.

Jao. Jag tar en paus och begrundar mitt liv.

But sinking friendships

Sedan pratar vi, med riktiga röster, på Skype i en timme och två minuter och jag får se henne för första gången. Hon försöker visa sitt nyfärgade hår i det dåliga ljuset, och jag fnittrar och sluddrar fram något. När jag säger att jag måste sova, så säger hon att hon aldrig känt en sådan girl-crush förut, och jag säger att "det händer väldigt, väldigt, VÄLDIGT sällan för mig, men jag har också en girl-crush".
Hon säger "I know that when you say that, you mean that 'really' much more."
Och så fnittrar vi. Sedan säger vi hejdå.

Min fina.

För massa år sedan.

"Jag har tröttnat, vi skiter i det."

De här bilderna är ifrån dagen då D tröttnade på att försöka övertala mig om vi var tillräckligt kära för att bli ihop. Han och jag drack rödvin i Slottsskogen, och vi hade precis kommit hem från Frankrike efter att ha bilat genom Europa.

En vecka senare blev vi ett par.

Allting är så intressant.

Jag är faktiskt helt kapabel till att skriva något helt mundant och tråkigt. Jag får allergiattacker ibland, aka saker som jag inte vet om som hatar min hud. Just nu sportar jag antingen ett svullet öga eller konstant torrhet med samma nämnda organ som gör att jag måste blinka mer än vad en vanligt människa behöver göra.

att ha ett p, men även ett t i bakgrunden av allting.

"You seem to have some drama in your life", skriver hon. Hon som jag kommer skicka ett brev till på andra sidan jorden, som jag skrev för tre veckor sedan, men inte kunde skickat för att hon är försiktig med sina detaljer. Vi som skriver "la?" och "lalala" och "meow" till varandra när vi inte har tid eller ork för att ha en riktig konversation under tiden som livet pågår.
"For someone who asked for my address for so long, I'm a bit surprised you forgot to send it :P", skriver hon.

Och jag sitter där med ansiktet i händerna efter att jag svarat "Urgh", och försöker tänka över mitt liv. Men det går inte så bra.

I do not need you to tell me that I'm not a cat!

I förrgår gick en man förbi mig, en sådan där med grått hår och unga ögon. Då vänder han sig plötsligt om och säger: "Du tänder din cigarett och röker väldigt tufft!"
Han ger mig ett genuint leende, och jag stammar fram något som liknar "Oj, eh, okej, tack? Tack! Eh".

Efteråt så undrar jag om han menade det på ett positivt eller negativt sätt. Typ, "Höhö, bruden tror att hon är cool", eller "Jag lever mitt vardagliga liv och är en sådan som tycker om att kommentera saker". Över huvud taget en väldigt märklig sak att kommentera och uppleva.

Jag är inne i en period då jag känner mig väldigt bekväm med mig själv. Tror att jag kanske är inne i något sorts halvt hybrisstadie, eller så. Jag går runt med blinda ögon inför allt som människor innebär, men beter mig som att allt är centrerat runt mig. Det är jag som med ofokuserade ögon tittar på gräsmattan så att jag bara ser några ströstrån som vajar i vinden. Det är jag som märker det, det är där för mig att se, ingen annan kommer någonsin att se det, och därför är de där. Det är min sak att sitta hukad mot en pelare och röka, och veta, att det bara är jag. Ingen annan är lika mycket i sitt element som jag är. Pelaren är min, mina oseende ögon är där för folk att titta på, att lägga märke till, och för mig att ignorera. Allt spelas som en skör symfoni runt mig, men ingen annan vet det. Jag beter mig som att inget berör mig, allt är mitt ändå, och folk märker det. Och de märker mig.

När jag väl tittar upp, så vet jag att de egentligen inte gör det. Jag har inget behov av det heller. Jag är tillbaka, en menlös människa som sitter hukad vid en pelare och kedjeröker; jag är lika oviktig och ickecentrerade som de är. Det finns en viss betryggelse även i den tanken. Men så väljer jag att tappa fokuset, och hånler åt dem igen.

Edit it.

När jag var i tonåren och satt på balkongen och rökte, eller även innan det, då min mamma inte visste om att jag rökte för att jag gnuggade granbarr runt mina fingrar, gick runt med parfym i väskan och inte kramade henne, så satt jag ute och längtade. Denna ständiga frustration som inte ville släppa. Som att så fort jag var borta från grunddelen om vad det innebär att gå i skolan i Sverige, så skulle jag vara fri. Och varje gång jag satt där och tittade på träden, vinden som vek dem, och naturen som tog sin kraft, så tänkte jag att...
"Look up through the trees to feel as small as you can
You hear the clocks counting down
The nights are longer now than ever before
But now you see the lights from the town"

Och jag ville bort. Bort, bort, bort.

Efter det flyttade jag till Japan.
Kom hem.
Flyttade till Göteborg.
Flyttade till London.
Flyttade hem.
Flyttade till Göteborg.

Och där tog träden slut. Det gick inte att se uppåt mer. Jag var redan tillräckligt liten. Och klockorna slutade ticka. Fast ljusen från staden fortsatte att lysa, som ett hån mot allting när jag satt på balkongen, allting jag önskade och längtade efter.

Jag tror han sa £80, men det låter väldigt dyrt.

En gång i London, så skulle jag åka med tuben och slängde min färdigrökta cigarett precis utanför ingången. En man kom fram till mig och sa: "Du slängde precis en cigarett på marken."
Ja, sa jag.
"Det är olagligt i England. Du kommer få böter," sa han och förklarade att han var en polis.
"Jag bor inte här. Jag bor i Sverige."
"Öh... Okej. Ge mig din adress, så kommer jag skicka böterna dit."
Någon vecka senare ringde mamma och var hysterisk.
"Du har fått något som ser väldigt allvarligt ut?! Från England! Vad har hänt?"
"Ah, ja just det. Jag fick böter för att jag slängde en cigarett på marken och det är olagligt här. Hur mycket måste jag betala?"
Efter knaggligt uppläsande, så stod det klart att jag inte fått några böter. Mer ett papper där de hötte med fingret och sa "Nu har du varit dum!".

Det tyckte jag var roligt.

zuu

Två stycken.

Mer bilder på mig som poppare.

När jag var på språkresa i Bournemouth.

Skolavslutningen i nian. 

Jag har fint hår, tycker jag! 

Och ser litet svullen ut i ansiktet. 

Hade väl en allergireaktion, som alltid.

Kutig rygg. 

Inte så konstigt att ryggen blev så, då,

eftersom jag tydligen var längst av alla tjejer.

Ps-kommentarer: Måla dina jävla ögonbryn, Lill-Emelina!
Skitbra att jag slutade använda kajal *shudders*

Sötaste Jónsi och hans pojkvän Somer. ("surrender to summer", sjunger J)

Min ungdom slösas bort. Iz a fact.

Återigen... What's with the morbid stuff? Varför målade jag den här?

If I had an orchard, I'd work til I'm sore.

Det är mysigt när man vaknar om morgonen, och det första man tänker på är "Jag vill lyssna på Fleet Foxes. Nu."

Ps

För övrigt så kommer jag inte att läsa det enkrypterade inlägget jag skrev om den "heta diskussionen". På samma sätt som att jag aldrig kommer läsa brevet jag skrev till Petro precis innan jag och D gjorde slut. Jag har inte skickat det, det ligger där instoppat och gömt mellan några sidor i en oansenlig hög av papper. Ibland har jag hittat det, stirrat på det, och tänkt att det skulle vara intressant att läsa. Men jag kommer nog aldrig att göra det. Kanske att jag skickar det till Petro någon gång, som en tidskapsel för tre år sedan. Och be henne att inte prata om det med mig.

Puss

Slicka, slicka på folk

Målning från lågstadiet. Morbida detaljer att poängtera är morbida.

