Som när man rent allmänt surfar runt på aramatheydidnts fredagSPAMpost och råkar på en Gackt-gif... och man känner den där lilla glöden inombords som gör en så stolt och glad. Och helt plötsligt flash:ar alla fina minnen man upplevt sedan man först upptäckte honom förbi.
Allt ifrån första låtlyssningen
Den hjärtskärande hulk-gråten när man såg Moon Child första gången
Gackt-armbandet man bara kunde sitta och betrakta på sin handled i timmar
Vandringar genom snötäckta småstäder medan man lyssnar på hans julsånger
När Linda säger att hon nog älskar Secret Garden bäst
Hur hjärtat bultade så hårt när jag såg på hans DVD-konserter, hur rodnaden och gråtet samlades för att det var så mycket känslor, jag var ju kär
Åka ensam till Hiroshima för att få se honom live, och det inre skriket som uppstod några dagar senare på Yamanote Line och jag tänkte panikartat att nu får jag aldrig se honom igen
På ett tak i Shibuya när en vän säger att hon fotograferat honom, och "Du kan få några oretuscherade bilder om du vill"
Alla återkommande känslor av att "få komma hem" när man lyssnar på hans röst
Men framför allt, de känslor av ambition, tacksamhet och trygghet som uppstår varje gång den sovande glöden ger sig till känna igen.
1 kommentar:
lovely, just lovely! <3
Skicka en kommentar