Inatt var det alla mina Gackt-tidningar och Vivienne Westwood-smycken. Andra vanliga saker jag brukar få panikångest över är saltgodis, underkläder, bilder på min familj eller skor.
Och är det inte elakt att när man försöker hålla sig borta från något, så drömmer man såklart om den jäkla frestelsen. När man försöker sluta röka är det cigaretter. Nu när det är socker, så drömmer jag om coca cola, O'boy och glass. Pappa säger "Men kom igen, kom igen, smaka, ät, jag betalar, smaka litet bara vettja!", och jag säger "Nej. Nej. Nej. Okej då."
Sedan följer en otrolig ångest.
Och på tal om viktiga saker, så har jag fäst en såpass stor bit av min själ i mina orange:a keps att jag är rädd att jag skulle kunna göra vad som helst för den. Jag brukar tänka att "Om den flyger iväg och hamnar i det iskalla havet, så skulle jag hoppa i med alla kläderna på utan att tveka".
Eller "Om någon snodde den, så skulle jag springa som jag aldrig sprungit förut och komma ikapp och döda den jäveln".
Alternativt "Jag hamnar hellre i diskussioner, slagsmål och jag blir hellre rånad än att jag förlorar min keps".
Jag har inte riktigt bestämt mig för ännu om jag skulle kunna hoppa framför en spårvagn om det eventuellt skulle förhindra att min keps förstördes.
Och med detta vill jag ha sagt att det är från och med nu förbjudet för människor att prova min keps när de är alkoholpåverkade. En liten bit av mig skulle dö om jag förlorade den där kepsen.
Första gången jag använde kepsen, 2007!
Kepsen i Harajuku!
Kepsen i Shibuya!
Kepsen på Starbucks!
Kepsen på tågstationen!
Klada kepsen!
Kepsen i London! (och gud vad långt och risigt hår jag hade)
Kepsen i London på födelsedagen!
Jag hävdar fortfarande att den är orange, fast folk försöker övertala mig det motsatta. "Aprikos", påstår de. Den är faktiskt bara litet solskadad, men bara litet. Sådetså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar