Jag har spamkollat på Six Feet Under den senaste veckan. Jag är nu på säsong fyra. Jag tyckte om Davids karaktär, han var litet sådär mysig. Ibland tyckte jag att han var fånig. Men han har verkligen växt för mig genom seriens gång. Och efter "That's my dog"-avsnittet känner jag ännu mer för honom. Inte så konstigt, kanske.
Men det känns som om jag går runt med en stor klump i magen. Six Feet Under är inte direkt en lättsam serie. Den är verkligen "kill your darlings"-aktig, om jag ska quota Linda. Faktumet att man inte vet när de kan döda någon av karaktärerna närsomhelst är väldigt... påfrestande. Jag finner mig själv sitta med benen uppdragna till hakan, gungandes i takt till mina tårar i de allra värsta scenerna. Med mina händer i mitt hår som jag nästan sliter i.
Just nu känner jag mig fortfarande väldigt chockad, och en stark känsla av att jag vill vara med David flyter genom min kropp. Hela den där åh-jag-älskar-den-här-karaktären-som-inte-ens-är-på-riktigt blir jobbigare än någonsin.
Jag urge:ar alla att se Six Feet Under. Det är en av de bästa serierna jag sett.Någonsin. Den är i klass med Twin Peaks-bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar