Stationen var som en labyrint

Sedan jag gick med i aramatheydidnt på LJ (vilken är den japanska versionen av ohnotheydidnt), så tar det betydligt mycket mer tid att sålla igenom min friends list. Man kan ju undra varför jag tycker det är extremt viktigt att läsa nästan varenda "nyhet" (jag menar, vem vill inte läsa om ett internbråk mellan två artister som jag inte ens hört talas om innan?).

Nu sitter jag och läser en artikel om KAT-TUN, då en av medlemmarna synts vid en så kallad "pink salon*" i Gotanda.

Men just Gotanda stannar kvar, etsar sig fast. Efter ett tag kommer jag på varför.

Efter att Anna och Camilla påpekade att det inte fungerade att bo tre personer i världens minsta tvåa, så stod jag där helt ensam och undrade vad jag nu skulle ta mig till. Ensam i Tokyo som nyutflyttad 19-åring. Yikes.

Som en räddare i nöden svepte Lauran in och erbjöd mig sitt hem, och tåget hem till henne gick från Gotanda.

Hur många gånger satt jag inte där i min hjälp-jag-förstår-inte-språket bubbla och tittade förskrämt på alla japaner omkring mig. Hoppades att jag kom ihåg namnet på stationen rätt (vem behöver stationernas namn på engelska, liksom? x_x).

Eller som när jag drog i Camillas hand och ropade ängsligt "Det är sista tåget hem, du måste springa!" när hon precis varit på sjukhus och fått kroppen proppad med adrenalinsprutor och medicin för att förhindra hennes nötdöd.

Eller när Lauran och jag är på väg hem från vårat hostess-jobb och hon försöker övertala mig att vi ska åka hem till hennes pojkvän istället. Jag som stormar iväg till det sista tåget och tycker att Lauran är smått korkad, för att sedan bli ikappsprungen av hennes valpögon.

Gotanda, alltså. Vilka minnen.

*"Drinks and a blowjob in one big, dimly lit room. A classy establishment if there ever was one."