måndag 20 december 2010

v-sign

Förresten lyckades jag somna klockan sju i morse. Sedan släpade jag mig till min systers hem (efter redan nämnda 50 minuter i kylan utan frukost, såklart).

OCH DÄR RINGDE JAG MINA TRE JOBBIGA SAMTAL.
Soc-tanten har aldrig låtit så snäll förut.
Arbetsförmedlingen ville skylla ifrån sig ansvaret som vanligt, men de var trevliga.
Och vårdcentralen sa "Är du säker på att du inte vill ha en akuttid..? Kan du verkligen vänta två veckor på en tid?", fast sedan fick jag en bra tid redan nästa vecka i alla fall.

Och det blev inte storböl, utan bara en liten lättnads tår. Tor grät faktiskt mer än mig, fast han är ju en bebis, så det är väl kanske inte så konstigt. Lilla bebisen kan man dansa tryckare med i vardagsrummet till Queen. Då blir lilla bebis en glad bebis. Och då pussar man honom på hans mjuka kind.

1 kommentar:

Jenks sa...

Duktig du var som ringde jobbiga telesamtal! Det är svårt att inte känna sig som i ett slags underläge när man ringer till sådana ställen och då hjälper det verkligen att få tala med någon som inte utnyttjar det utan är vänlig och vill hjälpa till. Hoppas att det löser sig för dig på bästa möjliga sätt nu och att du mår bättre snart. Kram.