lördag 21 juni 2008

Staden & gay-geniet

Faktum #1:
De senaste månaderna i mina drömmar har jag nästan varje natt vistats i en specifik stad. Denna stad var från början, och i flera år, centrum och plats för en av mina värsta mardrömmar. Jag återkom väldigt ofta till denna, och efter år av obehagliga monster som dödar allt och alla, så insåg jag en dag att jag drömde om samma dröm hela tiden. Jag vände mig då till min syster och sa: "Om jag skulle säga att jag drömt denna dröm förut, för jag är rätt säker på att det är en dröm... att jag vet hur den slutar, och jag -vet- att det är en mardröm. Tror du att det finns en chans, även om den är jätteliten, att jag kan ha rätt?".
Min syster var tyst en stund, och sa till slut: "Jag tror att det finns en chans att du har rätt, ja."
Efter den dagen drömde jag inga fler mardrömmar i den staden. På något mystiskt sätt, bara för att jag fått ett erkännande av en annan individ i min dröm, så höll jag ingen rädsla för drömmen i fråga.

Faktum #2:
Min jag-känsla har blivit starkare med åren. När jag var mindre så bytte jag väldigt ofta personlighet/person under mina drömmar. Detta händer nästan inte alls längre.

Faktum#3:
Att jag av någon anledning nästan alllllltid drömmer om flickor nuförtiden förvånar mig samtidigt som det är väldigt mysigt.

Faktum#4:
Alltså, pga F#1, så har nu denna stad, som förut innebar en av mina värsta mardrömmar, blivit ett tillhåll som nästan varenda dröm utspelar sig i. Jag hänger oftast i min lägenhet i mitten av stan, men det ändras litet ibland beroende på vad drömmen handlar om. Oftast så lever jag "typiskt stadsliv" och festar. Mkt av mina drömmar i staden går ut på att festa, vara cool, eller få mitt hjärtas dam/man. Det är nästan så att jag vill himla med ögonen när jag tänker på det.

Så, det är med dessa grunder i vetskap som jag börjar min lilla redogörelse om min senaste dröm.


Spökhuset utanför staden. Jag kommer hem från Kent och Viola (släkt), efter att ha spenderat en helg där och ätit av deras mat, utan att ens träffa dem. När jag är ute och festar så blir två flickor kära i mig, varav jag av någon anledning totalt ignorerar dem och behandlar dem dåligt. På vägen hem till mamma så börjar jag fundera vidare på det. Varför behandlade jag dem så dåligt? Varför träffade jag inte ens Kent och Viola fast det var därför jag åkte dit? Jag kommer inte fram till ngt vettigt, gnuggar mina tinningar och försöker att inte tänka på det.

Väl hemma möter mamma mig, och förklarar att hon köpt ett nytt hus. Skoj, tänker jag, och inser att jag nu bor i det gamla spökhuset vid vattnet utanför stan. Visst att stället är fint -- det är bara det att jag upplevt mina värsta mardrömmar där.

När jag kommer in i huset så håller mamma på att fixa iordning. Jag förstår att detta inte kan vara en dröm, eftersom hon har ställt upp sin samling med glas som hon precis köpt (vilket hon inte ens äger i verkligheten, så det resonemanget är helt fel). Jag börjar ifrågasätta mamma varför hon flyttat just hit, det ligger ju så långt bort från stan och allt. Dessutom är detta stället på tok för dyrt för henne. Hon tycker jag pratar strunt och kommer på argument som tystar mig. Min huvudvärk förvärras, jag har ingen kraft att fortsätta diskutera med henne.

Så jag bestämmer mig för att ha en fest! En massa tjejkompisar kommer, bara flickor flickor flickor. Alla har trevligt, jag är sådär cool som man bara kan vara i drömmar, och jag siktar in mig på en speciell flicka som jag fattar tycke för. Jag försöker vara med henne hela tiden, men hon bara ler svalt mot mig och leker med de andra. Till slut lyckas jag bli ensam med henne, men när jag försöker börja gosa så börjar hon bara skratta och går därifrån.

Jag sitter där ensam och tycker att det börjar kännas jobbigare och jobbigare. Jag är rädd att något är hemskt fel med mig, jag kan knappt forma en enda tanke som inte förstörs av att jag kommer bort mig hela tiden. Plötsligt dyker det upp en gosedjursliknande koala med gul t-shirt som sitter på bordet framför mig. Jag börjar föra en konversation med den, och tycker att allt är frid och fröjd igen. Plötsligt kommer en annan flicka upp till mig. Hon ser frågande på mig, frågar vad jag håller på med. "Jag pratar med koalan här, förstår du", säger jag, ler snett och inser det bisarra i det hela. "Du kan väl också se koalan, eller hur?" frågar jag, varefter hon höjer på ögonbrynen, skrattar litet och säger "Viiiisst...". Jag skrattar litet nervöst och säger att jag bara skojade. Förvirrad börjar jag inse mönstret och inser att något verkligen är hemskt fel med mig. Plötsligt inser jag att det är en massa saker jag glömt, händelser som jag inte kan placera, ungefär som om de blivit raderade från mitt minne. Jag kan inte koppla och forma vanliga tankar. Koalan är beviset på att ngt är fel med mig. Jag börjar bli rädd, tittar på den andra flickan och säger tyst "Du, alltså... jag skämtade inte förut om det där med koalan."
Hon börjar skratta igen och lämnar mig.

Jag blir helt förtvivlad, och plötsligt kommer det fram två författare till mig. Sådana där smarta professor-aktiga människor, ni vet. De ber mig lösa en annan författares litterära verks gåta, som de inte lyckats med. Jag svarar att jag tyvärr inte kan det, och börjar försöka förklara att något är på tok med mitt huvud. Men de lägger dövörat till och fortsätter att höja mitt snille till skyarna och säger: "Men du är ju en av de bästa och mest intelligenta författarna i denna värld, om inte du kan lösa den, vem kan det då?"

Jag suckar, håller med dem (haha?), men får allt större och större huvudvärk. Tankarna vimlar, jag har ont, försöker komma på vad som är fel, jag vet att det är ngt fel med mig, tänker på min älskade flicka som sista tanke..... och vaknar.



Det här, mina damer och herrar, är vad man drömmer om om man vilar mitt på dagen. Jag tror också att detta är en biverkning av för mkt jobb med på tok för litet sömn. Faktum är att jag ibland får denna värk eller vad man ska kalla det, ibland när jag är uttröttad. Det är något inne i mitt huvud som "går av", och allt känns surrealistiskt och konstigt.
Nåja, hursomhelst, detta är nog en av de mest märkliga drömmar jag haft på länge. Givande, på ett sätt, antar jag.
.... Drömmar om världsherravälde och en framtid som säger att jag är gay! Samt att jag tydligen är galen också, förstås.

1 kommentar:

Petro-belle sa...

interesting! dina drömmar är alltid väldigt speciellaa ju *_* du drömmer på ett helt annat sätt än vad jag gör cokså, det är lite coolt att se.