Något som släntrar efter

Att implodera. Det är det första och enda ord som skulle kunna vara någorlunda beskrivande. När man försvinner, när man sugs in i sig själv. Det är den bilden jag får i huvudet. När man sedan vaknar upp till verkligheten igen, så känns allt så surrealistiskt. Den där fläcken på tröjan som säkert uppstått under de senaste timmarnas städande, blir på något sätt en leverfläck på min egen hud. Jag blinkar yrvaket och inser det absurda i det jag tänker. Jag sitter ju fortfarande på samma stol som jag slog mig ned på för några minuter sedan. Försöker forma tankarna till ord. Jag kommer inte ens ihåg en bråkdel av vad jag tänkte. Bara en uns av något som fortfarande släntrar efter. För hur förklarar man en resa in i sig själv? Vad tänkte jag? Vad kände jag? Obeskrivligt.