Det spelar liksom ingen roll hur underbart mitt nyår egentligen var-- till slut så ligger jag här ändå i min säng och gråter över han som jag aldrig får. Ni vet när andetagen blir tyngre och tyngre, och till slut kan man bara inte hjälpa att tårarna faller och andetagen förvandlas till något stötaktigt, osammanhängande, ledset.
Att jag inte är där. Att se människor röra vid honom som egentligen inte borde det. För det är ju jag som ska göra det. Det är jag som ska få honom att le sådär, ingen annan.
Det spelar mig ingen roll att han (ärligt talat) ser sämre ut nu än vad han gjorde förr. Jag kan se hans ålderstecken, men jag älskar honom ändå. Han kan se ut hur som helst, mitt hjärta kommer ändå fortsätta slå lika hårt för honom.
Men det spelar ju ingen roll. Det kommer ju ändå aldrig bli så.
Jag vet det. Men ändå så fortsätter jag att känna och hoppas.
Två år. And counting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh min älskling, min älskling... Jag önskar jag kunde vira in ditt kärlekskranka hjärta i mjuka kramar och uppskattning från rätt person. Jag vill inte att du ska gråta, men jag gråter litet med dig i alla fall.
Skicka en kommentar