Att ha svenskt hår och hud.

Igår, när jag var färdig med sorterandet (och pappa jobbade från 06:00-21:00!), så gick jag till båten och städade. Sedan gick jag hem, och fastnade vid ett av de tusen badställen som finns i orten jag kommer ifrån. Satte mig på berget och tittade ut mot havet, öarna, solen och måsarna som fått ungar och hade stenkoll på mig hela tiden. "Alltså, den här människan är liiiiitet för nära för att det ska kännas bekvämt", såg de ut som.
Satt där i två timmar och lyssnade på musik. Rökte tre cigaretter. Lyssnade igenom Sigur Ros' album "Takk...".

Och så blev jag solbränd. Korrektion, RÖD I HELA ANSIKTET. Var litet konfunderad under dagen varför min hud vad så ledsen. För att det är sommar, stupid shithead.

Där jag satt. 

Ocklepund

Har varit hos min stränge fader. Har bland annat hamnat i en upprörd diskussion, pappa har jobbat ihjäl sig och fått två sjuksaker som han inte klagade över, rensat bland alla mina lådor på vinden och trampat på glas.

Glaset gick rätt genom skon, and mind you, jag hade ECCO-skor på mig, aka fan vilken tur jag hade att det var tjocka sulor. Jag skulle gå ned för båttrappan, missbedömde trappsteget och dunsade ned på golvet med vänstra foten. Där det låg en soppåse med ett glas som jag lyckats haft sönder första dagen där. Stamp. Rakt genom sulan. Först kändes det som att den gått ända in i benet, men eftersom jag reagerar tvärt emot det normala i jobbiga situationer för tillfället, så började jag skratta. Haltade till badrummet och hämtade papper, lirkade av skon och drog ur glasbiten som satt fastkilad i huden. Jag blödde som en gris. Efter att blodflödet inte var lika kopiöst, så fick jag stå på knä och skura bort blodet från trägolvet. Jag började garva igen. Det här var samma dag som den heta diskussionen uppstod.

Sedan har jag sorterat igenom cirka 20 lådor som bara stått i flera år. Det finns några saker som jag tänkt på, som jag saknat. En tröja från Japan. Min klänning från avslutningsfesten i nian. Min fjäderpenna och bläck. De kapitel som jag och en vän skrev som fjortisar om killar och sex. Jag började läsa det första kapitlet på tåget hem, och tröttnade redan efter 1½ sida. Ska bli roligare när man kommer till hångeldelen och får se hur man uppfattade sexuella situationer på den tiden. (Och varför skrev jag ur en killes perspektiv?)

Avslutningsklänningen i nian. 

Som jag skrev på Instagram: 

"So fucking typical of me as a teen to dress in a 

cleaning dress for the ball end of 9th grade #poppare"

Jag tror att det blev fem lådor kvar. Allt i dem var typ köksgrejer. Inte så konstigt att jag aldrig har nog med porslin när folk kommer och hälsar på. Eller att jag bara har två set med lakan, och två handdukar. Allt låg ju i de lådorna! Jag var hänsynslös med gamla skol- och målpapper. Rev ur de jag tyckte var mysiga, och slängde resten.
Det som var jobbigast att slänga var min gamla kanin. Man kunde se på hennes päls runt midjan hur mycket hon blivit kramad och älskad. Jag pussade massor på henne, och så slängdes hon i den svarta soppåsen. Jag har ju kvar Orup, min lilla tigerälsklingsunge. Han följde med till östkusten.

Och pappa, då. Jag kom under världens sämsta tid. Massa jobb som hade en deadline, och så hade han diverse åkommor som gjorde honom ledsen. Men han sa ingenting, såklart.

Det har varit några händelserika dagar.

She's like "You're incredibly skilled!!!"

Från själsökande Jónsi som gräver in i ens innersta, till Gackts hysteriska parodi till låt om hans fangirls (som tydligen gör allt i sin makt för att tillfredsställa honom sexuellt). Alltså, han sjunger den som att han är en av oss, med feminint språk och allt. Men jag kör på engelska, så alla förstår.


I'm putting you back together with my spoken words
My emotions haven't even reached you once

I also won't lose to that girl's wicked hindrance
I have a crazy amount of those of rivals
and they're very much trouble
I will pin you down then stir violently

You're stronger!!!!

We're breaking up into pieces
Do it until we're exhausted and all dried up
We've flared up until we've burnt out
I'm a WILD DREAMER GIRL!

You're a stranger!!!!

SO FILL ME UP, MAKE IT DEEP
SO DEEP I CAN’T EVEN BREATHE
SO FILL ME UP, KEEP IT DEEP
DON’T STOP NOW CAUSE
YOU’RE MAKIN’ ME CUM!!!!!!!!


Eh. Ja. Jag tog utdrag. Det finns andra passager om att hans kuk är lika stor som en ocarinaflöjt (?!), men så roligt ska vi väl inte ha det, höhö?

nej.

nej.

Vivienne Westwood svarar på frågor.

vi har firat

Idag tog min pappas sambos son studenten. När hon kramade om honom efter att han sprungit ut, så började jag grina. Jag gråter nästan aldrig nu för tiden, så jag blev litet chockad av min reaktion. Nämen vad fan, tänkte jag. Jag undrade hur det kändes för henne. Hennes yngsta son har helt plötsligt vuxit upp, och när hon kramar honom så vällde det upp något inom mig; förundran över alla år som gått och vad de innehållit. Så då började jag chock-gråta ännu mer. Tänkte stillsamt att vad annorlunda det känns att skrynkla ihop ansiktet i ett tappert försök att sluta.

Bäst x 2008

Från 2008 vid fönstret; på tal om kort hår

FB-bilder som betyder något.

Visste ni (förutom L, för hon var där när det hände), att min "bakgrundsbild" på Facebook är en bild tagen av den personen som jag var kär i vid tillfället. Han sa "Du får välja vilken bild du vill", och jag sa att "Jag vill ha den". Jag stod och väntade på honom i flera timmar, ovanför där hans konst fanns, och nedanför, där alkoholen fanns. Men då visste han inte om att jag var dödsförälskad i honom. Är det kanske just därför den bilden är så vacker?
Titta på mig.

En bild som jag inte basunerat ut pga hatar mig själv i kort hår

Stickade saker

Det här är min mamma. På bilden, som är ett decennium gammalt vid det här laget, så har hon på sig en tröja som jag fått "ärva". Den är stickig, men varm. Jag använder den mest hemma, för att mota bort kylan och för att den får mig att se tjock ut.

Tio.

Kommer ihåg kommentaren som kom flera år efter att fotona tagits. Att jag var ett "tacksamt objekt" att fota (i all välgärning, inget sexualiserande eller dömande-skit). Det gjorde mig glad. Det var min egentliga, första insikt över att mitt utseende dög.

parfym

"Pappa är här nu, när kan du komma?"
"Jag kan komma nu, men jag har inte duschat. Om ni är okej med att jag luktar illa, så kan jag komma direkt."
Bror skrattar. "Du får gärna komma och lukta illa."

hopelandic

Jag har äntligen börjat lyssna på:

kolnidur; og hierta

Jag skrev ett inlägg om Jónsi igår, som jag hoppas att ingen hann läsa. Har skrivit inlägg om hans musik flera gånger, men det slutar alltid med att jag raderar det. Hans skiva "Go" är så himla personlig för mig. Det går inte att förklara, VILL förklara, fast ändå inte alls förklara. Känslan man får av hans musik är pur... Den är bara pur.

Från kameran jag inte använt på flera år:

Drar in magen.

Ger upp.

Går och tvättar istället.

Det är grönt, ok go!

Lyckades nagga av en bit av min tand igår, för övrigt. Tror det är femte gången det händer sedan jag började äta medicin. Satt och långsamt åt brysselkål, när jag råkade bita på gaffeln (obs, ej hårt), och då sa det kraaaas och så hade jag tandsmulor i munnen blandat med brysselkål.
Först blev jag helt ställd och undrade instinktivt om det var en dröm, för jag drömmer ofta om att mina tänder går sönder, eller fylls med blod. Sedan ringde jag tandläkaren direkt (obs, har telefonfobi) och fick en tid idag klockan NOLLSJUFYRTIO, 07:40!
Men eftersom jag reagerar väldigt underligt nuförtiden, så blev jag hyper istället för ledsen och SMS:ade P: "Akutses i Slottsskogen solsolsol?". Sedan lyssnade jag på Jónsi och målade(!) när jag kom hem och läste INTE fanfiction. Det här kanske låter alldagligt för er, men jag är den som tittar ut genom fönstret och konstaterar att det är fint väder och att jag vill gå ut, men sedan skiter i det. Den som i två fall av tre säger nej på förfrågan om jag vill ses. Och det där måleriprojektet har legat orört i ett halvår nu.

Vill även nämna att jag har grönt kort. Behövde inte betala ett ruttet öre för min lagning hos tandläkaren. Fantastiskt vilken vård det finns, om man bara vet om att den finns.

I öronen just nu.

ppp.

Jag lägger mig dubbelvikt på gräsmattan framför P. Känner doften av gräset och tänker att jag är hungrig.
"Tillbad du mig?" småler hon när jag sätter mig upp igen.
"Såg det ut som det?"
"Ja."
"Då var det det jag gjorde.

~~

"Hur är det, gums?"
Hon är tyst.
"Är du trött?"
"Nää... Bara litet..."
"Bara sjuk i huvudet?"
Och hon spricker upp i ett stort leende. "Ja, jag är knäpp i huvudet."
Vi fnissar, för vi är båda puckade i huvudet.

Att bara skratta väldigt mycket.

Det är Sveriges nationaldag och vädret är uselt. Väljer att inte gå till Slottsskogen och titta på symfoniorkestern. Väljer att inte gå på Picknickfestivalen vid Apslätten. Väljer att somna.
Vaknar upp och solen är framme och allas balkongdörrar är öppna och folk går med systembolagspåsar.

Jag åker hem till några vänner som ska ha en fest för sitt påhittade land. Det är tredje året i rad som de firar. Där är det trettio personer, och jag och S hittar varandra snabbt och klänger litet på varandra. Jag är sömngroggig, apatisk och ledsen. Jag har ramlat på vägen dit, och jag sluddrar när jag pratar, fast jag är nykter och precis ätit gröt innan jag kom. Hämningarna är lösa, och jag sitter där bredvid henne och pratar om att jag bara läst fanfiction hela dagen, och sedan runkat, och att det var väldigt trevligt. Men att, S, jag mår så himla dåligt, tjuter jag och plutar med underläppen och börjar sedan skratta tröttsamt.

Så står jag i köket och kysser Dl, och tackar för att jag fick komma. Då vänder sig S mot mig och säger "Jag vill också ha". Och hon får.
Sedan börjar vi prata om Stenmark, och jag säger "Ska vi säga axelklaffar med ö?"
Och vi slänger huvudet bakåt och vrålar "ÖXÖLKLÖFFÖR!!!", för att sedan krampaktigt krama varandra och gapskratta.

Hämningarna som inte är i funktion gör det lätt för mig att börja prata med andra. Sitter utomhus och huttrar och frågar om jag inte kan få gå in och hämta min sjal, åtminstone? Jag och två andra har bestämt oss för att vi ska sitta där hela natten, och ingen får gå och hämta något varmt att ta på sig. Jag påpekar att de inte ens har någon jacka på sig, och inga skor. Alla börjar huttra till slut, och vi bestämmer att man får gå in för kissepaus och att titta på boobs. På vägen in till kissepaus så petar jag på L's axel och säger "Kan jag få en puss?", och hon vänder sig om från diskningen och så får jag mjuka läppar mot mina.

"Okej, röstning. Vilka är minst sämst av Broder Daniel och Linkin Park?"
Det blir oavgjort, för att en inte vill rösta. Han har kilt på sig, och vi frågar om han har underkläder under.
"Om man har något under, så är det bara en kjol. Har man inget, så är det en kilt. Jag tänker inte säga, man får känna efter om man vill veta."
Så jag gör det. Smyger upp handen innanför och känner hudvärme någon centimeter innan jag nått målet.
"Det är en kilt", säger jag.

När vi börjar skallra tänder, så piper jag ut att vi borde ta en paus och ha litet hall-häng.
"Vad då, i hallen?", men ingen protesterar, för alla vill in och sträcker sig efter minsta lilla halmstrå som erbjuds. Vi slår oss ned på golvet och fnissar, och jag tänker att det här var en bra idé att komma på.
Folk börjar slå sig ned hos oss, men små anekdoter som "Det brukar ju finnas kökshäng, vardagsrumshäng och utomhushäng, men jag har aldrig varit med om hall-häng". Det är varmt i hallen, och jag skrattar, spiller ut öl och justerar min basker som jag använder för första gången på flera år. Det börjar bli trångt i hallen. Någonstans här börjar jag pussas med en person, och som den kysshora som jag är, så kan jag nog inte ens räkna på två händer hur många det blivit när festen är slut.

Dl håller tal. Under beskrivningen för eventet står det "L får INTE hålla tal, pga att hon 'inte är en talerska'". När hon flikar in något, så skriker någon "Håll käft!", och alla trettio-någonting skrattar högt. Sedan brister Dl ut i sång, en gammal dryckesvisa från Irland, med mååååånga verser. De som kan sjunger, men när refrängen kommer in ("Hey ho hey ho heey hooo!"), så rungar det, och alla ler som tokar. Jag höjer glaset för varje "Skål!", för jag dricker folköl och är glad över det. Jag kan knappt fatta att jag är här, att jag har så roligt, har umgåtts med så många människor, har fått pussa på så många människor, och nu sitter jag där med mentala tårar i ögonen och sjunger med trettio andra personer. Tänker att "får jag ens vara här?", för jag har alltid velat vara med under sådana här saker i hela mitt liv. Kompisgäng som hittar på saker; och för en gångs skull så får jag uppleva det. Och jag skrattar med folk, och de går, och så kommer de tillbaka, för de vill faktiskt prata mer med mig.

Jag missar de traditionsenliga bodyshots:en, och blir ledsen och frågar om inte jag också får, fast jag missade? Spriten är slut, så jag frågar om jag får shot:a vatten ur L's navel istället. Jag får det, och snart har jag och några andra lapat färdigt.
Sedan snurra flaskan, även denna enligt tradition, och jag sitter där och är skitglad, för jag fick inte köra sådana lekar heller under min uppväxt. Det byts kläder (Dl ser förtjusande ut i BH och minimal klänning), jag säger att man måste slicka på folk, sedan pussar, sedan fnissiga smekningar. Även här kommer folk och går. Men klockan börjar närma sig sent, och när jag äntligen lämnar lägenheten med en annans hand inflätad i min, så är klockan halv fem på morgonen. Sedan hånglar vi på spårvagnen och jag hetsäter ostmackor när jag kommit hem.

Alla som har 53 eller mer!

Jag och en fjärdedel av mitt sällskap på Harry Potter-quizet lyckades komma med på bild. Hon är blond, jag har min foreverandeveralltidanvänder-keps.

Random bilder med Harry Potter-tema.

Ännu mer.

"Oj, det här droppet går väldigt långsamt! Jag öppnar litet så att det går snabbare", säger den klämkäcka sköterskan som precis gått på sitt pass.
Efter en timme kommer en annan in, och kollar droppet.
"Det här droppet går alldeles för snabbt. Vem har gjort det?"
Jag är bara tyst, för jag vill inte att den första sköterskan ska få skäll.
"Det går väldigt långsamt, det här", säger hon efter att hon justerat flödet in i mina ådror.
"Ja... Jag har haft det i i sex timmar nu", sluddrar jag trött fram.
"Det är bara litet kvar, du får nog gå hem om en timme eller så."

Tre timmar senare skjutsar D hem mig och vi åker över virrvarret som är broarna runt Olskroken.
"Kör fortare", säger jag. "Jag kan inte sitta upp."


Östras sjukhus, folks!

Och jag black-out:ade faktiskt i några sekunder.

"Snälla, snälla, ge mig något smärtstillande!" gråter jag och ligger i fosterställning.
"Jag ska höra med den andra sköterskan om det är okej med en ny dos. Jag tror du måste vänta en timme till", säger hon och tittar skeptiskt på mig.
"Snälla, det gör så ont, jag kan inte tänka, jag tror jag håller på att svimma."
"Mmm, jag ska kolla med henne."


Akuten vid Östra, folks!

Dude, jag måste sluta skriva de här inläggen. Get over it, lixz.

Det enda jag tänker på när jag ser denna Instagram-bild som jag tog förra året, är att dagen efter så blev jag inlagd på sjukhus.

Pappa kommenterade något så enkelt som "Är du ute och njuter av vårsolen med dina fina röda skor?", och Lauran som skriver "Cute shoes". När jag ser det så blir jag förbannad över de jävla röda skorna, de fina strumpbyxorna med orakade ben under och min rosa klänning som är världens finaste med spets. Färgerna är så glada, och jag njöt verkligen den dagen. Men vetskapen om att jag fick utstå den värsta smärtan i mitt liv dagen efter, gör mig arg. Minnet är förstört, trots att skorna är röda och fina.
Jag slängde dem igår, efter att ena sulan ramlat av.

M ser mitt knä som fått utstå ännu ett trilleri för två veckor sedan. Jag snubblade på en rot. Det var djupt och blödde mycket.
"Du borde nog gå och sy det där", sa T oroligt när det hände. "Jag kan följa med dig till sjukhuset."
"Nääää, det här är ingenting. Bara det får torka och blir en skorpa, så blir det bra", säger jag och viftar med handen.
"Gör det inte ont?"
"Nää. Jag skäms mest."
"Men kan vi inte åtminstone gå och köpa plåster, då?"
"Plåster är dyrt. Det är okej, det bara ser värre ut än vad det är. Jag ramlar hela tiden."
"Jag kan köpa det åt dig", vilket han gör.
När jag ser att ett paket plåster kostar runt trettio kronor så får jag dåligt samvete, för man får perspektiv av att inte ha så mycket pengar. Men jag känner sådan tacksamhet gentemot T när jag sätter upp foten på sätet mitt emot och han plåstrar om mig med försiktiga händer.

"Oj, det där ser inte bra ut", säger M.
"Jag tycker det ser jättebra ut. Det har läkt jättebra sedan jag ramlade."
"Gjorde det inte ont?"
"Nejdå."
"Du kanske har en hög smärttröskel."
Och jag tänker tillbaka på den där dagen då jag hade som ondast. Tänker att ett sår på knät är ingenting i jämförelse. Och knät läker ju. Det gör inte min kroniska sjukdom, som de upptäckte efter att de opererat mig. Den kommer alltid finnas kvar.



Och så denna upplevelsen, såklart, under mitt femtioelfte besök på akuten. Något som kändes som att de grävde i ens benmärg. Eller var jag tänker mig att det skulle kännas som. Men ens handleder har bara såpass mycket yta att göra ont på. Och det gick över efter totalt 40 minuter. Det gör inte endometrios-skitgrejen.

Orup var ju med till akuten, i alla fall. Kom dit i pyjamas och min "white trash"-jacka, som D kallar den. Låg och kramade honom som besatt under de tolv timmarna jag var där.