I still dream of Orgonon

För två år sedan, så funderade jag väldigt mycket på vad det innebar att vara människa och meningen med allting. Med livet, om man nu ska följa klichéerna.

Jag har märkt den senaste tiden att jag fortfarande begrundar detta, fast ur ett annat perspektiv. Jag kommer alltid att hänföras över vad människan kan åstadkomma, vad vi vet och våran strävan att alltid veta mer. Det är det vackra med mänskligheten.

Men jag blir så otroligt ledsen när jag ser folkvimlet ute på stan som är som blanka papper. Konsumeringssamhället och viljan att alltid vilja ha mer gör mig ledsen. Att man alltid måste representera någon annans företag för att få jobba, gör mig ledsen. Att man inte räknas som om man är värd någonting om man inte har en rak, säker väg att gå, gör mig ledsen. Oförmåga att kunna prata med varandra för att man inte vet hur man ska mötas, gör mig ledsen. Att folk som jag, till exempel, sakta fräter bort inuti och ingen gör någonting för att hjälpa. Det gör mig ledsen.

Men det är väl just det. Jag, såsom alla andra, lever med en väldigt stor dubbelmoralroll. Jag konsumerar och älskar i perioder allt det där som jag egentligen inte behöver. Det där blanka pappret som måste representera en produkt med ett leende för att få jobba. Irritation över att de som skyller på att de inte hittar något jobb egentligen bara handlar om lathet. Och om det är inte lathet, så är det fysisk eller mental ohälsa som är orsaken. Ändå skyller jag på samma saker som jag ifrågasätter. Och inte hoppar jag in och räddar varje situation då man tydligt kan se att någon mår dåligt. Inte drar jag med den personen till akutpsykmottagningen eller slår ner näven och bordet och säger "Nu får det vara nog! Du kan inte må såhär längre!".

Dubbelmoralen. Man tycker och tänker så mycket, men gör det motsatta. Detta får mig i slutändan att betrakta mänskligheten som en sorts sjukdom. Att vi är miserabla parasiter som hela världen skulle må bättre av utan. Egentligen. Men självbevarelsedriften är stor, och om jag fick välja så skulle jag ta mig ur alla storstäder som hittills varit mitt hem. Flytta ut i en liten stuga ute i skogen och leva av jorden. Att ta bort alla potentiella onödiga behov och bara ägna sig åt sig själv och att må bra. Att lära som man lever. Det vore skönt.

Kanske behöver man gå tillbaka litet i utvecklingen för att hitta tillbaka till sig själv och vad det innebär att vara människa.