Jag kommer inte ihåg om jag skrev om det, hur stark smärtan var under en "endometriosattack". Läste precis ett inlägg om det, och började fundera litet. Vi människor har ju en underbar förmåga att sålla bort sådant som varit ledsamt (om man inte hakar upp sig på det, dvs), eller gjort ont eller varit sjuk på något vis ("Äh, det gör inget om jag blir smittad av din förkylning", "HERREGUD DET HÄR ÄR MYCKET VÄRRE ÄN VAD JAG KOM IHÅG.")
Men smärtan jag hade innan jag blev inlagd och opererad kommer jag aldrig att glömma. Innan visste jag inte att man kunde ha så ont. Att man nästan tappade medvetandet. Att man nästan ville göra det, så man slapp smärtan. Jättekonstigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar