Inre viljan börjar krafsa runt. Viljan slänger sig mot bröstkorgen och vill ut, vill få leva på riktigt. Viljan vill inte vara instängd i flera år och bara sakna. Viljan vill också, som alla andra viljor som delar samma plats. En vill röka, en annan vill ha pengar. Det tredje skriker efter blont hår och den fjärde vill bara vara med Daniel hela tiden. Men så finns det den där viljan som är litet större än de flesta andra. Den där som bott inom mig i många år, och som inte riktigt vill ge sig av, trots att jag redan gjort vad den sagt en gång.
"Är du säker på att du verkligen vill dit då, och inte bara fly? Du tycker ju om att fly", säger folk, och Viljan fräser.
Fast folk får tro och tänka vad de vill. Det är inte de som drömmer om det nästan varje natt. Det är inte de som går runt med en känsla i bröstet som säger att det inte riktigt är deras tid att bo i Sverige just nu. Att konstant längta hem är en jobbig känsla. Speciellt när det inte ens ligger i ens hemland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar