... Tänkte jag, tills jag googlade det och insåg att det heter Höglekardalen med g, och inte med k. Nu känns det som om hela mitt liv har varit en lögn.
Precis bredvid fanns Bydalen. De har en svart backe som heter Ostbågen (för att backen ser ut som en ostbåge). När man åker med liften upp, så är det ett massivt berg med säkert världens största spricka i sig. Jag satt alltid och stirrade på den i väntan på att ett snöskred skulle inträffa. Jag förstod inte heller hur ett fjäll kunde vara så vackert.
Det var i början av tonåren, men jag kunde bara inte sluta älska skogsslingan bäst av alla backar. Min bror retade mig för det, för alla vet ju att det bara är barn som tycker om skogsslingan. Coola bror ville jämt åka svarta backar och lära sig åka snowboard. Jag ville ta den långa skogsslingan tillsammans med pappa ut till en fikstuga och dricka varm choklad och äta chokladboll allra mest. Fast sedan tillbaka hem så var det ungefär tiotusen uppförsbackar som man var tvungen att ta sig över, men det var det värt. Fast varje gång jag kom till den brantaste uppförsbacken, så flåste och gnällde jag. Jag ville gråta för att jag var så dum som värdesatt choklad så mycket. Fast sedan nästa dag satt jag på fiket igen och sken som en sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar