Det finns alltid en första gång för allting - aka viva la internet!

Denna fick jag som julklapp av internet igår.

Jag slungades in i ett virrvarr av hjärtattack, gråt och kåthet.

Det är första gången jag ser Gackt kyssa någon.

Ps. Gackt är den till höger, för er som inte känner igen hans svagt uppåtvända smilgropar när han försiktigt börjar kyssa den andre mannen.

Que?

"... och speciella intressen som lett till misstankar om neuropsykiatrisk problematik."

Ehh. Sedan när började man tro att intressen som japansk kultur ärlikamed neuropsykiatriska problem?

Om de kommer fram till att man "måste ta bort" mina dagdrömmerier, så kommer jag att vägra. Livet är inte värt att leva om man inte får stå i regnet utan paraply medan man väntar på spårvagnen, och med ofokuserad blick lyfta ansiktet mot regnet medan man lyssnar till Gackt och låtsas att han sjunger för just mig.

Aj?

Jag kommer inte ihåg om jag skrev om det, hur stark smärtan var under en "endometriosattack". Läste precis ett inlägg om det, och började fundera litet. Vi människor har ju en underbar förmåga att sålla bort sådant som varit ledsamt (om man inte hakar upp sig på det, dvs), eller gjort ont eller varit sjuk på något vis ("Äh, det gör inget om jag blir smittad av din förkylning", "HERREGUD DET HÄR ÄR MYCKET VÄRRE ÄN VAD JAG KOM IHÅG.")
Men smärtan jag hade innan jag blev inlagd och opererad kommer jag aldrig att glömma. Innan visste jag inte att man kunde ha så ont. Att man nästan tappade medvetandet. Att man nästan ville göra det, så man slapp smärtan. Jättekonstigt.

God Jul

Fan vad glad man blir av att få julkort. 

<3

Aj!

Har så jävla ont i nackmusklerna, de där som följer utsidan under öronen. Satt och undrade varför, och så kom jag på att jag satt och headbangade igår till Gackt. 

Tänker nostalgiskt tillbaka på tiden när man gick på indielive i Japan och headbangade sönder ens muskler. 

Förtjusande.

Det har varit en händelserik dag. Först åkte jag och D till en bilförsäljare för att prova en Jaguar. Det blev mycket fniss och förtjusta skrik. 

På vägen hem så slutar D's bil att fungera. Medan vi väntar på bärgningsbilen, så stannar en bil långt bort och sätter på sina varningsblinkers. I sakta mak börjar han promenera mot oss i den iskalla blåsten. Bilen skakar till efter varje bil som susar förbi. När han når fram till oss så frågar han om vi behöver hjälp. Denna vänliga själ är en sådan som får en att älska mänskligheten igen. 

Så vi fick åka bärgningsbil. Det kändes litet som i en film, så jag var rätt uppspelt och nöjd. 

Sedan när jag satt ute och rökte på balkongen och tittade på stjärnorna som vanligt, så föll det en stjärna. Och sedan två till. Jag blev så lycklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. 

Allt som allt en mycket bra dag. 

12gatsu no Love Song

Satte på lugn Gackt-musik när jag klädde granen och tänkte att det skulle vara mysigt. 

Börjar böla för att han sjunger så fint. 

"På 'Secret Garden'-singeln är han naken."

Jag står mitt i lägenheten och undrar vad jag ska göra. Blicken flackar till mot bokhyllan, och registrerar att det står en Gackt-skiva där. 

Jag tänker: "Jag ska aldrig sälja hans album."

Då slår det kullerbytta i magen, som om jag missat ett trappsteg. Mina tankar fortsätter. 

"Jag kommer aldrig göra mig av med Kagen no Tsuki-live-DVD:n."

Hjärtat börjar slå fortare. 

"Inte heller SIXTH DAY & SEVENTH NIGHT."

Hjärtat eskalerar och jag börjar känna pulsen slå vid tinningarna.

"När han spelar shamisen."

Berg- och dalbanan i magen hoppar till. 

"Att se den nya konserten på stora TV:n."

Hjärtat är i halsgropen och jag bara står där och myser över faktumet att min kropp fortfarande är kapabel till att reagera så här när jag tänker på honom. 

"You do not have enough Feminine"

Spelade även färdigt mitt 28-kronors-spel idag. Jag fick Happy Ending. De hade sex. Eller snarare sådant där "zooma ut och bli suddigt"-hollywoodsex. 

Jag undrar hur Normal Ending är. 

Ett annat spel jag spelar har däremot en väldigt naughty prins. Han retas och slickar sig om fingrarna. Mm. 

"Thank you, Emelina."

Vardagslycka är att lyckas välja rätt alternativ på Gackts datingspel. 

1) Tuna Sandwich

2) Egg Sandwich

3) Tomato Sandwhich

Uuuuhh! Tuna eller Egg, Tuna eller Egg?! Gackt skulle vilja ha något med mycket protein i, men en Tuna-macka? Blä.

Till slut väljer jag Egg. Gackt ler glatt (vi har precis bråkat), och de tidigare ilskna rynkorna runt ögonen slätas ut. Och jag väser "Ja, ja, jaaa!".

När avsnittet är slut, så håller jag andan medan jag inväntar svaret. Jag brister ut i en fnissattack när det står "3%". JAG VALDE RÄTT. Äggsmörgås, jag älskar dig. 

Why are you blushing?

Så, jag fick ju ärva min fars mobil, och har varit helt besatt av den sedan dess. SPELA SPEL. Mina favoriter är Candy Crush, Soda Crush och cirka 15 datingspel. Det är så fantastiskt med otome-games, man vill bara fortsätta med historien hela tiden. Dock är det väldigt svårt att välja kille ibland, och så kan man bli ledsen om man råkar få en dryg en. Jag har kommit på att jag har en viss typ iaf. Så nu har jag ungefär nio pojkvänner som är androgyna med långt, ljust hår. 

Tror tre av dem är asdryga, de är skittaskiga mot mig hela tiden, och ändå ska man vara helt "Ooooh, vänta, förlåt, tyck om mig!".

Två av dem är BL, alltså Boys Love, och där får man inte riktigt tillfälle att välja en partner. Jag försöker ihärdigt bli fysisk med huvudkaraktärerns barndomsvän (brukar annars skippa den routen, tycker den är rätt tråkig), som är en varulv. Har en fetish för huggtänder, alltså. 

Den sista är den tysta, kalla typen. Jag köpte faktiskt den appen (!) för att få vara med honom. Men han är jättedum, så jag vill säga till honom att han inte var värd 28 kronor. :(

Så varje dag klockan 20:00 (04:00 i Japan), så får man nya "biljetter" så att man kan fortsätta storyn. Sitter och stirrar maniskt på klockan varje dag. Snart! Snart!

Men det allra bästa, och jag hoppas att ni forfarande läser, ÄR ATT DET FINNS ETT DATINGSPEL MED GACKT. Ja, du läste rätt. Gackt! GACKT. 

Man kan välja mellan fyra olika historier just nu, och jag valde blond!Gackt. Han. Är. Så. Ung. Dör litet inombords när han försöker säga något till mig men ångrar sig i slutändan. Dör. 

Lägger upp en bild från spelet nästa gång jag sitter vid datorn. Vilket nog inte kommer ske på ett tag. Mobil!!!

Sedan har det hänt en annan kätterolig grej. Men det tar vi en annan gång. 

Morgonens tanke.

Det ringer på dörren och jag väcks hastigt ur min nattslummer. När jag öppnar dörren står det två söta män där, och säger att de är här för att mäta värmen i lägenheten. Får de komma in?

"Ja, okej då", säger jag muntert, och ber om ursäkt för att jag glömt bort dem.

Medan den ena mannen sitter och fipplar med elementet, så sitter jag korsbent på sängen och pratar med honom. Vi skojar litet, jag frågar litet, och så kommer jag på att de nog vill bli lämnade ensamma när de jobbar. Säkert jobbigt att ha en hökande person över sig hela tiden som stirrar på en.

Men då slår det mig. Brukar man känna sig såpass bekväm med fritt främmande män i sin lägenhet, då man endast är iklädd pyjamas? Borde jag skämmas?

Nåja, jag hade ju en söt pyjamas på mig iaf.

fun stuff

Förstår ingenting av hur den fungerar, för övrigt.

Jag har fått ärva min pappas iPhone. Det verkar inte som om app store har min Solitaire-app of choice. Är så himla ledsen. Har försökt prova en del andra, men de är helt värdelösa. Alldeles plottriga och när man flyttar korten så är det jättesegt.

Jag spelar ju enorma mängder Solitaire. Flera timmar per dag. Har inte ens vågat uppdatera appen över rädsla att de gjort om den från den gamla versionen. Det är skitful och ligger på några kb. Men jag har kört med den i flera år, ända sedan jag fick min första telefon med touch screen. Får faktiskt ångest över att den inte finns. Har till och med en seriös (fast kanske inte riktigt?) tanke på att inte använda den nya telefonen. 

Itterashai.

Ligger i total misär på sängen och väntar på att min pizza ska bli klar och att ett livsomvälvande svar ska komma.
Då får jag svaret. Sedan börjar alarmet att gå som säger att pizzan är färdig. Alarmet är i form av Gackt som pratar. (fritt översatt av moi)


Why are you making that face?
Uuuhhh...
Come on, cheer up.
:(
A lot has happened, but it's going to be okay.
*kniper ihop ögonen och skakar på huvudet*
It's going to be okay.
Verkligen...?
Today will be okay. You can do it. Okay?
Kanske... :(
That's why, don't make that face. Smile. Okay?
*försöker le litet*
That smile really is the best.
*börjar le på riktigt men är tårig*
Cheer up, smile, and go now.
*snyft-gråter*
Oh, I'll be waiting for you later with my home cooking meal. So you're gonna be ok, right?
*nickar frenetiskt och snyft-gråter-skrattar*
Ok, have a great day.

Jag låtsas att pizzan är Gackts hemmagjorda mat.

Ord...

... Och hur man ibland undrar "Använder jag verkligen det här ordet korrekt?". Hur språk har nyanser, olika hård- och mjukheter. Sådana ord som man växt upp med genom böcker, eller en äldre generation som använt dem, så att de vid tillfällen kommer upp i prat- och skrivform.

Man undrar varför man använder just de orden. Man kan dem, och använder dem, men skulle ändå inte kunna svara på tredjeklassfrågan från fröken om hon skulle fråga "Kan du komma på en synonym till det?". Eller som i engelskalektionerna - beskriva ett specifikt ord utan att använda en synonym. Det är jättesvårt. Och så tänker jag varje gång jag hajar till och funderar över ursprunget av ens ordförråd.

Gammalt inlägg om när jag bodde med en människa som jag inte kom överens med.

Jag är så jävla trött på att bo med Anna.

Jag: ”Vem ska ha heatern nu då, tills vi går och lägger oss, eftersom jag vill stänga dörren efter mig?”
Anna: ”....”
Jag: ”... hallå? Anna?”
Anna: ”Jag vet inte.”
Jag: ”Nähä... Jag är ju sjuk nu, så jag vill inte direkt bli sjukare...”
Anna: ”Jaa men jag känner att jag också börjar bli sjuk.”
Jag: ”... men du är ju inte sjuk ännu? Jag är verkligen SJUK. Jag vill inte precis bli sjukare heller.”
Anna: ”....”
Jag: ”.... Men ta den du då.”

bunraku

att straffa någon i månens namn

Tydligen de två inläggen jag gjorde på bilddagboken under samma dag som nedan nämnda scenario utspelade sig:

"uäh.... spenderade igår med att titta på sailor moon. spenderade idag med att titta på sailor moon. och imorgon kan jag inte heller gå till skolan för jag har en audition på en sepe-tid, eftersom det är för sony. Varför är det så lätt att förfalla? Det är inte precis som om mitt liv kommer att förstöras av att jag skolkar i tre dagar från skolan... utan snarare att man tappar greppet om allt, när man väl börjat. Någon som vill följa med mig och röka vid fönstret? ..... (tsuki ni kawatte! oshiokeyo!)"

"don't let yourself fall apart"

2006 vs 2014

Läser igenom en gammal dagbok just nu. Hittade detta inlägg:

"För någon dag sedan brast en person inför mig och skrek och grät att jag kunde få vem jag ville. Att jag var så vacker och smal att det inte gick att vinna. Att om jag verkligen var en vän, så skulle jag inte följa med dem vidare och festa. Häpen stod jag och såg på och tvingade mig själv till gråt. Jag visste att jag tyckt samma sak för ett litet tag sedan; att något sådant en gång nästan höll på att ta mitt liv ifrån mig. En gammal vana i mig föreslog att jag skulle förneka allt hon påstod att jag var. Men jag kunde inte."

För att förtydliga mitt resonemang på den tiden:
Det handlade om en man som var intresserad av mig, som ovan nämna person varit intresserad av ett tag. Jag kunde inte förneka det, för att jag känt samma sak som hon gjort. Detta handlar inte enbart om utseende, utan den allmänna synen på sig själv och hur äcklad man kan vara av sig själv. När hon bröt ihop framför mig, så var det som om mitt gymnasie-jag ersatte henne. Jag kunde inte förneka, därför att mitt dåvarande jag inte kände samma äckel inför mig själv som jag var just då. Det kändes som om jag skulle förneka mitt gamla jag med en handviftning, som om att sådana känslor inte var legitima om det inte var jag själv som upplevde dem för tillfället.

Zoka

Såhär i efterhand. Denna meningen summerar allting jag kände för J.

"När du sitter mitt emot mig och läser, och jag känner hur koffeinet och endorfinerna blandas i min kropp; det känns som om något slagit på en sträng i mig, och jag vibrerar som ett eko som någon glömt bort att lyssna till."

När jag tänker på honom idag, så ser jag denna scenen framför mig. Hur vi sitter på översta våningen på vårat favoritcafé efter skolan och försöker studera eller läsa. Ibland stänger jag av volymen på iPod:en och lyssnar när du och G pratar med varandra. Bara för att få höra dig, för att få ta del av varje sekund då jag får vara med dig.

Saker jag aldrig kommer förstå

När man umgås med folk och de säger "Oj, nu dog mitt mobilbatteri". Det enda jag tänker är "Hur kan man INTE tänka på att ladda innan man ger sig av hemifrån? Eller ta med en laddsladd?".
Förstår inte.

En gammal favorit. Ja, jag tyckte det var roligt iaf.

Att sova.

Har kollat igenom mina mobilbilder litet. De består nästan exklusivt av "Jag vaknar upp på morgonen", morgonhår, D som sover och bilder på våra gosedjur. Jag känner av en viss röd tråd här.

tardis bang bang

Jag slutade visst titta på Doctor Who efter att min favoritkompanjon försvann. Jag har lyckats samla på mig en del roliga bilder under denna tiden, dock, så nu slänger jag upp alla på en gång, så att jag kan ta bort dem från datorn sedan.

HARRY POTTER-REFERENS!!!

sonic screwdriver

.

david TENant.

Som ni kanske har förstått, så har jag börjat titta om på Doctor Who. Saknade tionde doktorn så fruktansvärt mycket. När jag fick se honom igen, så kände jag en sådan enorm lättnad - ungefär som det känns när man saknat ens pojkvän jättemycket, och han kommer tillbaka.
Och sedan har den känslan fortsätt. Under dagarna så väntar jag, väntar. Sedan tittar jag när mörkret fallit på. Timmen innan jag sätter på ett avsnitt, så känner jag hur fjärilarna fladdrar inuti mig.

Älskar. David. Tennant. 

Bästa. Doktorn. Ever.

Titta, två gammla bilder på mig!

Med tillhörande Gackt-halsband.

Uppgift.

Sedan att D har bott i min lägenhet i en vecka, så har jag fått genomleva en hel del frustration. Efter två-tre dagar så tröttnar jag, blir irriterad och vill bara vara själv och kunna lyssna på den musiken som jag tycker om, och göra allmänt ingenting. Sådant där som egentligen inte kräver att man är ensam, men som gör att man känner sig avslappnad just för att man är det.
Plus att D är en väldigt negativ person (förlåt D), och det smittar av sig ibland. Mind you, jag är sannerligen inte lagd åt det positiva hållet. Men det finns en gräns för hur mycket som kan vara "helt okej". Han höjer rösten väldigt ofta, också, och det gör att jag blir ledsen och känner mig stressad.

Så jag har kommit fram till en sak. Ett sådant där sorts "Aha!"-moment. Det är inte min uppgift att ta hand om andras känslor. Detta mantra har kommit naturligt de senaste dagarna. Det är inte mitt ansvar att ta hand om andras känslor. Jag behöver inte muntra upp honom när han är på dåligt humör. Det är inte mitt ansvar.
Men jag bryr mig självfallet fortfarande. När han är ledsen eller arg eller irriterad, så vill jag få honom på bra humör igen. Så under tiden som jag försöker verklighetsbasera detta mantra, så ska jag försöka få en bättre balans. Jag börjar bli trött på att vara en känslosvamp. Det är inte min uppgift att känna det som de känner, och lösa detta.

Vet ni hur svårt det är att ta ett steg åt sidan och försöka tänka på hur man själv tycker och känner?

moral

orly

astro

Hah, kom precis på att mitt zodiak-element är vatten. Så jag är cancer (kräftan), min ikon är 69, och mitt element är vatten. So very special.

Vad man bör tillägga är att jag är starkt kopplad till vatten/hav sedan, hm, alltid. Djupa, mörka tankar kring vatten. Något av det läskiga och fantastiska på denna jord.

music for the masses

Fortfarande skitbraaaaaaaaa

I min folder

Är fortfarande förvånad över att 

jag kommer ihåg nästan alla hans texter.

Hänga läpp.

Provar tipset från olika bloggar att använda läppenna istället för läppstift. 

Tydligen ska det hålla som berget. 

it killed the radio star

EN VIDEO.

"My first try at using the webcam. This was sort of a prelude to Linda's birthday present.  Sorry for the non-existent volume of my voice. I was shy."

Att vara impulsiv på ett annat sätt än mitt eget.

Homg, jag och D pratade precis i telefonen i 32 minuter. Tror aldrig vi har pratat så länge via telefon.
Han är ute på turné i Sveriget. Hans vanliga "Jag känner för att åka någonstans men vet inte var, så jag gör det nu". Han åkte 04:45 i morse. Älskar den sidan hos honom.


(En gång åkte han upp till Kiruna. Sa "Jag känner för att åka långt norrut", jag sa "Men gör det, då", och en halvtimme senare hade han åkt iväg. Vi var fortfarande tillsammans då.)

HAL

Vad knäppt att jag bara behöver höra ett "Hm? Ah!" i en animefilm och direkt veta att det är min favoritröstskådespelare.

Efter tio år av sökande, så hittar jag en som inte gråter.

DUDE. 
Hittade precis den bästa uken ever!! 

Han heter Akiyama-kun, och har alla de bästa egenskaper som en uke (bottom) ska ha. Han är längre än semen (top), 180cm! Medan semen är 170cm. TIO CENTIMETERS SKILLNAD. Ni ska bara veta hur sällan det händer att uken är längre och mer muskulös än semen. Det händer ALDRIG. Jag kan EN annan. EN. EN. EN.
Host, så ni får ursäkta hur exalterad jag blir över detta.

Han är stark, sval, GRÅTER INTE ÖVER ALLTING och är i ledningen för förhållandet. Som sagt, det här händer aldrig. Dessutom har han världens snyggaste hår.

Och så är han väldigt smexig.

I Japan censurerar man mycket.

Jaha.

Jamen precis.

god morgon

Två saker jag inte bör nämna för min bror.

1. World of Warcraft.
"Du flyr in i en fantasivärld."

2. Gackt.
*tystnad*
"Han är inte hälsosam för dig."



Till hans försvar så bodde han med mig under tiden när jag var som mest besatt. Han fick förstahandstitt på gråtandet, det fanatiska glittret i ögonen och det maniska samlandet. "Gackt är en gud", "Om det inte hade varit för Gackt, så skulle jag inte leva idag" och "Du får inte prata illa om Gackt. Du kan säga elaka saker till mig, men du är förbjuden att kritisera Gackt".

När jag satt på tåget till Stockholm i fredags och lyssnade på min 11-kronors-mp3-spelare från Kina, så kom en Gackt-låt. Hjärtat kramades om och jag låg vikt över sittplatsens utfällbara bord. Endorfinerna och gråten i halsen fyllde hela mitt väsen, och jag tänkte, som alltid, "Jag är hemma, jag är hemma, Gackt jag älskar dig". Jag undrade varför. Och då slog det mig att jag drömt om honom natten innan, men att jag hade glömt bort det. Jag spolade mentalt tillbaka drömscenariot i mitt huvud, och tänkte frenetiskt "Gackt, Gackt, Gackt" för att känslan inte skulle försvinna.

Nya vänner.

 

Att umgås