"Vad gör du här?" frågar de, och spänner kroppen i en ansats att börja jaga mig. "Du ska inte vara här."
"Jag kom tillbaka", säger jag och känner hur gråten börjar klättra uppför strupen. Hela kroppen värker över tanken på att fortsätta springa. Jag orkar inte. Jag är så trött.
De skrattar lågt och spänner sina beniga fingrar. Jag vet att de inte har klor, men varje varningssignal i mig skriker att de kommer riva sönder mig om de får tag på mig.
"Ni får jaga mig hur mycket ni vill. Det är ändå min stad. Jag kan den bättre än ni, för det är jag som har gjort den. Ni kommer aldrig få tag på mig, för jag springer mycket snabbare än ni. Och om ni nu gör det, så gör det inte så mycket. Det värsta som kan hända är att jag dör. Och då har ni inget att jaga mer."
De blänger ilsket på mig, fastlimmade i dörröppningen, medan jag vandrar tillbaka in i lägenheten. Jag plockar upp min orangea keps och slinker sedan ut ur fönstret på baksidan.
Sedan vandrar jag sakta igenom centrum med sorg i hjärtat. Jag tänker på frätande syra i hårbottnen, vänner i London som inte längre vill träffa mig och fäder som hellre vill njuta av livet än bekymra sig över mig. Medan bråket vid gatuhörnet eskalerar, så vandrar jag ensam in i skogen. Jag stannar till, tar av mig skorna och borrar ner tårna i mossen. Min högra hand greppar krampaktigt om kepsen, medan jag känner hur hjärtat bultar hårt i bröstet. Jag orkar inte med den rytmiska sorgen som pumpas ut i ådrorna, så jag tar ett språng och slungar mig ut. Springer lika fort som vinden, in i labyrinten. Jag kan känna hur kroppen börjar ändra form, men jag vet inte till vad. En man, en kvinna, en pojke, en flicka. Androgyn, omänsklig, genomskinlig. Jag känner mig som en gud som tappat alla vidunderliga krafter. Eller en människa som tappat sin mänsklighet. Jag känner bara sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar