I förrgår gick en man förbi mig, en sådan där med grått hår och unga ögon. Då vänder han sig plötsligt om och säger: "Du tänder din cigarett och röker väldigt tufft!"
Han ger mig ett genuint leende, och jag stammar fram något som liknar "Oj, eh, okej, tack? Tack! Eh".
Efteråt så undrar jag om han menade det på ett positivt eller negativt sätt. Typ, "Höhö, bruden tror att hon är cool", eller "Jag lever mitt vardagliga liv och är en sådan som tycker om att kommentera saker". Över huvud taget en väldigt märklig sak att kommentera och uppleva.
Jag är inne i en period då jag känner mig väldigt bekväm med mig själv. Tror att jag kanske är inne i något sorts halvt hybrisstadie, eller så. Jag går runt med blinda ögon inför allt som människor innebär, men beter mig som att allt är centrerat runt mig. Det är jag som med ofokuserade ögon tittar på gräsmattan så att jag bara ser några ströstrån som vajar i vinden. Det är jag som märker det, det är där för mig att se, ingen annan kommer någonsin att se det, och därför är de där. Det är min sak att sitta hukad mot en pelare och röka, och veta, att det bara är jag. Ingen annan är lika mycket i sitt element som jag är. Pelaren är min, mina oseende ögon är där för folk att titta på, att lägga märke till, och för mig att ignorera. Allt spelas som en skör symfoni runt mig, men ingen annan vet det. Jag beter mig som att inget berör mig, allt är mitt ändå, och folk märker det. Och de märker mig.
När jag väl tittar upp, så vet jag att de egentligen inte gör det. Jag har inget behov av det heller. Jag är tillbaka, en menlös människa som sitter hukad vid en pelare och kedjeröker; jag är lika oviktig och ickecentrerade som de är. Det finns en viss betryggelse även i den tanken. Men så väljer jag att tappa fokuset, och hånler åt dem igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar