Ojoj, nu var du dum Emelina. Nu ska du upp om en halvtimme för att åka till jobbet.
Det får väl bli till att vara uppe i 20 timmar och sedan komma hem och däcka vid tre på eftermiddagen? Åter igen, jag får verkligen latcho-lajban känslor av det här med arbete och sömn. En sjujävlar kombination, alltså.
måndag 30 juni 2008
söndag 29 juni 2008
ärlikamedSANT
Igår var... väldigt trevligt. Relativt oväntat. Dagen började med ett stycke Linda och Emelina som inte ville vara sociala alls. Men när Magnus väl kom (med sin bedårande syster), så hade vi det väldigt trevligt. Skratt, prat, på tok för mkt rökande, krypande lyckopirr längs mina armar och ben, vandring ner till Avenyn & tillbaka, spelande av Anden i Glaset och avslutningsvis hälften av Sagan om Ringen-filmen. Allt jag har att säga nu är:
+ 
+ 
= SANT
Luft i mina lungor
Så jag läste ut Vindsträdgården på några dagar. Jag kunde bara inte låta bli. Chris blonda hår och ömma ord förföljer mig ännu, och jag har inte kunnar förmå mig att fortsätta läsa någon annan bok tills jag får tag på fortsättningsboken, Blomblad för Vinden. Om exakt 1½ timme ska jag vandra upp till Alexandras lägenhet och låna hennes exemplar. Jag kan knappt vänta. Jag behöver mer Chris-kärlek. Just nu känns det som luften i mina lungor.
Det oh, så inte alls bittra omslaget till Blomblad för Vinden.
Det oh, så inte alls bittra omslaget till Blomblad för Vinden.lördag 28 juni 2008
hej liten lycka
Jag hittade en gammal dikt som jag skrev för fem år sedan. Då var jag 15 år.
hej liten avundsjuka
känner du för att krossa någon idag?
hej liten bortskämdhet
känner du för att sparka och slåss idag?
hej litet ego
känner du för att spotta idag?
hej liten lycka
känner du för att skratta idag?
nä.
hej liten avundsjuka
känner du för att krossa någon idag?
hej liten bortskämdhet
känner du för att sparka och slåss idag?
hej litet ego
känner du för att spotta idag?
hej liten lycka
känner du för att skratta idag?
nä.
En dag på en gräsmatta
För nästan exakt två år sedan,
så brottades jag och Linda på en gräsmatta.
Vi hade inga skor på oss, och mina trosor syndes.
Jag undrar vad det var vi brottades om.
så brottades jag och Linda på en gräsmatta.
Vi hade inga skor på oss, och mina trosor syndes.
Jag undrar vad det var vi brottades om.
fredag 27 juni 2008
Gamla favoritböcker
Just nu ligger jag uppkrupen i min säng med täcket över benen, choklad och saltlakrits vid sidan om mig, och en bok i handen. Vindsträdgården står på tapeten; min älsklingsbok när jag var 14år.
Så just nu lever jag i en drömvärld där Chris är min prins i skinande rustning. Blonda albinopojkar med vågigt hår och ömma ögon är nog allt man kan begära.
*petar på Chris längst upp i vänstra hörnet*
Så just nu lever jag i en drömvärld där Chris är min prins i skinande rustning. Blonda albinopojkar med vågigt hår och ömma ögon är nog allt man kan begära.
*petar på Chris längst upp i vänstra hörnet*torsdag 26 juni 2008
Tuffingen Rio
Jag snokade runt på facebook, och kikade litet på Riokos profilbilder. Damn, vad den kvinnan är cool. Och hennes humor är som vanligt rätt förstaklassig.
Chelsea Mariko Anderson (Arizona) wrote
at 6:39pm on January 19th, 2007
at 6:39pm on January 19th, 2007
Rio, why are you so hot?
|
måndag 23 juni 2008
Brutna nyårslöften
Jaha, så vad hände med mitt nyårslöfte som gick ut på att återvända till Tokyo år 2008? Det blev helt enkelt inte så, är vad som hände. Jag börjar faktiskt bli litet trött på att alltid se tillbaka. Att se tillbaka är allt jag gör! Jag behöver nya minnen, nya upplevelser. Därför känns London väldigt skönt. Äntligen börjar saker sättas igång igen. Jag vill inte att tiden ska stå still. Jag är menad för mer.
Vilddjuret Emelina behöver släppas fri! Raaoorr! Jag behöver bli olyckligt kär ännu en gång, spendera pengar på kläder & skor, leva urfattigt för det blir så ibland, hitta mina små ställen där jag känner mig lugn & trygg, träffa coola människor och skratta tills jag får ont i magen.
Jag behöver magskrattont!
Vilddjuret Emelina behöver släppas fri! Raaoorr! Jag behöver bli olyckligt kär ännu en gång, spendera pengar på kläder & skor, leva urfattigt för det blir så ibland, hitta mina små ställen där jag känner mig lugn & trygg, träffa coola människor och skratta tills jag får ont i magen.
Jag behöver magskrattont!
söndag 22 juni 2008
Naturens vagga
Regn. Så lugnande.
Det har börjat regna varje dag nu sedan ett par dagar tillbaka. Och varje gång jag hör regnet mot fönsterrutan vill jag bara luta mig mot en kudde och somna. Det är något väldigt speciellt med regn-sömn. Det, och att sova i segelbåtar. Det där ultimata lugnet, naturen som vaggar en till sömns.
Med regn kommer kylig luft, och mörkare dagar... detta får mitt undermedvetna att tro att det är höst. Jag välkomnar tanken. Även om jag egentligen vet att sommaren bara precis börjat. Men tanken på höst, med tända ljus, varma koppar med te, kaffe & choklad, ylliga kläder och knästrumpor som har korvat sig på ena benet. Interpol som spelar i bakgrunden. Hur man kikar ut genom fönstret och ser alla löv och allt regn. Vetskapen om att man sitter inomhus och myser med ett tjockt täcke och en god bok. Planer om att gå ut efter regnet slutat och sparka runt röda, orangea & gula löv. För mig är det som att få en ständig tidsresa bakåt i tiden. Hösten har alltid sett likadan ut, och man känner alltid samma sak. Det där varma, mysiga lugnet som gör att allt känns som en dröm.
Det har börjat regna varje dag nu sedan ett par dagar tillbaka. Och varje gång jag hör regnet mot fönsterrutan vill jag bara luta mig mot en kudde och somna. Det är något väldigt speciellt med regn-sömn. Det, och att sova i segelbåtar. Det där ultimata lugnet, naturen som vaggar en till sömns.
Med regn kommer kylig luft, och mörkare dagar... detta får mitt undermedvetna att tro att det är höst. Jag välkomnar tanken. Även om jag egentligen vet att sommaren bara precis börjat. Men tanken på höst, med tända ljus, varma koppar med te, kaffe & choklad, ylliga kläder och knästrumpor som har korvat sig på ena benet. Interpol som spelar i bakgrunden. Hur man kikar ut genom fönstret och ser alla löv och allt regn. Vetskapen om att man sitter inomhus och myser med ett tjockt täcke och en god bok. Planer om att gå ut efter regnet slutat och sparka runt röda, orangea & gula löv. För mig är det som att få en ständig tidsresa bakåt i tiden. Hösten har alltid sett likadan ut, och man känner alltid samma sak. Det där varma, mysiga lugnet som gör att allt känns som en dröm.
om-nom-nom!
LJ-vänner kan komma med de mest mysiga inlägg ibland.
My mom has two kittens. They're six weeks old and they're absolutely the cutest. I want them to stay with me like this forever. On my lap, looking out of the window, dazzled by the wind moving the world, the sound of the leaves on the trees and the orange flag buntings.
om-nom-nom!
My mom has two kittens. They're six weeks old and they're absolutely the cutest. I want them to stay with me like this forever. On my lap, looking out of the window, dazzled by the wind moving the world, the sound of the leaves on the trees and the orange flag buntings.
om-nom-nom!lördag 21 juni 2008
Staden & gay-geniet
Faktum #1:
De senaste månaderna i mina drömmar har jag nästan varje natt vistats i en specifik stad. Denna stad var från början, och i flera år, centrum och plats för en av mina värsta mardrömmar. Jag återkom väldigt ofta till denna, och efter år av obehagliga monster som dödar allt och alla, så insåg jag en dag att jag drömde om samma dröm hela tiden. Jag vände mig då till min syster och sa: "Om jag skulle säga att jag drömt denna dröm förut, för jag är rätt säker på att det är en dröm... att jag vet hur den slutar, och jag -vet- att det är en mardröm. Tror du att det finns en chans, även om den är jätteliten, att jag kan ha rätt?".
Min syster var tyst en stund, och sa till slut: "Jag tror att det finns en chans att du har rätt, ja."
Efter den dagen drömde jag inga fler mardrömmar i den staden. På något mystiskt sätt, bara för att jag fått ett erkännande av en annan individ i min dröm, så höll jag ingen rädsla för drömmen i fråga.
Faktum #2:
Min jag-känsla har blivit starkare med åren. När jag var mindre så bytte jag väldigt ofta personlighet/person under mina drömmar. Detta händer nästan inte alls längre.
Faktum#3:
Att jag av någon anledning nästan alllllltid drömmer om flickor nuförtiden förvånar mig samtidigt som det är väldigt mysigt.
Faktum#4:
Alltså, pga F#1, så har nu denna stad, som förut innebar en av mina värsta mardrömmar, blivit ett tillhåll som nästan varenda dröm utspelar sig i. Jag hänger oftast i min lägenhet i mitten av stan, men det ändras litet ibland beroende på vad drömmen handlar om. Oftast så lever jag "typiskt stadsliv" och festar. Mkt av mina drömmar i staden går ut på att festa, vara cool, eller få mitt hjärtas dam/man. Det är nästan så att jag vill himla med ögonen när jag tänker på det.
Så, det är med dessa grunder i vetskap som jag börjar min lilla redogörelse om min senaste dröm.
Spökhuset utanför staden. Jag kommer hem från Kent och Viola (släkt), efter att ha spenderat en helg där och ätit av deras mat, utan att ens träffa dem. När jag är ute och festar så blir två flickor kära i mig, varav jag av någon anledning totalt ignorerar dem och behandlar dem dåligt. På vägen hem till mamma så börjar jag fundera vidare på det. Varför behandlade jag dem så dåligt? Varför träffade jag inte ens Kent och Viola fast det var därför jag åkte dit? Jag kommer inte fram till ngt vettigt, gnuggar mina tinningar och försöker att inte tänka på det.
Väl hemma möter mamma mig, och förklarar att hon köpt ett nytt hus. Skoj, tänker jag, och inser att jag nu bor i det gamla spökhuset vid vattnet utanför stan. Visst att stället är fint -- det är bara det att jag upplevt mina värsta mardrömmar där.
När jag kommer in i huset så håller mamma på att fixa iordning. Jag förstår att detta inte kan vara en dröm, eftersom hon har ställt upp sin samling med glas som hon precis köpt (vilket hon inte ens äger i verkligheten, så det resonemanget är helt fel). Jag börjar ifrågasätta mamma varför hon flyttat just hit, det ligger ju så långt bort från stan och allt. Dessutom är detta stället på tok för dyrt för henne. Hon tycker jag pratar strunt och kommer på argument som tystar mig. Min huvudvärk förvärras, jag har ingen kraft att fortsätta diskutera med henne.
Så jag bestämmer mig för att ha en fest! En massa tjejkompisar kommer, bara flickor flickor flickor. Alla har trevligt, jag är sådär cool som man bara kan vara i drömmar, och jag siktar in mig på en speciell flicka som jag fattar tycke för. Jag försöker vara med henne hela tiden, men hon bara ler svalt mot mig och leker med de andra. Till slut lyckas jag bli ensam med henne, men när jag försöker börja gosa så börjar hon bara skratta och går därifrån.
Jag sitter där ensam och tycker att det börjar kännas jobbigare och jobbigare. Jag är rädd att något är hemskt fel med mig, jag kan knappt forma en enda tanke som inte förstörs av att jag kommer bort mig hela tiden. Plötsligt dyker det upp en gosedjursliknande koala med gul t-shirt som sitter på bordet framför mig. Jag börjar föra en konversation med den, och tycker att allt är frid och fröjd igen. Plötsligt kommer en annan flicka upp till mig. Hon ser frågande på mig, frågar vad jag håller på med. "Jag pratar med koalan här, förstår du", säger jag, ler snett och inser det bisarra i det hela. "Du kan väl också se koalan, eller hur?" frågar jag, varefter hon höjer på ögonbrynen, skrattar litet och säger "Viiiisst...". Jag skrattar litet nervöst och säger att jag bara skojade. Förvirrad börjar jag inse mönstret och inser att något verkligen är hemskt fel med mig. Plötsligt inser jag att det är en massa saker jag glömt, händelser som jag inte kan placera, ungefär som om de blivit raderade från mitt minne. Jag kan inte koppla och forma vanliga tankar. Koalan är beviset på att ngt är fel med mig. Jag börjar bli rädd, tittar på den andra flickan och säger tyst "Du, alltså... jag skämtade inte förut om det där med koalan."
Hon börjar skratta igen och lämnar mig.
Jag blir helt förtvivlad, och plötsligt kommer det fram två författare till mig. Sådana där smarta professor-aktiga människor, ni vet. De ber mig lösa en annan författares litterära verks gåta, som de inte lyckats med. Jag svarar att jag tyvärr inte kan det, och börjar försöka förklara att något är på tok med mitt huvud. Men de lägger dövörat till och fortsätter att höja mitt snille till skyarna och säger: "Men du är ju en av de bästa och mest intelligenta författarna i denna värld, om inte du kan lösa den, vem kan det då?"
Jag suckar, håller med dem (haha?), men får allt större och större huvudvärk. Tankarna vimlar, jag har ont, försöker komma på vad som är fel, jag vet att det är ngt fel med mig, tänker på min älskade flicka som sista tanke..... och vaknar.
Det här, mina damer och herrar, är vad man drömmer om om man vilar mitt på dagen. Jag tror också att detta är en biverkning av för mkt jobb med på tok för litet sömn. Faktum är att jag ibland får denna värk eller vad man ska kalla det, ibland när jag är uttröttad. Det är något inne i mitt huvud som "går av", och allt känns surrealistiskt och konstigt.
Nåja, hursomhelst, detta är nog en av de mest märkliga drömmar jag haft på länge. Givande, på ett sätt, antar jag.
.... Drömmar om världsherravälde och en framtid som säger att jag är gay! Samt att jag tydligen är galen också, förstås.
De senaste månaderna i mina drömmar har jag nästan varje natt vistats i en specifik stad. Denna stad var från början, och i flera år, centrum och plats för en av mina värsta mardrömmar. Jag återkom väldigt ofta till denna, och efter år av obehagliga monster som dödar allt och alla, så insåg jag en dag att jag drömde om samma dröm hela tiden. Jag vände mig då till min syster och sa: "Om jag skulle säga att jag drömt denna dröm förut, för jag är rätt säker på att det är en dröm... att jag vet hur den slutar, och jag -vet- att det är en mardröm. Tror du att det finns en chans, även om den är jätteliten, att jag kan ha rätt?".
Min syster var tyst en stund, och sa till slut: "Jag tror att det finns en chans att du har rätt, ja."
Efter den dagen drömde jag inga fler mardrömmar i den staden. På något mystiskt sätt, bara för att jag fått ett erkännande av en annan individ i min dröm, så höll jag ingen rädsla för drömmen i fråga.
Faktum #2:
Min jag-känsla har blivit starkare med åren. När jag var mindre så bytte jag väldigt ofta personlighet/person under mina drömmar. Detta händer nästan inte alls längre.
Faktum#3:
Att jag av någon anledning nästan alllllltid drömmer om flickor nuförtiden förvånar mig samtidigt som det är väldigt mysigt.
Faktum#4:
Alltså, pga F#1, så har nu denna stad, som förut innebar en av mina värsta mardrömmar, blivit ett tillhåll som nästan varenda dröm utspelar sig i. Jag hänger oftast i min lägenhet i mitten av stan, men det ändras litet ibland beroende på vad drömmen handlar om. Oftast så lever jag "typiskt stadsliv" och festar. Mkt av mina drömmar i staden går ut på att festa, vara cool, eller få mitt hjärtas dam/man. Det är nästan så att jag vill himla med ögonen när jag tänker på det.
Så, det är med dessa grunder i vetskap som jag börjar min lilla redogörelse om min senaste dröm.
Spökhuset utanför staden. Jag kommer hem från Kent och Viola (släkt), efter att ha spenderat en helg där och ätit av deras mat, utan att ens träffa dem. När jag är ute och festar så blir två flickor kära i mig, varav jag av någon anledning totalt ignorerar dem och behandlar dem dåligt. På vägen hem till mamma så börjar jag fundera vidare på det. Varför behandlade jag dem så dåligt? Varför träffade jag inte ens Kent och Viola fast det var därför jag åkte dit? Jag kommer inte fram till ngt vettigt, gnuggar mina tinningar och försöker att inte tänka på det.
Väl hemma möter mamma mig, och förklarar att hon köpt ett nytt hus. Skoj, tänker jag, och inser att jag nu bor i det gamla spökhuset vid vattnet utanför stan. Visst att stället är fint -- det är bara det att jag upplevt mina värsta mardrömmar där.
När jag kommer in i huset så håller mamma på att fixa iordning. Jag förstår att detta inte kan vara en dröm, eftersom hon har ställt upp sin samling med glas som hon precis köpt (vilket hon inte ens äger i verkligheten, så det resonemanget är helt fel). Jag börjar ifrågasätta mamma varför hon flyttat just hit, det ligger ju så långt bort från stan och allt. Dessutom är detta stället på tok för dyrt för henne. Hon tycker jag pratar strunt och kommer på argument som tystar mig. Min huvudvärk förvärras, jag har ingen kraft att fortsätta diskutera med henne.
Så jag bestämmer mig för att ha en fest! En massa tjejkompisar kommer, bara flickor flickor flickor. Alla har trevligt, jag är sådär cool som man bara kan vara i drömmar, och jag siktar in mig på en speciell flicka som jag fattar tycke för. Jag försöker vara med henne hela tiden, men hon bara ler svalt mot mig och leker med de andra. Till slut lyckas jag bli ensam med henne, men när jag försöker börja gosa så börjar hon bara skratta och går därifrån.
Jag sitter där ensam och tycker att det börjar kännas jobbigare och jobbigare. Jag är rädd att något är hemskt fel med mig, jag kan knappt forma en enda tanke som inte förstörs av att jag kommer bort mig hela tiden. Plötsligt dyker det upp en gosedjursliknande koala med gul t-shirt som sitter på bordet framför mig. Jag börjar föra en konversation med den, och tycker att allt är frid och fröjd igen. Plötsligt kommer en annan flicka upp till mig. Hon ser frågande på mig, frågar vad jag håller på med. "Jag pratar med koalan här, förstår du", säger jag, ler snett och inser det bisarra i det hela. "Du kan väl också se koalan, eller hur?" frågar jag, varefter hon höjer på ögonbrynen, skrattar litet och säger "Viiiisst...". Jag skrattar litet nervöst och säger att jag bara skojade. Förvirrad börjar jag inse mönstret och inser att något verkligen är hemskt fel med mig. Plötsligt inser jag att det är en massa saker jag glömt, händelser som jag inte kan placera, ungefär som om de blivit raderade från mitt minne. Jag kan inte koppla och forma vanliga tankar. Koalan är beviset på att ngt är fel med mig. Jag börjar bli rädd, tittar på den andra flickan och säger tyst "Du, alltså... jag skämtade inte förut om det där med koalan."
Hon börjar skratta igen och lämnar mig.
Jag blir helt förtvivlad, och plötsligt kommer det fram två författare till mig. Sådana där smarta professor-aktiga människor, ni vet. De ber mig lösa en annan författares litterära verks gåta, som de inte lyckats med. Jag svarar att jag tyvärr inte kan det, och börjar försöka förklara att något är på tok med mitt huvud. Men de lägger dövörat till och fortsätter att höja mitt snille till skyarna och säger: "Men du är ju en av de bästa och mest intelligenta författarna i denna värld, om inte du kan lösa den, vem kan det då?"
Jag suckar, håller med dem (haha?), men får allt större och större huvudvärk. Tankarna vimlar, jag har ont, försöker komma på vad som är fel, jag vet att det är ngt fel med mig, tänker på min älskade flicka som sista tanke..... och vaknar.
Det här, mina damer och herrar, är vad man drömmer om om man vilar mitt på dagen. Jag tror också att detta är en biverkning av för mkt jobb med på tok för litet sömn. Faktum är att jag ibland får denna värk eller vad man ska kalla det, ibland när jag är uttröttad. Det är något inne i mitt huvud som "går av", och allt känns surrealistiskt och konstigt.
Nåja, hursomhelst, detta är nog en av de mest märkliga drömmar jag haft på länge. Givande, på ett sätt, antar jag.
.... Drömmar om världsherravälde och en framtid som säger att jag är gay! Samt att jag tydligen är galen också, förstås.
fredag 20 juni 2008
Ensam Emelina är ensam...?
Idag skuttade jag till jobbet (okej, inte så mkt som skuttade, utan snarare satt halvdöd på bussen och ville sova i 10,000 år till, minst) i tron om att jag åtminstone skulle få fira midsommar med mina gamla tanter och gubbar. Så fel man kan ha.
När jag väl sätter foten i min evighetskorridor så får jag se ett gäng pensionärer som alla på en gång gnäller om att de vill in i sina rum. De är trötta efter att ha firat midsommar hela förmiddagen. Ledsen Emelina är ledsen.
Men det blev snart bättre när en speciell tant tycker att jag ska bli bjuden på choklad. "Merci!", tänkte jag, och moffade choklad av just det märket. Så då blev jag litet gladare igen.
Sedan skulle jag hjälpa en annan tant. Hon hade väldans ont idag, och då blir jag ledsen för jag tycker om henne. Jag tycker inte om när mina tanter har ont. Så jag sa att jag saknat henne, för det hade jag, nu under mina 4 dagars ledighet. Då blev hon jätteglad och sa att hon tyckte om mig med. Sedan kallade hon in mig i sitt rum och gav mig ett par örhängen. De var formade som två hjärtan, med en kristall-grej i mitten. Väldigt söta, och en väldigt söt tant också för den delen. Då blev glad Emelina glad igen!
Så min slutsats är detta: Jag behöver inget midsommarfirande när jag har söta små tanter som tar hand och tycker om mig precis lika mkt som jag tycker om och tar hand om dem. Bra tanter är bra!
När jag väl sätter foten i min evighetskorridor så får jag se ett gäng pensionärer som alla på en gång gnäller om att de vill in i sina rum. De är trötta efter att ha firat midsommar hela förmiddagen. Ledsen Emelina är ledsen.
Men det blev snart bättre när en speciell tant tycker att jag ska bli bjuden på choklad. "Merci!", tänkte jag, och moffade choklad av just det märket. Så då blev jag litet gladare igen.
Sedan skulle jag hjälpa en annan tant. Hon hade väldans ont idag, och då blir jag ledsen för jag tycker om henne. Jag tycker inte om när mina tanter har ont. Så jag sa att jag saknat henne, för det hade jag, nu under mina 4 dagars ledighet. Då blev hon jätteglad och sa att hon tyckte om mig med. Sedan kallade hon in mig i sitt rum och gav mig ett par örhängen. De var formade som två hjärtan, med en kristall-grej i mitten. Väldigt söta, och en väldigt söt tant också för den delen. Då blev glad Emelina glad igen!
Så min slutsats är detta: Jag behöver inget midsommarfirande när jag har söta små tanter som tar hand och tycker om mig precis lika mkt som jag tycker om och tar hand om dem. Bra tanter är bra!
torsdag 19 juni 2008
Jag & Axa
En natt med gamla minnen, med gamla bästa vänner som man inte träffat på 5 år.
Alexandra. Axa. Min bästis vid 15 års ålder.
Min enda tanke är att hon är genial. Sjungandes till GES. Alla diskussioner om Kent. Kollande på Izzard, Stephen Lynch & Parlamentet. Bäst, bäst, bäst.
Och gud vad jag har skrattat.
Alexandra. Axa. Min bästis vid 15 års ålder.
Min enda tanke är att hon är genial. Sjungandes till GES. Alla diskussioner om Kent. Kollande på Izzard, Stephen Lynch & Parlamentet. Bäst, bäst, bäst.
Och gud vad jag har skrattat.
Jag & Axa, 03:51 i låten.
onsdag 18 juni 2008
Varma händer på ryggen
Idag har jag varit väldigt duktig. Jag gjorde en att-göra-lista, och bockade faktiskt av det mesta.
Duscha.
Baka chokladbollar.
Gå och handla.
Med tanke på att jag förut bara skulle ha gjort -en- av ovanstående, så känner jag mig rätt stolt. Det är skönt att börja få litet koll på sitt liv igen.
Men annars så sitter jag här igen och funderar över Tokyo. Det hela börjar kännas som ett annat liv jag levde, för längesedan. Jag känner mig väl litet ensam, kan jag tänka.
Jag funderar litet över "den första" Johan.
Det var någon gång runt December som jag föll för denna karl. Han var lång, fin och blond. Hans röst var väldigt behaglig och jag kände mig lugn runtom honom. Men snart så byttes lugnet ut mot en crush's känslomässiga bergochdalbana. Vid den här tiden var jag väldigt besatt i tanken på att personen jag skulle vara tillsammans med var tvungen att göra mig "stolt" inför andra människor. En ytterst ytlig Emelina kom fram till att Johan var perfekt i det syftet. Jag slängde mig helhjärtad in i kampen om att få honom att känna samma sak för mig.
Vi umgicks under en vecka. Han verkade relativt neutral under tiden. Ända tills den där kvällen vi spenderade i Roppingi. En Johan som trycks mot mig, hans händer som glider över min rygg, armar och ben. En Emelina i extas!
Också minnen som då han drog upp mig på soffan i karaoke-båset och började dansa med mig. Eller då vi satt och åt på ngt snabbmatställe efter jobbet, han berättar om amerika, det är tyst en stund, och han kollar trött upp på mig och ler litet. Hans ljusa, nästan vita ögonfransar som ramade in hans ögon. Eller då, sista gången jag träffade honom, han sa att jag skulle ringa honom om jag kom tillbaka till Tokyo så kunde vi date:a. Och hur jag nu, ett år senare, tänker att det nog inte skulle vara en så dum idé.
Långa, blonda pojkar med varma händer mot min rygg tackar jag gärna ja till.
Duscha.
Baka chokladbollar.
Gå och handla.
Med tanke på att jag förut bara skulle ha gjort -en- av ovanstående, så känner jag mig rätt stolt. Det är skönt att börja få litet koll på sitt liv igen.
Men annars så sitter jag här igen och funderar över Tokyo. Det hela börjar kännas som ett annat liv jag levde, för längesedan. Jag känner mig väl litet ensam, kan jag tänka.
Jag funderar litet över "den första" Johan.
Det var någon gång runt December som jag föll för denna karl. Han var lång, fin och blond. Hans röst var väldigt behaglig och jag kände mig lugn runtom honom. Men snart så byttes lugnet ut mot en crush's känslomässiga bergochdalbana. Vid den här tiden var jag väldigt besatt i tanken på att personen jag skulle vara tillsammans med var tvungen att göra mig "stolt" inför andra människor. En ytterst ytlig Emelina kom fram till att Johan var perfekt i det syftet. Jag slängde mig helhjärtad in i kampen om att få honom att känna samma sak för mig.Vi umgicks under en vecka. Han verkade relativt neutral under tiden. Ända tills den där kvällen vi spenderade i Roppingi. En Johan som trycks mot mig, hans händer som glider över min rygg, armar och ben. En Emelina i extas!
Också minnen som då han drog upp mig på soffan i karaoke-båset och började dansa med mig. Eller då vi satt och åt på ngt snabbmatställe efter jobbet, han berättar om amerika, det är tyst en stund, och han kollar trött upp på mig och ler litet. Hans ljusa, nästan vita ögonfransar som ramade in hans ögon. Eller då, sista gången jag träffade honom, han sa att jag skulle ringa honom om jag kom tillbaka till Tokyo så kunde vi date:a. Och hur jag nu, ett år senare, tänker att det nog inte skulle vara en så dum idé.
Långa, blonda pojkar med varma händer mot min rygg tackar jag gärna ja till.
Okonstlad
Hannes tog en otroligt fin bild på mig när vi var och fikade på Espressohouse för några dagar sedan. Jag älskar faktumet att detta är nog den första och enda bilden som visar hur jag egentligen ser ut. Okonstlad, liksom.
Känslor starkare än en själv
*andas djupt*
Så har man suttit och hulk-gråtit igen då. Jäkla kärleksfilmer. När jag var mindre så satt jag och sneglade på min mamma som alltidalltid grät över romantiska filmer. Tänkte att jag nog aldrig skulle bli så iallafall. Skönt.
Visade sig att jag hade så fel man kan ha. Jag faller pladask för romantiska filmer. Regnscener. "Jag skickade en massa brev men du svarade aldrig!"-scener. Scener då de förklarar att de fortfarande älskar varandra.
Varje gång de kysser varandra, smeker varandra, så sitter jag där och suckar djupt. Suger in varenda glittrande blick den manliga karaktären ger sin hjältinna. Jag har blivit sådär typiskt urkvinnlig, det är som om jag inte kan bestämma över mina starka känslor själv. Som ett vilddjur inom mig som skriker "Jag måste ha det där! Nu!".
Det, eller mer kärleksfilmer att se på.
Scen ur "The Notebook" (2004) med den underbara Ryan Gosling.
Här dansande med sitt hjärtas dam mitt i en gata.
Så har man suttit och hulk-gråtit igen då. Jäkla kärleksfilmer. När jag var mindre så satt jag och sneglade på min mamma som alltidalltid grät över romantiska filmer. Tänkte att jag nog aldrig skulle bli så iallafall. Skönt.
Visade sig att jag hade så fel man kan ha. Jag faller pladask för romantiska filmer. Regnscener. "Jag skickade en massa brev men du svarade aldrig!"-scener. Scener då de förklarar att de fortfarande älskar varandra.
Varje gång de kysser varandra, smeker varandra, så sitter jag där och suckar djupt. Suger in varenda glittrande blick den manliga karaktären ger sin hjältinna. Jag har blivit sådär typiskt urkvinnlig, det är som om jag inte kan bestämma över mina starka känslor själv. Som ett vilddjur inom mig som skriker "Jag måste ha det där! Nu!".
Det, eller mer kärleksfilmer att se på.
Scen ur "The Notebook" (2004) med den underbara Ryan Gosling.Här dansande med sitt hjärtas dam mitt i en gata.
tisdag 17 juni 2008
guldram
I min ständiga jakt på fina Vivienne Westwood saker, introducerar jag denna väska:
En väska med guld och änglar på skulle jag då inte tacka nej till.
En väska med guld och änglar på skulle jag då inte tacka nej till.
lördag 14 juni 2008
Vill du ha godis?
I morse när jag stod och väntade på bussen, så stannade en bil precis bredvid. Vindrutan åkte ned, och en man lutade sig fram mot mig och sade: "Hej, jag ska till Kållered. Om du ska dit så kan du få lift om du vill."
Det enda jag kunde svara var: "Jag ska inte till Kållered, men tack."
Sedan sade han "okej" och åkte iväg.
Det hela var litet obehagligt.
Även om jag -skulle- till Kållered så skulle jag aldrig i livet hoppat in i hans bil. Ingen okänd människas bil heller för den delen. Min mamma uppfostrade mig väl.
Det enda jag kunde svara var: "Jag ska inte till Kållered, men tack."
Sedan sade han "okej" och åkte iväg.
Det hela var litet obehagligt.
Även om jag -skulle- till Kållered så skulle jag aldrig i livet hoppat in i hans bil. Ingen okänd människas bil heller för den delen. Min mamma uppfostrade mig väl.
onsdag 11 juni 2008
lajban!
Ikväll ska det bli dans med liten klänning x2. Någonstans. Sticky Fingers? Uppåt Frammåt?
Vem vet.
Jag vet iaf att jag ska jobba dagen efter. LATCHOLAJBAN.
Vem vet.
Jag vet iaf att jag ska jobba dagen efter. LATCHOLAJBAN.
tisdag 10 juni 2008
söndag 8 juni 2008
en dag för fyra år sedan
En dag i augusti för fyra år sedan fick jag ett egetdesignat vykort av en vän till mig. Jag hade sagt att om han letade reda på min adress och skickade ett egetdesignat vykort så skulle jag komma och hälsa på honom. Men bara då.
Den 20:e kom detta kort i brevlådan. Nu, fyra år senare, så finns han inte kvar längre. Men det gör vykortet.
[klicka]
Den 20:e kom detta kort i brevlådan. Nu, fyra år senare, så finns han inte kvar längre. Men det gör vykortet.
[klicka]kalldronisera sig
Hej hopp, nu ska jag kolla på Den Svarta Kitteln med Linda-fin. Jag tycker om Linda litet extra just nu, för hon lockade upp mig ur sängen med kaffe, cigaretter och len röst. Jag vill pilla på hennes byxficka hela resten av dagen. Kärlekspill, nivet.
Men iallafall, så ska vi se den filmen nunu. Av någon okänd anledning så har jag totalt missat den. Det är konstigt, för jag är ett Disney-freak.
Den svarta kalldronen!
Men iallafall, så ska vi se den filmen nunu. Av någon okänd anledning så har jag totalt missat den. Det är konstigt, för jag är ett Disney-freak.
Den svarta kalldronen!lördag 7 juni 2008
tanter
Mardrömsdagen på jobbet är nu över. Det känns som om jag bor på det där jävla åldersdomshemmet just nu. Och när jag väl kommer hemhem så kan jag inte koppla bort jobb-tänket. Jag vill leva Emelina-liv, inte gamla tanter och gubbar & arbetskamrater-liv.
Jag fortsätter klamra mig fast vid Vivienne för att få en illusion av att jag har ett eget liv att leva. Fast gamla tanter med oompf i är ju rätt trevligt iofs.
Jag fortsätter klamra mig fast vid Vivienne för att få en illusion av att jag har ett eget liv att leva. Fast gamla tanter med oompf i är ju rätt trevligt iofs.
fredag 6 juni 2008
Miss Viviennes halsband
Okej, jag kan inte hålla mig ifrån VW just nu verkar det som.
Jag kan sitta och kolla igenom Old Baileys hemsida hur länge som helst, kolla om på saker hur länge som helst. Och väldigt ofta kommer det upp gamla kollektioner. Såklart så skulle jag aldrig ha råd med ngt utav det, men man kan ju alltid drömma. Och av någon anledning så är jag speciellt fäst vid VW-halsband som sitter väldigt tight runt halsen, nästan litet choker-aktigt sådär.
Min förkärlek till grodor kommer nog aldrig gå bort. <3
Den här är så himla cool. COOL COOL COOL. Jag är inte så mkt för att stoltsera med sådana halsband annars (jag får en vag känsla av fjortisar som går runt med halsband som det står "sexy" på), men det här halsbandet är så vulgärt stort med sina stoltserande S-E-X-bokstäver att jag inte kan låta bli att tycka om det.
Det här halsbandet är en våt dröm för alla fan av Viviennes halsband. Ett av de allra dyraste. Den finns i silver också, men det ser så otroligt mkt mer lyxigt ut med guld.
Detta halsband är rättså väldigt gammalt tror jag, iaf om man tittar på skicket det är i, samt att det verkar vara en gammal modell på orben. Plus att jag aldrig aldrig sett ett liknande halsband förut. Väldigt coolt smycke dock, väldigt Vivienne~
Och så kommer vi till min favorit då, den som jag konstant suktar efter. Från Propaganda kollektionen. Jag tycker det trycket är klockrent. Ascool. Det kan inte bli bättre. Den har varit uppe på Old Baley en gång. Jag hann inte köpa det. Sedan var det en säljare på LJ som sålde den för ngn månad sedan, men jag var för seg igen. MEN NÅGON GÅNG SÅ SKALL JAG ÄGA DEN.
Jag kan sitta och kolla igenom Old Baileys hemsida hur länge som helst, kolla om på saker hur länge som helst. Och väldigt ofta kommer det upp gamla kollektioner. Såklart så skulle jag aldrig ha råd med ngt utav det, men man kan ju alltid drömma. Och av någon anledning så är jag speciellt fäst vid VW-halsband som sitter väldigt tight runt halsen, nästan litet choker-aktigt sådär.
Min förkärlek till grodor kommer nog aldrig gå bort. <3
Den här är så himla cool. COOL COOL COOL. Jag är inte så mkt för att stoltsera med sådana halsband annars (jag får en vag känsla av fjortisar som går runt med halsband som det står "sexy" på), men det här halsbandet är så vulgärt stort med sina stoltserande S-E-X-bokstäver att jag inte kan låta bli att tycka om det.
Det här halsbandet är en våt dröm för alla fan av Viviennes halsband. Ett av de allra dyraste. Den finns i silver också, men det ser så otroligt mkt mer lyxigt ut med guld.
Detta halsband är rättså väldigt gammalt tror jag, iaf om man tittar på skicket det är i, samt att det verkar vara en gammal modell på orben. Plus att jag aldrig aldrig sett ett liknande halsband förut. Väldigt coolt smycke dock, väldigt Vivienne~
Och så kommer vi till min favorit då, den som jag konstant suktar efter. Från Propaganda kollektionen. Jag tycker det trycket är klockrent. Ascool. Det kan inte bli bättre. Den har varit uppe på Old Baley en gång. Jag hann inte köpa det. Sedan var det en säljare på LJ som sålde den för ngn månad sedan, men jag var för seg igen. MEN NÅGON GÅNG SÅ SKALL JAG ÄGA DEN.96:or, va?
Oj. Jag råkade hitta ngn på bilddagboken som var född 1996.
Min första tanke var att tonåringar i de lägre åldrarna är otroligt motsägelsefulla i det de påstår och säger.
Min andra var rädsla över att "de där små" börjar växa upp. Det känns otroligt konstigt.
Min tredje var faktumet att jag anser att jag började bli "medveten" det året. 1996 alltså. Att det var ungefär sedan 1996 som jag började komma ihåg saker. Mer minnen, jag kan mer eller mindre relatera till vad jag tänkte och kände, vad som hände i världen omkring mig, vilka låtar som var populära, filmer osv.
Eller nej förresten. Det var ju år 1998 som Emelinan började vakna till liv. Haha, oops.
Men jag känner mig fortfarande smärre chockad.
Ps. För övrigt stavar 96:or som ett jävla sär. Eller just denna tös och alla hennes vänner gjorde det iaf.
Usch, jag har för mkt tid och fördomar.
Min första tanke var att tonåringar i de lägre åldrarna är otroligt motsägelsefulla i det de påstår och säger.
Min andra var rädsla över att "de där små" börjar växa upp. Det känns otroligt konstigt.
Min tredje var faktumet att jag anser att jag började bli "medveten" det året. 1996 alltså. Att det var ungefär sedan 1996 som jag började komma ihåg saker. Mer minnen, jag kan mer eller mindre relatera till vad jag tänkte och kände, vad som hände i världen omkring mig, vilka låtar som var populära, filmer osv.
Eller nej förresten. Det var ju år 1998 som Emelinan började vakna till liv. Haha, oops.
Men jag känner mig fortfarande smärre chockad.
Ps. För övrigt stavar 96:or som ett jävla sär. Eller just denna tös och alla hennes vänner gjorde det iaf.
Usch, jag har för mkt tid och fördomar.
Det där sommarjobbet
Jag började mitt jobb i onsdags. Idag är det... fredag? Det känns som om jag har arbetat i fem år. Jag har aldrig haft ett "riktigt" jobb, iaf inte ett som innebär så många timmars arbete.
Imorgon har jag dubbelpass. Jag börjar klockan 7 på morgonen. Vilket för mig innebär att jag måste ta en buss halv 7. Vilket innebär att jag måste gå upp halv 6.
Sedan jobbar jag i 6 timmar.
Sedan är jag ledig i 2 timmar.
Sedan börjar jag igen klockan 3.
Och jobbar till klockan 8. Vilket innebär att jag kommer komma hem klockan 9 på kvällen.
SEDAN BÖRJAR JOBBET KLOCKAN 7 NÄSTA MORGON OCKSÅ. Vilket innebär att jag typ kommer jobba konstant i 1½ dygn. Det känns så iaf. Ingen ledig tid alls.
Wtf?
Imorgon har jag dubbelpass. Jag börjar klockan 7 på morgonen. Vilket för mig innebär att jag måste ta en buss halv 7. Vilket innebär att jag måste gå upp halv 6.
Sedan jobbar jag i 6 timmar.
Sedan är jag ledig i 2 timmar.
Sedan börjar jag igen klockan 3.
Och jobbar till klockan 8. Vilket innebär att jag kommer komma hem klockan 9 på kvällen.
SEDAN BÖRJAR JOBBET KLOCKAN 7 NÄSTA MORGON OCKSÅ. Vilket innebär att jag typ kommer jobba konstant i 1½ dygn. Det känns så iaf. Ingen ledig tid alls.
Wtf?
Vivienne Wonderfulwood
Okej, nu är det så att min Vivienne-ness har blossat upp igen sedan jag var i Paris. (och nu när jag tänker på det har jag inte ens gjort ngt paris-inlägg ännu! SKAM!)
Jag och Linda gick till La Fayette, vilket är en skitstor butik som innehåller varje stort designmärke du kan tänka dig. Inklusive Gaultier, Miu Miu och såklart min älskade Vivienne Westwood.
Så fort jag insåg att de hade en Vivienne-hörna blev jag alldeles tokig av allt adrenalin som började pulsera genom kroppen. Jag vet inte varför jag blev så otroligt emotionell, men jag fick tårar i ögonen och allting. Det hade väl ngt att göra med en flashback från Tokyo, att varje gång jag steg in i en Westwood-butik så kändes det som om tiden plötsligt stannade och att den fanns till där barabara för mig. För mig att beundra, liksom. Så i Paris blev det väl så, fast tusen gånger starkare.
Jag såg plötsligt den där nya väskan som precis lagts upp på hervia.com som jag bara var tvungen att ha; alla klänningar jag aldrig kommer kunna köpa; miniatyrparfymflaskan som inte gick att köpa; guldstolen klädd i tyg med orber på. Linda påpekade inför mannen som stod i kassan att jag var ett stort fan av Vivienne Westwood. Han blev jätteglad och sa att han undrade om mitt klädset var Vivienne. Att han hade undrat men inte vågade fråga. Överlycklig stod vi där och pratade litet lätt om mina kläder, min stora kärlek till Vivienne och min ekonomiska situation som tyvärr inte tillåter mig att enbart klä mig i Vivi-wonderfulness. Han sade åt mig att vänta, gick in på lagret och gav mig tre pamphlets med olika foton från bl.a. showen i Berlin.
Överlycklig?
Jag?
Nåja, hursomhelst, så är detta något av det som jag suktat efter som jagvetintevad under de senaste månaderna:
Jag och Linda gick till La Fayette, vilket är en skitstor butik som innehåller varje stort designmärke du kan tänka dig. Inklusive Gaultier, Miu Miu och såklart min älskade Vivienne Westwood.
Så fort jag insåg att de hade en Vivienne-hörna blev jag alldeles tokig av allt adrenalin som började pulsera genom kroppen. Jag vet inte varför jag blev så otroligt emotionell, men jag fick tårar i ögonen och allting. Det hade väl ngt att göra med en flashback från Tokyo, att varje gång jag steg in i en Westwood-butik så kändes det som om tiden plötsligt stannade och att den fanns till där barabara för mig. För mig att beundra, liksom. Så i Paris blev det väl så, fast tusen gånger starkare.
Jag såg plötsligt den där nya väskan som precis lagts upp på hervia.com som jag bara var tvungen att ha; alla klänningar jag aldrig kommer kunna köpa; miniatyrparfymflaskan som inte gick att köpa; guldstolen klädd i tyg med orber på. Linda påpekade inför mannen som stod i kassan att jag var ett stort fan av Vivienne Westwood. Han blev jätteglad och sa att han undrade om mitt klädset var Vivienne. Att han hade undrat men inte vågade fråga. Överlycklig stod vi där och pratade litet lätt om mina kläder, min stora kärlek till Vivienne och min ekonomiska situation som tyvärr inte tillåter mig att enbart klä mig i Vivi-wonderfulness. Han sade åt mig att vänta, gick in på lagret och gav mig tre pamphlets med olika foton från bl.a. showen i Berlin.
Överlycklig?
Jag?
Nåja, hursomhelst, så är detta något av det som jag suktat efter som jagvetintevad under de senaste månaderna:
en dag för fem år sedan
En dag i februari för fem år sedan så låg jag i Lindas säng
och låtsades vara en bedbug.
Det var väldans länge sedan.
och låtsades vara en bedbug.
Det var väldans länge sedan.
torsdag 5 juni 2008
svettiga hoper av människor
För någon vecka sedan var jag och Linda på Svanen och dansade järnet. Av någon förvånande anledning började de spela Mr Telliers bidrag i Eurovision-tävlingen. Vilket var rätt coolt, faktiskt. Roligt men oväntat.
Musikvideon är ju rätt skön också.
För övrigt så var DJn den kvällen helt underbar. När Gossips Standing in the Way of Control började spelas blev dansgolvet väldigt snabbt helt smockfullt. Alla blev helt galna! Alla hoppade med armarna i luften, och det blev en svetthög utan like. Jag blev såklart minst lika på som alla andra, om inte mer. Med tanke på att den låten för mig bara betyder Skins (läs: UK-serie), så blev jag alldeles euforisk. Och medan jag dansade omkring där med slutna ögon kändes det som jag också var med i serien. Sådär galet glad blev jag.
Musikvideon är ju rätt skön också.
För övrigt så var DJn den kvällen helt underbar. När Gossips Standing in the Way of Control började spelas blev dansgolvet väldigt snabbt helt smockfullt. Alla blev helt galna! Alla hoppade med armarna i luften, och det blev en svetthög utan like. Jag blev såklart minst lika på som alla andra, om inte mer. Med tanke på att den låten för mig bara betyder Skins (läs: UK-serie), så blev jag alldeles euforisk. Och medan jag dansade omkring där med slutna ögon kändes det som jag också var med i serien. Sådär galet glad blev jag.
tisdag 3 juni 2008
That's my dog
Obs! finns ingen spoiler med i texten.
Jag har spamkollat på Six Feet Under den senaste veckan. Jag är nu på säsong fyra. Jag tyckte om Davids karaktär, han var litet sådär mysig. Ibland tyckte jag att han var fånig. Men han har verkligen växt för mig genom seriens gång. Och efter "That's my dog"-avsnittet känner jag ännu mer för honom. Inte så konstigt, kanske.
Men det känns som om jag går runt med en stor klump i magen. Six Feet Under är inte direkt en lättsam serie. Den är verkligen "kill your darlings"-aktig, om jag ska quota Linda. Faktumet att man inte vet när de kan döda någon av karaktärerna närsomhelst är väldigt... påfrestande. Jag finner mig själv sitta med benen uppdragna till hakan, gungandes i takt till mina tårar i de allra värsta scenerna. Med mina händer i mitt hår som jag nästan sliter i.
Just nu känner jag mig fortfarande väldigt chockad, och en stark känsla av att jag vill vara med David flyter genom min kropp. Hela den där åh-jag-älskar-den-här-karaktären-som-inte-ens-är-på-riktigt blir jobbigare än någonsin.
Jag urge:ar alla att se Six Feet Under. Det är en av de bästa serierna jag sett.
Någonsin. Den är i klass med Twin Peaks-bra.
Jag har spamkollat på Six Feet Under den senaste veckan. Jag är nu på säsong fyra. Jag tyckte om Davids karaktär, han var litet sådär mysig. Ibland tyckte jag att han var fånig. Men han har verkligen växt för mig genom seriens gång. Och efter "That's my dog"-avsnittet känner jag ännu mer för honom. Inte så konstigt, kanske.
Men det känns som om jag går runt med en stor klump i magen. Six Feet Under är inte direkt en lättsam serie. Den är verkligen "kill your darlings"-aktig, om jag ska quota Linda. Faktumet att man inte vet när de kan döda någon av karaktärerna närsomhelst är väldigt... påfrestande. Jag finner mig själv sitta med benen uppdragna till hakan, gungandes i takt till mina tårar i de allra värsta scenerna. Med mina händer i mitt hår som jag nästan sliter i.
Just nu känner jag mig fortfarande väldigt chockad, och en stark känsla av att jag vill vara med David flyter genom min kropp. Hela den där åh-jag-älskar-den-här-karaktären-som-inte-ens-är-på-riktigt blir jobbigare än någonsin.
Jag urge:ar alla att se Six Feet Under. Det är en av de bästa serierna jag sett.Någonsin. Den är i klass med Twin Peaks-bra.
Usch! Vinhjärnor! Fint! Jobbigt!
Usch, jag är väldigt seg i huvudet och mitt vänstra knä gör ont för varje knäböjning jag gör.
Imorgon börjar jag jobba. Usch. Jag vill verkligen inte. Jag kommer att få spendera midsommar med alla små gamla tanter och gubbar. Hoppas det kommer finnas en majstång (heter det så? sega vinhjärnor är inte kapabla till sådana ord just nu).
Jag tycker litet synd om mig själv. Mina ben och armar är helt vinstänkta. Fint! Det är jättejättevarmt i mitt rum, och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jobbigt! Jag vill inte ngnting alls just nu. Eller jo, må bättre och leva ett liv utan jobb. Tacksåmycket.
Imorgon börjar jag jobba. Usch. Jag vill verkligen inte. Jag kommer att få spendera midsommar med alla små gamla tanter och gubbar. Hoppas det kommer finnas en majstång (heter det så? sega vinhjärnor är inte kapabla till sådana ord just nu).
Jag tycker litet synd om mig själv. Mina ben och armar är helt vinstänkta. Fint! Det är jättejättevarmt i mitt rum, och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jobbigt! Jag vill inte ngnting alls just nu. Eller jo, må bättre och leva ett liv utan jobb. Tacksåmycket.
*försöker massor*
*er jetefull och har ont i knet*
... *slog sig förut nämligen*
..... *har dansat massor till håkan*
.... *har jagat katter*.... *det var jobbigt*.... *hittade en ny jumpsuit och kjol, som jag antagligen kommer slänga imorgon*
.... nu ska sova. *försöker*
... *slog sig förut nämligen*
..... *har dansat massor till håkan*
.... *har jagat katter*.... *det var jobbigt*.... *hittade en ny jumpsuit och kjol, som jag antagligen kommer slänga imorgon*
.... nu ska sova. *försöker*
söndag 1 juni 2008
lövhögsregn
Årets första bad (första gången på fleraflera år)
Årets första solning (första gången på fem år)
Absolut inte årets första parkhäng (jag förväntar mig en massa mer)
Absolut årets första "åh en lövhög, jag vet, vi tar av oss alla kläder tills vi bara är i underkläder och dansar och begraver oss i lövhögsregn".
Förhoppningsvis inte den sista. Fyfan vad härligt.
Årets första solning (första gången på fem år)
Absolut inte årets första parkhäng (jag förväntar mig en massa mer)
Absolut årets första "åh en lövhög, jag vet, vi tar av oss alla kläder tills vi bara är i underkläder och dansar och begraver oss i lövhögsregn".
Förhoppningsvis inte den sista. Fyfan vad härligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
