"Jag nickar instammande, och tanker vilken lyx det ar, dom dagarna en bara ater och liksom helt glommer bort att noja over det. Dom dagarna ar lite for fa."
Jag har aldrig varit en sådan som räknar kalorier. Aldrig känt något direkt behov av att göra det heller, förutom, såklart, i det syftet att man ska äta ungefär 1200kcal* per dag för att gå ned i vikt. Jag tror de flesta kvinnor har lekt med den tanken.
Men jag har oftast viftat bort denna lockelse. Den största anledningen är för att min kropp inte skulle kunna överleva en diet med 1200kcal per dag. Jag faller nästan ihop till en liten trasdockehög varje dag trots att jag äter "som man ska". Eller när jag äter till min bästa förmåga.
För du måste ju äta. Men det är inte konstigt att man inte blir direkt sugen på att äta när man accossierar mat med negativa känslor såsom extremt illamående, svimmanfall och magknip/kramp. Och det värsta är att hela den fysiska biten är den lätta delen. Sedan ska du samtidigt handskas med det mentala. Och vi vet nog alla hur elak, knäpp och oresonlig man kan vara mot sig själv.
Själv kommer jag nog alltid sitta ensam kvar vid familjematbordet och titta ned på en tallrik fylld med kall mat. Vare sig man sitter vid frukostbordet i vuxen ålder eller ej.
*thinspiration@LJ
2 kommentarer:
Äter det jag tycker är gott.
Ställer mej inte var och varannan dag på vågen. Vilket kontrollbehov man skulle ha och vad dåligt man skulle må av att alltid ha kolla på kilon och kalorier etc.
Jag ställer mig aldrig på vågen heller. Har aldrig riktigt sett meningen med det.
Skicka en kommentar