Jag och Linda gick till La Fayette, vilket är en skitstor butik som innehåller varje stort designmärke du kan tänka dig. Inklusive Gaultier, Miu Miu och såklart min älskade Vivienne Westwood.
Så fort jag insåg att de hade en Vivienne-hörna blev jag alldeles tokig av allt adrenalin som började pulsera genom kroppen. Jag vet inte varför jag blev så otroligt emotionell, men jag fick tårar i ögonen och allting. Det hade väl ngt att göra med en flashback från Tokyo, att varje gång jag steg in i en Westwood-butik så kändes det som om tiden plötsligt stannade och att den fanns till där barabara för mig. För mig att beundra, liksom. Så i Paris blev det väl så, fast tusen gånger starkare.
Jag såg plötsligt den där nya väskan som precis lagts upp på hervia.com som jag bara var tvungen att ha; alla klänningar jag aldrig kommer kunna köpa; miniatyrparfymflaskan som inte gick att köpa; guldstolen klädd i tyg med orber på. Linda påpekade inför mannen som stod i kassan att jag var ett stort fan av Vivienne Westwood. Han blev jätteglad och sa att han undrade om mitt klädset var Vivienne. Att han hade undrat men inte vågade fråga. Överlycklig stod vi där och pratade litet lätt om mina kläder, min stora kärlek till Vivienne och min ekonomiska situation som tyvärr inte tillåter mig att enbart klä mig i Vivi-wonderfulness. Han sade åt mig att vänta, gick in på lagret och gav mig tre pamphlets med olika foton från bl.a. showen i Berlin.
Överlycklig?
Jag?
Nåja, hursomhelst, så är detta något av det som jag suktat efter som jagvetintevad under de senaste månaderna:
1 kommentar:
Guuud, jag hatälskar tåformationen på skorna, men jag kan tänka mig att det är mycket snyggare irl. wonderfulfood!
Skicka en kommentar