara. Och det låter liksom så... punkt, punkt, punkt. Folk vet inte riktigt vad de ska svara.

Så förstå min förtjusning när han frågar vad för sorts litteratur jag tycker om-- och plötsligt står vi där klockan sju på morgonen och diskuterar Horatius verk. Tydligen var den uppskattningen ömsesidig, för tjugo minuter senare glider han förbi min station och ger mig en liten chokladbit. Ni vet den där jättedyra sorten som finns i varje mataffär men som man aldrig köper för att det är på tok för dyrt. Min favorit. Åh, åh, åh. Vissa vet verkligen vad man ska göra för att få en flickas hjärta att slå. Böcker och choklad.

Sedan så fick jag en annan liten present idag:

Babycheese av min favoritkock Mortine!
Babycheese! Jag kan säga det ordet i evigheter.
babycheese!

hype

Trevlig kaffe-fakta #37
När du dricker kaffe, så blir du röksugen femtioelva gånger under perioden du häller i dig denna underbara dryck. Du kan gå ut och röka, och så fort du är innanför dörren igen, så vill du röka. Igen. Och igen, och igen.
Koffein + nikotin = en kroppslig hype som inte kan jämföras med något annat.

klad hest

Jag är väldigt klad hest. Det här är första gången som jag har varit på ett jobb där det verkligen finns en sammanhållning mellan arbetskamraterna. Jag fick ett sms för någon timme sedan där Gabriel ville att jag skulle komma till den lokala puben vid jobbet för att ta några öl "med alla andra". Bara grejen att de sms:ade mig och ville att jag skulle komma och umgås trots att det är min lediga dag värmer mitt hjärta. Samtidigt, här hemma i lägenheten, har alla flatmates börjat planera en resa till ett nöjesfält och en roadtrip genom the UK.

Om två veckor så kommer min kära mor och hälsar på mig. Några dagar senare kommer bästaste Petronella och besöker Londonland. Under denna period kommer också finaste Lauran från soliga Californien och hälsar på.

Och någonstans i mitt bakhuvud så går jag runt och småler över alla anställdas skratt som ekar genom Radissons hotell. Lönen må vara svår att leva på, men när man har så roligt på ett jobb som vi har, så tycker jag att det är värt det.

En riktig jävla bitch

Haha. Kommer ni ihåg igår när jag berättade att jag skrek litet på diskarna? Nåja, vi blev vänner idag igen. Känns bra. Vad som dock känns mindre bra är bitchen till kock som jobbar på hotellet mittemot vårat. Hon heter Mary. Känner ni inte hur bara namnet får erat nackhår att stå upp? Känner ni inte hur morrandet börjar långt där nere i strupen? Ögon som skjuter blixtar, och allt det där. Så fungerar min kropp så fort jag ser denna kvinna.

Hon är en kort liten varelse från Afrika, som har världens värsta humör. Hon skriker på allt och alla. Om Mary inte tycker om dig, då får du ett helvete. Mary tycker inte om mig. Men det är okej, för jag tycker inte om Mary heller. Men hennes skrik och restriktioner om vad jag får och inte får göra går mig nerverna. Såpass mycket att jag skrek litet på henne idag. Oops.

"Du får bara ta en fiskbit", fräser Mary.
Jag blundar, hårt. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att resten av människorna som sitter och äter i kafeterian har två eller till och med tre fiskbitar. De får göra allt det där som Mary säger att jag inte får göra. Nej, nu får det vara nog, tänker jag. Jag knyter händerna i två små knutar och drämmer dem sedan i bordet.
"Vad är ditt jävla problem, Mary?", väser jag under min ilska.

Ja, vad är Marys problem? Jag vet inte riktigt. Det enda jag hörde när jag vände mig om och gick till skyddet av mina arbetskamrater som gav mig uppskattade blickar, var ett litet "stupid girl" från Mary.

Väl tillbaka i safety zone:n som är i from av min restaurant, så marcherade jag fram till Dwith och frågade om han hade makt nog att sparka den jävla kärringen Mary. Dwith skrattade. För alla vet hur Mary är. En riktigt jävla bitch, helt enkelt.

Jävla skitliv

Idag är en sådan där dag då jag hatar allt och alla. Människorna är ivägen för mig hela tiden när jag vill gå snabbt; alltid måste man stå i kö; vissa arbetskamrater är så sjukt sega så jag vill bita av dem huvudet; jag skriker på diskarna; jag ler krampaktigt mot gästerna och tänker "gå och dö, jag vill inte servera dig kaffe idag, jävla idiot"; jag fräser otåligt åt den sega början av Da Vinci Koden som jag precis börjat läsa... och jag tänker - väldigt, väldigt ofta - att "gud, vilket jävla skitliv" och undrar hur min framtid ska se ut.

Jag är nog väldigt vilsen, trött på att jobba och väldigt ensam. Jag vill ligga och kramas med någon av manligt kön som känner mig-- någon som kan mig utan och innan. Som bara ska vara där och hålla om mig och kanske pussa litet på min hals. Utan komplikationer. Men sådant existerar väl inte.

Lampan Mörker

Ibland är Linda långt, långt borta i tankarna när jag försöker socialisera.

Jag: Min apa heter Frank.
Linda: .......
Jag: Ibland heter han Paul, också.
Linda: ...... Vaaa?
Jag: Nej, ingenting.

Sedan går jag iväg och fnissar litet för mig själv.

Kall

Mina fötter är kalla.
Någonstans djupt inom mig står det någon med knutna händer längs sidorna av kroppen och skriker för full hals i desperation. Vad ska jag göra nu? Men varelsen inom mig, som alltför ofta ger mig giftiga svar, vill inte svara den här gången. Den vet inte heller. Den är väl säkert litet glad i smyg sådär att jag tvinar i oförståelse tills sömmarna börjar spricka. Haha, säger Den. Där får du för att du blockade ut mig under en hel vecka. Nej, jag bara skojade. Jag vill bara jävlas med dig. Jag vet ärligt talat inte. Du vet hur det brukar gå. Läs, läs, läs. Älska det. Låt det fylla din själ. Orden tar slut. Våndas. Låt din självkänsla och rädsla ta en knäck inför nästa gång då du återigen bestämmer dig för att älska något annat än en riktigt människa.
Personen inom mig börjar vandra runt i cirklar igen. Som så många andra gånger. Försöker poänglöst att hitta de där trådarna som ska leda mig tillbaka till de där orden och känslorna. Ignorerar varelsen. Men är oroad. Fundersam. Ensam. Väldigt, väldigt ensam.

Erkännande

"What is that book you're reading?", undrar min manager och tittar menande mot den stora tegelstenen till bok som ligger på bänken i omklädningsrummet. Jag skrattar till litet nervöst, och svarar motvilligt: "That is, um... I'm reading the Twilight series."
Hennes ögonbryn skjuter upp i pannan och svarar litet osäkert, med samma nervösa skratt som jag i halsen, och undslipper ett litet "Oh."


För vad mer kan man säga? Man kan ju poängtera alla timmar som jag suttit med ögonen fastlimmade vid alla de där svindlande sidorna som nu har tagit slut. Jag kan försvara min rätt att faktiskt få tycka om en bokserie som klassats tillhöra alla de där fåniga, romantiska själarna som nog lutar åt tonåren snarare än vuxna. Men på något sätt så orkar jag inte bry mig om den så kallade nedgraderingen som jag själv intalat mig själv att denna bokserie är. Twilight är vad det är. Twilight är bra. Och jag tänker inte säga mer än så.

She was standing there by the broken tree
Her hands were all twisted, she was pointing at me
I was damned by the light coming out of her eyes
She spoke with a voice that disrupted the sky
She said 'Come on over to the bitter shade,
I will wrap you in my arms and you'll know you've been saved'
Let me sign, let me sign


"And so the lion fell in love with the lamb."
"What a stupid lamb."
"What a sick, masochistic lion."

Varning

Oj oj oj, en viss panik sprider sig genom mina blodådror när jag inser att chansen är rätt så stor att folk kanske läser min blogg. Folk som egentligen inte ska läsa allt det här tramset jag skriver. En viss man vars namn börjar på 'J'.

Mm, om du läser det här, så läs inte längre än den här sidan. Tro mig, du vill inte läsa mina kärleksförklaringar som till och med får mig att rodna nu i efterhand. Ha överseende med en stackars flicka som inte visste om att sådant kan låta läskigt i andras öron. Mm.



Vilket påminner mig om att mitt känsloliv är som en filbunke just nu. Kan ju vara trevligt, kanske.
Eller bara litet ensamt.
Men jag har ju mina böcker.

is it not enough?

Edward's lips twitched, fighting a smile.


Buhuu, jag har gråtit. Men jag är inte färdig ännu.

in trouble

Svimm-attack #3 på jobbet idag. Vad kan man säga? Förlåt för att min hälsa är skit.

Bara 250 sidor kvar nu. Buhuuu. Vad ska jag ta mig till?

supermassive

Hm, någon som vill köpa min 34p-chokladkaka? Det är lätt att hamna i svackor, svag som man är. Människa som man är. Men när man ska bli något annat-- tja, då får det där mänskliga försvinna.


Mmm, supermassiva svarta hål.... Jag ryser.

De där attackerna

Jag hade svimm-attack #2 på jobbet idag.
Ett säkert tecken är ju att man börjar känna sig snurrig-- men det gör jag hela tiden, så det är litet svårt att avgöra för mig. Tunnelseendet kan ju också vara en hint. Återigen, så är detta något som inte är alltför ovanligt för mig heller. Så när benen väl viker sig under mig, så vet jag att jag måste ta mig ut, snabbt, snabbt innan någon ser eller hör mig. För om jag får sympati efter något sådant så blir det bara värre.

Jag börjar hyperventilera och tårarna börjar rinna i vanvett. Om någon kommer och klappar mig på axeln då och uttrycker sympatifyllda ord, så blir "attacken" dubbelt så jobbigt, och tar dubbelt så lång tid att komma över. Det är nämligen då skriket kommer.
Född ur hyperventilationen stiger det som ett gurgel ur halsen och försöker tvinga sig ut. Jag får sitta med handen pressad mot munnen och försöka hålla tillbaka det där som varken ser eller låter bra i folks närvaro. Förra gången det hände så trodde jag bara att det var en engångsgrej. Tydligen inte. Jag är så himla besviken på min kropp för att den inte klarar av vissa saker. Och när man väl kommer tillbaka efter ett pepp-talk med sig själv att nu får du fan skärpa dig!, och tusen miljoner medarbetare frågar hur man mår och man får en massa kramar, oroliga blickar, frågor om jag vill ha något att äta eller dricka... eller det värsta-- "Nej, jag gör det här jobbet åt dig, du kan ta och sätta dig ned så länge". Jaha? Men när fyra-fem pers säger samma sak... vad ska jag göra då? Sitta här och vara ännu mer svag och värdelös?

Men nej, du. Bättre arbetskamrater får man nog leta efter. Brukar eran manager komma till er, sätta sig på huk och med len röst säga att allt ordnar sig, alla kan inte vara starka hela tiden. Eller när personer som du var stensäker på att de var djävulen själv förser en med drycker och oroade förslag om att man kanske borde gå hem... då känns det litet som en familj. Radisson-familjen.


Och nu kom Johanna hem, SÅ NU KAN JAG FORTSÄTTA LÄSA. Trots att jag precis bestämt mig för att sova, men äh... vem behöver sömn när man kan få sneda leenden?

If all else perished, and he remained, I should still continue to be

Snart är min vecka slut. Mina sju alldeles för korta dagar fyllda av djuriska läten, bleka anleten och sneda leenden. Mitt inre kommer sakna alla dessa timmar av supermassiva svarta hål i öronen och ögon som gör ont av för mycket sträckläsande.

Men jag har ju en bok kvar iallafall. Om bara min rumskompis som äger denna sista bok hade lust att komma hem och låna den till mig, så skulle jag läsa tills mina ögon blödde.

Supermassive Black Hole

Jag har morphat tillbaka till Gamla Emelina. Den där Emelina som jag tycker så hemskt mycket om. Min egen fantasivärld slukar hela min varelse, och illusioner blir vardagsmat som jag med välbehag drunknar i. Ni kommer aldrig förstå, tänker jag för mig själv medan jag går med mina tunga boots genom Londons tuggummibefläckade gator. Ni kommer aldrig att förstå vad jag är. Och för en gångs skull så har det inte en negativ betoning.

Den Arga Lappen

Jag står i köket och håller upp kylskåpsdörren, fryst i rörelse med ett häpet uttryck. Någon har ätit upp mina morötter, är det enda som porlar genom mina tankar. Någon jävel har ätit upp mina morötter! Min stenansikte som förevigat mina ögonbryn långt uppskjutna i pannan, ändras snart, och de drar ihop sig i ett beslutsamt, irriterat uttryck. Med beslutsamma steg går jag uppför trappan och skriver en lapp. Den första arga lappen i hela mitt liv. Jag har aldrig velat vara den som är den, men nu får det vara nog. Först min superlyxiga yoghurt som jag med möda smusslat med mig från jobbet-- och nu mina älskade morötter som ska förhindra min säkra död av diabetes som kommer drabba mig om jag fortsätter med samma chokladhetsätande som förut.

Somone has eaten
my (highly anticipated) yoghurt
and carrots

Not okay! ;_;

Men när jag återvänder till kylskåpsdörren för att fästa upp Den Arga Lappen, så fnittrar Johanna och säger att hon och Linda slängt mina morötter i morse.
Johanna: They were old and moldy!
Emelina: They were so not! I bought them a week ago. They're fine.
J: Linda threw them away this morning, to stop you from eating them next time you're drunk.
E: I'm so going to kill her. (insert tjurigt poutande)
J: I threw them away as well.
E: Well, I'm going to kill you as well. My precious carrots.... are.... errr... (jag öppnar sopkorgen, tar upp plastpåsen med morötter som ligger överst, och ser hur mögel-slem långsamt droppar från mitt halva kilo med morötter) .... are old and moldy.

Med ursäktande steg går jag fram till den arga lappen och river den i små bitar. Kvar utanpå kylskåpsdörren lämnar jag en liten bit av lappen kvar.

;_;

Svensken som inte kan hålla tillbaka

Va?
Nej, jag är inte alls full. Jag har inte alls druckit sedan klockan ett idag. Och jag har definitivt inte släpat med mig vänner hem för att fortsätta dricka eftersom jag bara helt enkelt inte kan sluta dricka efter två öl.


Det är något med oss svenskar. Hela "allt eller inget"-attityden. Hur svårt kan det vara att säga nej egentligen? Speciellt i ett land som detta. Eftermiddagarnas ölparadis.

Hjälp, säger Svensken.