Edit it.

När jag var i tonåren och satt på balkongen och rökte, eller även innan det, då min mamma inte visste om att jag rökte för att jag gnuggade granbarr runt mina fingrar, gick runt med parfym i väskan och inte kramade henne, så satt jag ute och längtade. Denna ständiga frustration som inte ville släppa. Som att så fort jag var borta från grunddelen om vad det innebär att gå i skolan i Sverige, så skulle jag vara fri. Och varje gång jag satt där och tittade på träden, vinden som vek dem, och naturen som tog sin kraft, så tänkte jag att...
"Look up through the trees to feel as small as you can
You hear the clocks counting down
The nights are longer now than ever before
But now you see the lights from the town"

Och jag ville bort. Bort, bort, bort.

Efter det flyttade jag till Japan.
Kom hem.
Flyttade till Göteborg.
Flyttade till London.
Flyttade hem.
Flyttade till Göteborg.

Och där tog träden slut. Det gick inte att se uppåt mer. Jag var redan tillräckligt liten. Och klockorna slutade ticka. Fast ljusen från staden fortsatte att lysa, som ett hån mot allting när jag satt på balkongen, allting jag önskade och längtade efter.