Dude, jag måste sluta skriva de här inläggen. Get over it, lixz.

Det enda jag tänker på när jag ser denna Instagram-bild som jag tog förra året, är att dagen efter så blev jag inlagd på sjukhus.

Pappa kommenterade något så enkelt som "Är du ute och njuter av vårsolen med dina fina röda skor?", och Lauran som skriver "Cute shoes". När jag ser det så blir jag förbannad över de jävla röda skorna, de fina strumpbyxorna med orakade ben under och min rosa klänning som är världens finaste med spets. Färgerna är så glada, och jag njöt verkligen den dagen. Men vetskapen om att jag fick utstå den värsta smärtan i mitt liv dagen efter, gör mig arg. Minnet är förstört, trots att skorna är röda och fina.
Jag slängde dem igår, efter att ena sulan ramlat av.

M ser mitt knä som fått utstå ännu ett trilleri för två veckor sedan. Jag snubblade på en rot. Det var djupt och blödde mycket.
"Du borde nog gå och sy det där", sa T oroligt när det hände. "Jag kan följa med dig till sjukhuset."
"Nääää, det här är ingenting. Bara det får torka och blir en skorpa, så blir det bra", säger jag och viftar med handen.
"Gör det inte ont?"
"Nää. Jag skäms mest."
"Men kan vi inte åtminstone gå och köpa plåster, då?"
"Plåster är dyrt. Det är okej, det bara ser värre ut än vad det är. Jag ramlar hela tiden."
"Jag kan köpa det åt dig", vilket han gör.
När jag ser att ett paket plåster kostar runt trettio kronor så får jag dåligt samvete, för man får perspektiv av att inte ha så mycket pengar. Men jag känner sådan tacksamhet gentemot T när jag sätter upp foten på sätet mitt emot och han plåstrar om mig med försiktiga händer.

"Oj, det där ser inte bra ut", säger M.
"Jag tycker det ser jättebra ut. Det har läkt jättebra sedan jag ramlade."
"Gjorde det inte ont?"
"Nejdå."
"Du kanske har en hög smärttröskel."
Och jag tänker tillbaka på den där dagen då jag hade som ondast. Tänker att ett sår på knät är ingenting i jämförelse. Och knät läker ju. Det gör inte min kroniska sjukdom, som de upptäckte efter att de opererat mig. Den kommer alltid finnas kvar.



Och så denna upplevelsen, såklart, under mitt femtioelfte besök på akuten. Något som kändes som att de grävde i ens benmärg. Eller var jag tänker mig att det skulle kännas som. Men ens handleder har bara såpass mycket yta att göra ont på. Och det gick över efter totalt 40 minuter. Det gör inte endometrios-skitgrejen.

Orup var ju med till akuten, i alla fall. Kom dit i pyjamas och min "white trash"-jacka, som D kallar den. Låg och kramade honom som besatt under de tolv timmarna jag var där.