Det börjar med ett besök hos tandläkaren. Vi behöver inte gå in på detaljer, men jag kan väl nämna att det inte gick bra. Det gick ungefär så dåligt som det troligtvis kan gå. Jävla visdomständer, bland annat. Jag gick därifrån med tårar i ögonen.
Och om jag ska lyda min tandläkares råd, så kommer jag aldrig någonsin mer få dricka kolsyrade drycker (hej då fina, älskade ölen), äta godis (hej då saltlakrits som är bra för mitt blodtryck) eller äta citrusfrukter (hej då de knappa frukter jag över huvud taget ens tycker om).
Sedan säger min coach att min tid på världens bästa motivationshöjarföretag kommer halveras.
"Du var en av de få som kom i kläm när den nya regeringen kom och Arbetsförmedlingen skulle förlänga kontraktet med oss."
..... Åh, vad jag ser fram emot att få återvända till världens mest opersonliga statliga hjälp som helst av allt bara vill bli av med en. Det blir inte direkt bättre kontakt med personalen i och med att de kör på "Göteborgsbemötning", vilket för mig som blyg östkustare innebär att jag uppfattar dem som otrevliga och snäsiga, när de egentligen är avslappnade och släpper på måstet att le om de inte vill.
Och sedan till sist säger Daniel att han ska jobba hela kvällen och sedan sova själv i natt, för "han kommer inte upp på morgonen om jag sover över". Yyyyyyyl!
Fast jag vet inte. Jag har börjat tröttna litet på att ständigt vara pessimistisk.
Allra mest vill jag nog umgås med Daniel för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar