Idag tog min pappas sambos son studenten. När hon kramade om honom efter att han sprungit ut, så började jag grina. Jag gråter nästan aldrig nu för tiden, så jag blev litet chockad av min reaktion. Nämen vad fan, tänkte jag. Jag undrade hur det kändes för henne. Hennes yngsta son har helt plötsligt vuxit upp, och när hon kramar honom så vällde det upp något inom mig; förundran över alla år som gått och vad de innehållit. Så då började jag chock-gråta ännu mer. Tänkte stillsamt att vad annorlunda det känns att skrynkla ihop ansiktet i ett tappert försök att sluta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar