Igår när jag gick in i bubblan, så kände jag mig helt övertygad om att den här dagen inte var gjord för att gråta på. Solen skiner och jag är glad och mår bra. Så jag börjar glättigt prata om mat, Gackt och kärlek. Jag pratar alltid om de där sakerna, så den egentliga vikten av de sakerna tyngde mig inte.
Sedan frågar hon "Vad tror du skulle hända med dig om dina föräldrar verkligen dog, då?"
Och jag känner hur mina byggnadsstenar ramlar ihop och hela mitt inre slits itu. Det känns som om hon har stulit mina lungor, och jag kan inte andas. Jag vill skrika "Hur vågar du ens ställa den frågan till mig?", men istället så gråter jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar