NEJ, PLAST.

På tal om spel man spelade som liten, så skulle jag vilja ha Kalaha i min ägo. Ni vet, det där spelet där man tar upp en hög med kulor och droppar in en i varje slot, och man ska bli av med alla sina kulor. Kommer ihåg att det stod på baksidan av spelet att det var TRETUSEN ÅR GAMMALT FRÅN EGYPTEN. Och jag bah, wow! Tretusen!

Sedan letar jag fortfarande efter ett schackbräde i trä, såsom det som min bror fick från min (riktiga) morfar, som han gjort själv. Med helt vanliga pjäser, de med filt under. Allra minst skulle jag vilja ha pjäser i glas. Känner mig obehaglig till mods över tanken på något i glas - på samma sätt som att jag verkligen ogillar glasbord. Blir så himla nervös och otålig.

Såsom de stora vinglasen som D köpte precis när vi började träffas igen. För tillfällen då jag skulle komma hem till honom, och han hade inga glas, och då skulle vi använda dem.
Jag har diskat dem i år, och hela tiden trott att de var i "dyr plast", för de var så himla fina och nästan klingade som riktigt glas när man knäppte på dem. Onödigt att tillägga att jag inte har så bra koll på kvalité när det gäller glas, kanske.

Så när någon påpekade att de var i glas, så frågade jag D.
"Eh, ja, de är i glas. De var väldigt dyra."

Efter det så har jag knappt rört dem. Ångesten över att råka ha sönder dem! Och jag som har lagt ned dem i disken med alla andra oömtåliga kökssaker, och bara diskat på. "Oj, tappade typ en tallrik på glaset, vad skönt att de är i plast!"

Dock så hade D sönder det ena glaset när han flyttade ur lägenheten, och tog med sig ett glas för att använda för sin egen del. Inom loppet av en dag gick det sönder i hans ägo, och jag kände en sådan enorm lättnad över alla de år då min klumpig- och ovisshet inte lyckats förstört dem.