Men inte i år. Jag är för fattig för att köpa fina julklappar till mina nära och kära. Detta resulterar i att jag skäms för att ge bort dem, och det hela slutar med att jag inte vill ha något själv heller. Känner att min contribution till familjen i år inte har varit nämnvärt lyckad, så julklappar är det sista jag förtjänar. Fastän de påpekat de senaste veckorna att jag "verkar komma tillbaka", så får jag fortfarande impulser att bara stänga av och isolera mig. Speciellt när de frågar om allt det där jobbiga. En del av mig blir ilsken och tänker "Jag har ju ringt nu, och vi umgås igen, kan ni inte nöja er med det?". Det tar tid att komma ur vanetänk.
En annan sak som oroar mig är mina tänder. Jag fick en spricka i min favorittand för några dagar sedan. Och innan ni frågar -- ja, det finns favorittänder! Min råkar vara en av de nedre "huggtänderna" som jag alltid knaprar på frön med.
Mina visdomständer förhindrar också att jag kan äta. Så jag ser fram emot en jul då jag skäms över julklapparna och min fattigdom, samt att jag inte ens kan njuta av maten. Inte heller får jag umgås med Daniel.
BU BU UBU BUUU osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar