uuueeeehhhhhiiiiiiääää säger den

Jag är litet småorolig för min kropp. Den har varit trasig rätt länge nu, så man kan ju tycka att jag borde vant mig. Skillnaden är väl att jag förut inte ville göra något åt det, för att det liksom ingick i hela "Jag mår dåligt, så det gör inget att jag mår ännu sämre"-grejen. Men nu börjar jag piggna till rent mentalt, så nu chockerar min kropps hälsa mig på ett nytt sätt. Jag har kommit in i det där stadiet då man inte längre bara kan ana att något är fel, utan nu skriker den att det är fel. Det jobbiga med hela den här situationen är att det är tusen småfel, och det känns mindre kul att ringa till vårdcentralen och läsa upp en mindre lista på vad man vill ha läkt.

Men nu kommer Daniel hem från jobbet, så nu ska jag gå.