Uppgift.

Sedan att D har bott i min lägenhet i en vecka, så har jag fått genomleva en hel del frustration. Efter två-tre dagar så tröttnar jag, blir irriterad och vill bara vara själv och kunna lyssna på den musiken som jag tycker om, och göra allmänt ingenting. Sådant där som egentligen inte kräver att man är ensam, men som gör att man känner sig avslappnad just för att man är det.
Plus att D är en väldigt negativ person (förlåt D), och det smittar av sig ibland. Mind you, jag är sannerligen inte lagd åt det positiva hållet. Men det finns en gräns för hur mycket som kan vara "helt okej". Han höjer rösten väldigt ofta, också, och det gör att jag blir ledsen och känner mig stressad.

Så jag har kommit fram till en sak. Ett sådant där sorts "Aha!"-moment. Det är inte min uppgift att ta hand om andras känslor. Detta mantra har kommit naturligt de senaste dagarna. Det är inte mitt ansvar att ta hand om andras känslor. Jag behöver inte muntra upp honom när han är på dåligt humör. Det är inte mitt ansvar.
Men jag bryr mig självfallet fortfarande. När han är ledsen eller arg eller irriterad, så vill jag få honom på bra humör igen. Så under tiden som jag försöker verklighetsbasera detta mantra, så ska jag försöka få en bättre balans. Jag börjar bli trött på att vara en känslosvamp. Det är inte min uppgift att känna det som de känner, och lösa detta.

Vet ni hur svårt det är att ta ett steg åt sidan och försöka tänka på hur man själv tycker och känner?