När det blev djupt

När jag var på innan nämnda bussresa, så hittade jag något annat intressant. Det var en webbadress skriven med versaler. När jag plötsligt kom ihåg vem det var som gett mig den, så kände jag mig lycklig. Hedrad. Det var en sådan där hemlig blogg som ingen vet adressen till. Efter mycket läsande, blev jag fundersam. Som jag alltid blir när jag träffar denna person som gett mig tillåtelse att läsa.

En känsla av att vara otillräcklig. Tyvärr. Jag ser så otroligt upp till den här personen, så det känns alltid som om jag står och pratar med en spegel. Samtalen med henne återspeglar mig själv något oerhört. Och tack vare min dåliga självkänsla, är det tyvärr inget jag tycker om. Jag är alltid rädd att hon ska komma på vem jag egentligen är. Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika till henne att hon har fel. Jag blir alltid så runt personer jag har respekt för. Och om de har respekt för mig med, gud vare nådig! Då är det ännu värre! Detsamma är det med människor som börjar tycka om mig. Jag kan ju verkligen för mitt liv inte förstå varför de gör det. Jag kan liksom inte tolerera att människor förutom min familj och mina två bästa vänner genuint tycker om mig. Skandal!

Det tog mina två bästa vänner flera år av återkommande bråk från mitt håll, för att jag skulle kunna acceptera att de tyckte om mig. Jag har fortfarande mardrömmar om att min familj ska lämna mig. Jag analyserar varenda liten rörelse, varje litet ord-- det är en ständig jakt på tecken som ska säga att jag har rätt. De tycker inte om mig! De tröttnar! De tycker inte om mig egentligen! Herregud, de tycker inte om mig!

Och sedan sitter man där i lugnet efter känslostormen, och inser det absurda. Jo, det är väl inget egentligen som är fel med mig. Jo, de tycker ju faktiskt om mig. Hell, jag tycker om mig själv. Och varför skulle jag inte kunna godta att en person jag respekterar, respekterar mig tillbaka?
Det hela är så oerhört fånigt, och det tar så fruktansvärt på krafterna.

Därför känns det så bra när jag läser och hör från henne att allt inte är guld och gröna skogar för henne heller. Att hon kämpar minsann också. Det gör jag också. Men sådant där prat kommer liksom aldrig till sin rätta allvarliga natur när vi sitter där med alkoholprocent i glaset och kroppen. Jag vill bara låta henne få veta att hon kommer att få lösenordet till min hemliga blogg någon gång. Inte just nu. Men någon gång. När jag inte är ute på lika djupt vatten.
Men när det blir mer långgrunt, då du!