Angående hjälp

Om nedstämdheten varar i flera veckor finns risk att den fördjupas och övergår i en depression.

Veckor? Fniss, här snackar vi månader. Jag undrar vilken deprimerad person som bara efter några veckor inser att "Ojdå! Jag mår ju inte så bra! Kanske borde akta mig för depression"-- för så enkelt är det!

Den som är deprimerad blir ofta passiv, förlorar intresset för sina vanliga aktiviteter och drar sig tillbaka från vänner och umgänge.

Nu börjar mina waterworks att agera, uuuuäääääähhhhh säger de och bröstet börjar krampa när det får läsa saker det redan visste om men inte vill att andra kommer fram till.

Det är också vanligt att man får sömnsvårigheter och känner sig ständigt trött. En del upplever sig så värdelösa att framtiden känns hopplös och börjar tänka på självmord som enda utväg.

UUUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHHH, de skriver så sakligt!

Om nedstämdheten övergår i en depression är det viktigt att man tar kontakt med vården.

Paniken är övertygad att jag kommer dö om jag inte tar kontakt med någon direkt, genast. Sedan kryper den svarta varelsen fram och ler insmickrande, och jag svarar med ett naivt leende. Sedan vänder jag ryggen till hjälpen och nickar instämmande när depressionen föreslår att "Ska vi inte ruttna inombords och vänta och se hur lång tid det tar innan kroppen faller ihop och dör som följd?"

Det hela är ju så logiskt när man själv är inne i spiralen. Ungefär att om man ger vika för den svarta varelsen, så har man själv vunnit. Att be om hjälp, eller att ens vilja ha hjälp, är en svaghet. Mörkret, som man till största delen består av under en sådan här period, väser när man börjar gråta och prata om det med människor. Varje gång man inte ringer, så vinner man. De tillfällen man panikartat vill ha hjälp är så få, och när man väl har dem så trivs man ändå så bra i ångesten det i slutändan ger.

Fast det värsta under den här perioden har nog varit isoleringen. Jag har aldrig isolerat mig på det här sättet förut. Att helt tappa tron på folket som annars betyder mest för en, har varit otroligt tungt. För en person som bygger stor del av sin existens på sina närmaste relationer, för att sedan helt plötsligt inte ha några, har varit en annorlunda upplevelse. Tomt.

När man varit mest desperat, och insett att det inte är någon man vill ringa. Man inser att man inte ens är villig att kämpa för sig själv.

Och sådana mönster bryts tyvärr inte så lätt. Jag kan inte påstå att alla dessa tankar inte fortfarande slår mig, men de kommer inte lika ofta i alla fall. Och något av det skönaste är att jag känner hur mitt intresse för familjen börjar växa sig starkare igen. Jag vill ringa och be om hjälp.

Och så säger folk att "Men det är väl bara att göra". Facepalm-- det är något av det löjligaste jag hört.