Hej så länge.

Jag... kommer nog vara frånvarande från internet och mitt riktiga social liv under en period. Kanske. Så ni vet. Hej så länge.

Glömde tvätten och gick 3 minuter över tiden, fick en utskällning och hot om klagan till värdarna

Igår var ingen bra dag. Det var en sådan där dag då en liten grej blir droppen som får allting att spilla över. Satt och grät i en timme, ville ingenting, gav upp, orkade inte mer. Det är sådana dagar som jag påminns om att jag egentligen inte ska vara här, jag lever på lånad tid.

Mickey! Mickey! Mickey!

Idag började dagen med att jag plockade upp en gammal doujinshi och började skumma igenom sexscen efter sexscen. För så kan man ju också börja dagen. Dog litet inombords när jag tänker på att jag tog med mig den här porren till ett föredrag i gymnasiet. Tyvärr så var det inte den enda gången min svensk/engelska-lärare fick yaoi*-influerade saker insläpade i sitt klassrum.

Men först litet bakgrundshistoria. När man börjar som yaoi-fangirl, så är det omöjligt att inte stöta på Gravitation. Det är liksom bara ett stadium du måste gå igenom. I denna serie, så heter en av huvudkaraktärerna Eiri Yuki. Han är en sadistisk, sexig och mentalt förstörd romanförfattare som jag har älskat sedan jag läste om honom första gången (att man kan vara attraherad av en tecknad figur är en helt annan diskussion, som jag gärna diskuterar i ett annat inlägg). Än idag är han en av mina ultimata sexsymboler och favoriter, och jag börjar alltid fånle så fort jag tänker på honom.

Tillbaka till obekväma minnen. Jag, i mina tonårs sökande efter självsäkerhet och acceptans, bestämde mig för att skriva en väldigt innerlig "önskan" på en t-shirt.
Dagen efter lade min lärare huvudet litet på sned och frågade vad det betydde, det som stod på min tröja. Det stod:

FUCK ME 

EIRI YUKI

Varav jag rodnar, börjar stamma och svarar: "Öh, det betyder, alltså... vad det står?"
Ibland dyker de där minnena upp, och jag undrar stilla för mig själv varför jag var tvungen att trycka upp japanskt animerad bögporr i folks ansikten. Så min allmänna känsla hela denna morgonen har varit i stil med detta:

*Yaoi: Tecknat bögsex/relation/romantik. Eh.

Holy crap

Så min senaste fascination i skådespelarvärlden är Tom Hiddleston. För er som lyckats undgå detta, så ser han ut såhär:

Tom är väldigt aktiv på twitter, och har precis återöppnat sitt officiella facebook-konto (det gamla blev hackat). Det här kan vara den mest ödmjuka människa jag stött på. Han ler jämt, tackar sina fans och världen runtom ofta, och är i allmänhet en liten glad skit som man blir helt överlycklig över att beskåda. Så därför går jag in på tumblr en gång om dagen, och går till hiddles-tag:en. För efter ett tag så sitter jag där och ler som ett fån, för Tom gör mig lika glad som han är. En så jäkla öppenhjärtad, ödmjuk, humoristisk, vältalig och tacksam människa. Verkligen någon att se upp till.

EEEK!

Jag älskar Roxas! Han är så brooding, 

och jag faller pladask för sådant.

Älskar Axel! Dels för att han heter Axel (kan vara världens finaste namn), men också för att han är rödhårig och i allmänhet är så cool så att jag börjar fnittra som en fangirl varje gång han är med.

Kingdom Hearts

Såatteh... Jag klarade Kingdom Hearts igår. Det har väl fälts någon tår eller två, fast irriterande frustningar har det varit mer av. Mitt stackars hjärta klarar inte av stressen från tretusen bossar. Som oerfaren gamer så pumpas adrenalin ut för varje boss-battle jag hamnar i. Och det finns rätt många i Kingdom Hearts. Men jag älskar spelet, såklart. Dels för att det är min genre av spel (äventyr), och för att de har mixat Final Fantasy och Disney. Det kan liksom inte bli bättre. Favoritvärlden var nog Halloween Town. Kanske mest för att du hade ett benrangel som kompanjon, eller för att Sora (huvudkaraktären) får springa omkring i svarta kläder, vingar och svart smink.

Jag brukar ha svårt för positiva huvudkaraktärer, men jag tyckte verkligen om Sora. Fast han är så liten, så tycker jag att han är jättesöt och så vill jag bara nypa honom i kinderna hela tiden. I introvideon till Kingdom Hearts II (som ni kan se här nedan), så får ni se hur söt han är. OBS! för spoilers osv. Men videon är så snygg, och låten är så hemskt bra så att jag var tvungen.




Tack och lov så fick jag en försenad födelsedagspresent igår. Daniel hade gett mig fyra spel, varav ett är fortsättningen på denna värld som jag gömmer mig i för tillfället.

Rant

Det är inte ofta jag svarar i telefonen, men när jag väl gör det, så tycker jag om att jag faktiskt får svara. Alltså måste jag bara påpeka hur jävla pissförbannad jag kan bli på den där jävla kuktelefonen som vägrar låta mig svara. Så då åker de överdrivna gesterna fram. Det lena tonfallet (med grov irritation bakom) som sakligt förklarar att om lilla telefonen inte börjar fungera nu, så kommer jag slänga fittsaken i väggen så den aldrig mer får spela Solitaire.

Lösning: Jag ger nu upp på min spruckna HTC Wildfire och laddar den ärvda telefonen från mamma. Hej då obefintlig täckning, upphakningar, frivilliga avstängningar och allmänt värdelös mobil. Hej Sony Ericsson.

Sayonara

Har varit på besök hos min älskade fader i Oxelösund och rensat bland mina lådor. Satan, vad trött man blev av det.
Men nu är alla Gackt-grejerna hemma (och alla mina böcker, fniss), så nu måste jag väl börja fota och sälja av allting.

Memo till nästa års födelsedag:

Sluta fira min egen födelsedag HELT eller planera allt jättejättelänge i förväg. Alternativt sluta vara så jävla överkänslig just den där dagen om året. Fast det lär nog inte hända.

Är liksom trött på att alltid vara ledsen på min egen födelsedag, bara för att jag inte kan hantera mixen mellan vuxen- och barntänk. Den vuxna sidan bryr sig inte alls, och jag blir glatt förvånad när folk faktiskt vill fira mig. Den andra sidan, som alltid kryper fram mot eftermiddagen, gråter och hänger läpp för att allt inte är perfekt. Är i allmänhet sjukt otacksam. Och så får jag dåligt samvete över det, blir förtvivlad när jag blir ledsen (jag ska ju vara glad idag...) och så slutar det med att jag gråter och ber om förlåtelse för att jag är så jävla fel, jag är alltid ledsen och är personifieringen av alla negativa egenskaper en människa kan ha. Sicken jävla spiral att sjunka ned i en gång om året.

Så nu måste jag gå och plocka upp spillrorna av alla jag sårat, inklusive mig själv. Försöka andas lugnt, och sakta men säkert dra mitt logiska tänkande tillbaka i bilden. Säga till mamma hur fantastisk hon är som står ut med en sådan hemsk dotter som jag. Tacka för att hon lyssnar på mig när jag öser ur mig mörker och otacksamhet. Le mot systersonen och säga att "allt är bra nu" efter hans tidigare kommentar om att "Emelina är ledsen?". Måste sms:a en nära vän som fått smaka på min förtvivlan i form av bitskhet, nära-gråten-rösten och monotona avsked.

Det är sådana här dagar som min lätt valda offerroll blir ett alltför stort ok att bära. Och jag tänker att "nu får det fan vara nog med att tycka synd om sig själv", men jag vet inte hur man gör. Hur gör man?

"Viktigt hitta balansen mellan stark och skör"

"– Vår starka och utåtriktade sida applåderas av omgivningen, medan känsligheten sällan ses som något positivt. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är för tunnhudad. Länge trodde även jag att det var något fel på mig, säger Margareta Hägglund."

/från den här artikeln.

Det är så att läppen börjar darra och ögonen blir fuktiga. Den eviga striden; mot en själv, mot alla andra.
"Varför är du så himla känslig för?"
"Du övertolkar ju allt man säger."
"Men skärp dig."
"Nu får du sluta vara sådär känslig."

Det är ju så att man inte vet vem eller vad det är fel på. En själv eller ens mentala sjukdom? För något fel på en, det är det ju definitivt. Och just därför är det så skönt att få läsa en sådan där artikel och få känna "Nä, jag får vara såhär. Fast folk alltid säger åt mig att jag inte får".

Men ändå så ekar den senaste kommentaren kvar i huvudet. Fast jag bestämde mig för att bara borsta bort det, för den personen menar ju inget illa egentligen (eller?).

"Men du vet Emelina är ju så himla känslig. Ojdå, kom du nu när jag stod och pratade om dig."
"Ja, när man talar om trollet."

typ, ja

Follow my blog with Bloglovin

Fangirltänk

Precis när jag börjar använda fjädrar i håret, så gör Gackt det också.

Blodets tryck och dess fall

Läste på någon blogg om en kvinna som fått litet blodtrycksfall.

"Det jag upplevde de två första gångerna var följande symtom:
Kallsvettningar
Yrsel
Domningar i fingrarna
Allmän svaghet i kroppen
Svartnar för ögonen
Svimningskänsla"

Och jag bara stirrar och tänker "Det där har jag varje dag". Vad hemskt. Varje dag! Men det är en sådan där grej som man inte får klaga över, för att "litet problem med blodtrycket har väl alla", som de flesta brukar uttrycka sig. Så då får man sitta där och skämmas istället för att man måste gå i slow motion när man blir för matt (annars svimmar man); det tar så himla lång tid att knyta skorna, för du måste hålla dig fast i dörrkarmen tills synen återkommer; att du måste skriva ner saker du tänker på, för annars kan du inte skapa en vettig mening; för att folk måste vänta på ett svar, eftersom du själv måste vänta på att du återfått balansen, etc.

Fast min mamma är likadan. Och när hon inte svarar, så blir jag irriterad, fast jag vet att hon kämpar med att försöka bilda en vettig mening. Fast jag vet att det ibland tar lika lång tid för mig att knyta skorna. Fast jag vet att hon är sur och ovanligt osocial för att hon är hungrig. Jag vet inte hur många gånger jag och mamma antingen stått och skrikit på varandra eller bara suttit med nedsjunket huvud i tystnad, för att sedan äta, och därefter bli bästa vänner igen. Allt för att vi bara slutar fungera så fort vårat blodtryck blir ledset.

Jag tycker om att lösa korsord...

... Och det är vissa saker som alltid återkommer. Dels "Lyxåk" ärlikamed "RR", och "Grann fågel" är "Ara". En annan grej som återkommer är "Träd i dalen", vilket är "Alen". Jag har alltid tänkt att "Jag antar att det är mycket alar i dalar..?" och tyckte det hela var en aning långsökt. Insåg precis nu att ordet Alen finns med i Dalen... Suck. Det är korsordshumor för dig, liksom. Jag måste vara litet slö i huvudet som inte förstod anledningen bakom svaret förut.

"They told me I could be anything I wanted, so I told them I wanted to be a princess."

De bästa 10 minuterna du kommer spendera på internet idag.

Juice, pärlor och fjädrar.

Idag fick jag min juicer på posten! Den vägde 7,5kg och var så stor att jag kände mig som ett litet barn när jag kånkade upp den från min lokala tobaksbutik. Så nu står den i min soffa, majestätisk och apdyr. Jag vann ju alltså denna via en tävling på en blogg. Jag hade en period då jag satt varje dag i 1-2 veckor och bara tävlade, tävlade, tävlade. Jag tror jag till slut vann runt 4-7 tävlingar, varav denna är en av de mest värdefulla vinsterna.
Fick även mitt pärlarmband på posten idag. Så nu ska jag återvända till Slottsskogen (har redan varit där med systersonen och min ömma moder idag) för litet rödvin med en kär vän till mig. Då ska jag stoltsera runt med mitt fina pärlarmband och det nya fjäderhårspännet jag även fick idag. Om någon vecka kommer mina nya glasögon (har haft samma glasögon i MINST 10 år), och så är håret nyklippt. Idag är en riktigt jävla bra dag.

!

Somnade igår kväll med glasögonen på, och med mobilen liggandes på bröstet.


... Vaknar upp precis likadant.

IMPOSSIBRU!

kanske

...

De där tillfällena då du börjar gråta tyst medan du pratar på telefon med mamma, men säger inget för att du är så trött på att säga att du mår dåligt.

#most interesting post ever

Min mamma målade ett jättefint pärlemornagelack på både mina finger- och tånaglar för två dagar sedan. Jag förundras alltid över hur varm man blir av nagelack. Fast redan nu har naglarna växt såpass mkt att en liten rand syns längs nagelbanden.
Detta är alltså mitt andra försök under detta år som jag försöker sluta att bita på naglarna.

Complicated cat

Suck

Ja, jisses... Jag vann ännu en tävling, då jag skulle få gå och göra smycken tillsammans med min ömma moder.
... Sedan kom jag på att det låg i Linköping. D'oh.

Oh happy day

Åh herregud, något fantastiskt har hänt! De böckerna jag beställde från biblioteket har kommit fram! Efter typ fyra månader! Det måste vara personalen på världen bästa bibliotek (läs: Högsbos bibliotek, aka mitt andra hem) som har dragit i litet trådar så att jag ska slippa vänta i ett år på att renoveringen på Stadsbiblioteket ska bli färdigt. Jag har bara mött sådan välvilja på ett enda bibliotek innan, och det är mitt barndomsbibliotek i Oxelösund. Det är nästan så man vill fälla en tår av tacksamhet.

Så nu vet jag vad jag ska sysselsätta mig med idag iaf. Jag ska ta med mig alla böckerna, gå till mitt hemliga ställe i Göteborg, ta med kaffe och sedan läsa, läsa, läsa.

Blont hår och läppglans. Tja, läppglanset finns ju fortfarande med i bilden.

Jag borde verkligen byta header. Jag ser ju inte ens ut sådär längre. Har inte gjort det på flera år, heller. Men jag vet inte om hårrufs, bleka läppar och dubbelhaka är attraktivt nog för en header. Haha. Det finurliga är, att jag har nog aldrig varit så konsekvent med att tycka om mitt egna utseende, som jag gjort den senaste tiden.


Dagens låt: Beach House - Myth

this new divide

På tal om inlägget innan... Jag tänker ibland, när jag blir extra överrumplad av mina känslor, att det skulle vara roligt att se hur en "vanlig" människa skulle reagera om de fick känna mina känslosvallningar för en liten stund. För om det är något jag insett att jag har, så är det intensiva känslor. Det är som att prata med en vägg ibland när jag försöker förklara storheten med speciellt vackra moln och vad de kan få en att känna. Eller hur man fiskar upp djupt gömda känslor och låter sig falla rakt ner tillbaka i just det ögonblicket man kände dem. Hur man kan sitta i timtal och bara stirra rakt ut i intet och "känna", och det är mindre viktigt om man till slut lyckas sätta ord på känslan eller inte.
"Varför skulle man vilja göra det?" har en del undrat, oförstående.
Och det är just därför jag skulle vilja visa dem. Att det inte bara är negativt att vara som jag är. Att även om fallenheten för depression alltid svansar efter en var man än går, så finns det en hel värld där ute som kan upplevas på ett sätt som de läser om i böcker. Och då kan jag tycka synd om de där människorna. Stackars dem, som aldrig får känna den där intensiteten. Men det kommer ju med ett pris. Och då tycker jag litet synd om mig själv istället.

Försvar

Som bekant så har jag snöat in mig på Linkin Park. I lördags så kände jag att nyhetens behag kanske började avta, aka lyssna sönder favoritlåtarna på repeat, hela dagen, varje timme och bara flyta omkring i den ofantliga lycka man känner när man lyssnar på sin nya favoritmusik.
Jag hade fel. Idag blossade det upp igen, och nu älskar jag den där jäkla skivan ännu mer. Om det nu är möjligt.

Det skulle kunna bero på två saker:
1) Jag har spenderat helgen ute i skogen, med oändligt vacker natur runt om mig. Jag har även åkt mycket bil genom Sveriges otroligt vackra landskap. Dessa två saker skulle onekligen ha kunnat förstärka känslan när man lyssnar på musik man tycker om.
2) Jag är ett emotionellt monster för tillfället. Efter 1½ års dosering av serotonin i min hjärna, så har jag varit mer eller mindre stabil i mitt humör. Nu när jag håller på att sluta, så bryts alla känslor loss från grunden och jag känner mig som en tonåring som precis kommit in i puberteten. Litet "Var fan kom alla de här känslorna ifrån?" och "Lämna mig ifred!!!". Ena stunden är jag djupt nere i ångestgropen och kan knappt andas, i den andra är jag fylld till kanten med obeskrivliga njutningsfulla känslor. Kan mycket väl boosta ovan nämnda musikfascination.

Eller så har jag bara alltid varit svag för musikgenrer som mixas.

Tur i spel...

Mehehe, jag vann precis en till tävling. :3

wail

Varför fanfiction om nordisk mytologi är mysig: De slänger in ord som "älskling" och återberättar historier som jag minns som barn. Men mest för att de använder ordet "älskling".


"Oh, alskling, please," Loki begged, forcing his hands underneath hers and pushing his fingertips into the heated wounds, yanking tendrils of magic out of the air and trying to bind them like tourniquets, but they wouldn't hold. He let out an animal wail through his teeth, his white, blood-covered hands slipping.