Duscha.
Baka chokladbollar.
Gå och handla.
Med tanke på att jag förut bara skulle ha gjort -en- av ovanstående, så känner jag mig rätt stolt. Det är skönt att börja få litet koll på sitt liv igen.
Men annars så sitter jag här igen och funderar över Tokyo. Det hela börjar kännas som ett annat liv jag levde, för längesedan. Jag känner mig väl litet ensam, kan jag tänka.
Jag funderar litet över "den första" Johan.
Det var någon gång runt December som jag föll för denna karl. Han var lång, fin och blond. Hans röst var väldigt behaglig och jag kände mig lugn runtom honom. Men snart så byttes lugnet ut mot en crush's känslomässiga bergochdalbana. Vid den här tiden var jag väldigt besatt i tanken på att personen jag skulle vara tillsammans med var tvungen att göra mig "stolt" inför andra människor. En ytterst ytlig Emelina kom fram till att Johan var perfekt i det syftet. Jag slängde mig helhjärtad in i kampen om att få honom att känna samma sak för mig.Vi umgicks under en vecka. Han verkade relativt neutral under tiden. Ända tills den där kvällen vi spenderade i Roppingi. En Johan som trycks mot mig, hans händer som glider över min rygg, armar och ben. En Emelina i extas!
Också minnen som då han drog upp mig på soffan i karaoke-båset och började dansa med mig. Eller då vi satt och åt på ngt snabbmatställe efter jobbet, han berättar om amerika, det är tyst en stund, och han kollar trött upp på mig och ler litet. Hans ljusa, nästan vita ögonfransar som ramade in hans ögon. Eller då, sista gången jag träffade honom, han sa att jag skulle ringa honom om jag kom tillbaka till Tokyo så kunde vi date:a. Och hur jag nu, ett år senare, tänker att det nog inte skulle vara en så dum idé.
Långa, blonda pojkar med varma händer mot min rygg tackar jag gärna ja till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar