no judge

Jag blir så galet lycklig när jag tänker på att Melodifestivalen börjar i februari.

Och så tänker jag på Robin. På hur det kändes när jag hörde låten för första gången, då jag började gråta. Hur nackhåren fortfarande ställer sig upp när jag hör den igen. På hur genuint avundsjuk jag blev när min mosters femåriga dotter visade en bild på när hon träffat honom. På att hur ledsen jag än är, så blir jag glad så fort jag hör den här låten.




Det är något med honom som verkligen berör mig. Som om han krånglar sig in innanför revbenen och petar litet på mitt hjärta. Och jag tänker att om jag hade en möjlighet att få träffa honom, så skulle jag verkligen, verkligen vilja det. Inte för att fangirla, utan för att jag bara vill tacka honom.

-----edit
homg, han har en In-store signing den 15 december i Partille!

insta-pingu

I slutet av Juli hittade jag och T vårat egna lilla ställe i Slottsskogen. När vi pustar upp för berget, så möter vi en rådjursfamilj i en glänta. Detta kommer att bli stället vi alltid återkommer till, fastän det inte är meningen. Vi hamnar bara där varenda gång.

På vägen ner tittar vi på pingvinerna.

... Och jag träffar Olof för andra gången. 

Han är i dagsläget en nära vän.

Min mamma ramlar även från en stol denna dagen, när hon skulle sätta upp gardiner, och får en lätt hjärnskakning.

he smirked

Gick utomhus och plötsligt slog det mig att jag bar på en sorg. En sorts ångestfylld ledsamhet som jag först inte kunde identifiera.
"Ja, just det, det är så här det känns att vara hjärtekrossad", kom jag på.


Efter en stund sjönk det in. Jag har spenderat dagen med att läsa en bok, där huvudkaraktärens hjärta är krossat. Jag kände ett lyckligt vemod över att jag fortfarande är kapabel till att suga åt mig böcker på det här sättet. Men så starkt hjärtat värkte, ändå.

Grönt, gult och bärnstensfärgade drycker.

Dags att sätta igång med de bilderna och minnena som jag utlovat för ett tag sedan. OBS att jag kommer dubbelposta de här till Catpuzzles, för just nu ekar den bloggen tom.

I början på Juli i somras så gick jag och T till det bästa second hand-stället vid Mölndalsvägen. Jag köpte en stor, grön matta för 150 pix.

Det var efter den här dagen som jag och T började umgås galet mycket. Jag hade börjat krypa ur mitt isolerade skal (också känt som min lägenhet), och T var den första sociala kontakten jag sökte mig till.

Efter det satte vi oss på en uteservering och tog en öl. Det var det stället som man alltid gick förbi när man bodde på Olofshöjd som student och skulle gå och handla på Netto. Jag och T diskuterade användandet av "de" och "dem", "han" vs "honom" och andra grammatiska saker. Jag satt framåtlutad mot bordet med slutna ögon och lyssnade på de fyra låtarna som han gjort själv.

Ps. Favoritklänning.

Purrrr säger katten

Jag har en smygande känsla att jag drömde om Spike inatt. Det liksom gnager i mig, ett välbehag som är svårt att beskriva.



Nu är jag hög på pophits från 2008, hunger och kommentaren jag precis fick från en läsare av min blogg som jag inte visste att jag hade.

People

Måste bara sno vad Linda skrev:

 And it makes me feel proud, almost arrogant, because they are too stupid to realise that they are horrible, a disease.

Kroppen och psyket säger nej. Ett bestämt nej.

Urgh. Har så mycket att göra innan syster kommer för en visit. Hon kommer om en timme, och jag sliter på som om jag hade boendestöd idag - fast själv. Vill kunna svepa med handen längs lägenheten och säga: "Kolla, visst bor jag fint."

Städa, diska, plocka, bädda, klä på sig, HANDLA MAT BLAND ALLA PENSIONÄRER OCH BARNLEDIGA FÖRÄLDRAR. Ett tips. Gå aldrig och handla mat före klockan två på en vardag.

ruby woo

Insåg precis att min profilbild på FB är väldigt missvisande. Jag ser ju nästan aldrig ut så. Stora lockar och röda läppar. Jag har långt, platt hår med slitna toppar och sönderbitna läppar.

Nog för att man ska känna sig bekväm i sitt eget skinn, men jag borde börja locka håret oftare igen.

bla bla bla

Dör av ångest. Vill verkligen inte gå på skrivkursen.

Värken i ryggen, som spred sig ner till armarna, börjar släppa. Istället har den bytts ut mot - ja, ångest. Härligt. Underbart.


Den där pojken som jag hade känslor för i ungefär en vecka har lagt sig. Puh! Jag är ju inte dum. Jag har tyckt om folk förut, och jag känner igen det där specifika pirret. Det var frustrerande. Hatade det. Ville inte, vill aldrig mer någonsin i hela mitt liv.

Så jag sa det till honom, att just nu så gillar jag dig. Så som jag alltid verkar göra nu för tiden. Fast det var inte på eget bevåg. Han lurade mig till det, jag missuppfattade och skrattade och hetsade ur mig att "Jag lovar att det går över!".

"Du är inte rädd för mig nu va? Du måste lova att du inte är rädd för mig nu", sa jag.
Nej då, inte rädd. Inte alls rädd. Sedan gick han och hånglade med en tjej i hörnet bredvid där jag satt. Jag frustade genom sammanbitna tänder och vände mig om.

Där satt en man, en sådan där övernaturligt vacker man. Han sa att gud, vad fin du är. Jag måste få se dig igen. Men jag höll upp händerna och sa bestämt: "Du är alldeles för snygg för mig. Tyvärr." Sådant där bara går inte för mig. Fortfarande.

Men innan det, innan jag stammat ur mig min tillfälliga crush, så hade vi suttit lutade mot varandra ute i skogen och fnissat. Jag hade smygit in min hand inuti hans lovikavante, och vi släppte inte ens taget när vi steg på spårvagnen. Han smekte mina knogar, jag sa att du är kall och han sa att jag är varm. I en halvtimme höll vi händer.

Men nu är det över, pirret är över. Han hörde av sig nästa dag, och allt är som förut. Jag pustar ut och tänker att vad skönt att allt löste sig. Jag vill inte förlora min bästa vän i Göteborg. Jag vill inte ha någon storslagen kärlek, jag vill ha en bästa vän.

Gravitation i Göteborg

"Håkan Hellström klev precis in genom dörren", säger min bror.
Och minsann, där står han med lockigt hår och keps.

Filmen börjar - det är Gravity vi ska se. Jag vet redan innan att jag kommer tycka om den. Och visst levererar den. Jag börjar gråta efter kanske en halvtimme, och så fortsätter det så under resten av filmen. Vissa scener är perfekta - de andra gastkramande. 3D-effekten ger ett fantastisk djup av rymden. Det känns som om man kommer sväljas upp och försvinna i den. Ungefär som de allra värsta mardrömmar jag har.

När jag och min bror vinglar ur biosalongen, så ser jag ut som en uppsvullen knarkare med blodsprängda ögon. Medan min kropp fortfarande darrar av bioupplevelsen, så lunkar jag och Håkan vidare in på toaletten. Vi ger varandra ett svagt leende där inne, och jag böjer mig fram vid handfatet för att skölja av all saltgråt ur ansiktet. Jag tittar på mig själv i spegeln, på min vackra rödflammighet, och känner hur adrenalinet börjar sprida sig i mina blodådror. Här står jag, helt förstörd, med Håkan på toaletten, tänker jag. Det är en bisarr upplevelse av substanser som blandas i min kropp.
Sedan går jag ut, och jag och min bror går och dricker starkt kaffe.

Overload.

Tut säger bilen.

Har rusat runt som en tok hela dagen. Det verkar vara min nya style - när jag väl har energi så kör jag på som ett ånglok så länge jag kan, tills kroppen och huvudet ger vika och jag kraschar. Det är inte ett hållbart sätt att leva på, men jag är bara så glad att jag har energi över huvud taget.

Är helt död nu. Min rygg skriker AJAJAJ, mina ögon säger UHUHU och så kommer ju den sedvanliga huvudvärken jag haft i två veckor.


Imorgon ska jag gå på bio med min bror. Vi ska se Gravity.




Jag går igenom en väns instagram, och inser till slut att han och jag har hängt väldigt mycket det senaste halvåret. Han är, till skillnad från mig, bra på att ta bilder som fångar känslan av ögonblicket. Och sådana bilder gör ju att man minns de dagarna och nätterna. Nästan så att man får en tår i ögat, snyft.
Tänkte göra ett inlägg om det snart, men insåg att jag nog får dela upp det.

Free!

I min stora kamp att försöka rensa bort ungefär tiotusen GB med serier och filmer, så kör jag maraton just nu.

Har snart sett färdigt på en serie som heter Free!. Den handlar om några pojkar som älskar att simma. Iz all.
Men den har tre saker som gör den alldeles fantastiskt mysig.

1. The Villain - Han har huggtänder och är ilsk och dryg. Yum yum.
2. Animationen är helt jävla fucking awesome.
3. Angst-relationen mellan huvudkaraktären och Herr Huggtänder är väldigt uppskattad. Som alltid.

Alltså jag lovar, jag försökte verkligen leta upp en bild 

då de faktiskt har kläder på sig, men det var assvårt.

Ooooch här är fina outrot. Älskar det för att de dansar (så fort de dansar i anime, så är jag såld, verkar det som), och för att min favoritkaraktär är jätteond och i princip skriker "ALLT VATTEN ÄR MIIIITTTTT".
Ja, gud vad roligt.

gkeld

Vill spela Otome Games men orkarrrr inteeee sätta mig iiiiin i deeeeet...
Har velat i flera år, men oooorkarrrr inteeeeeeeeeeeee...




Det är även möjligt att jag känner såhär på grund av att jag varit vaken i 19 timmar.

De dansar! - aka fan vad animationen har blivit bättre de senaste åren.

Eftersom jag har simultanförmåga, så har jag även tittat färdigt på en annan anime som heter Brothers Conflict. Den handlar inte om så mycket, för det är en så kallad reversed harem-genre. Ni förstår säkert vad det betyder. Alla vill ha en och samma tjej. Och alla männen är bröder. Och de är 13(!) stycken. Hohoho.

Jag lovar att efter ni har sett detta outro, så kommer ni känna en gnutta av "What the fuck did I just watch?"





I sådana här serier så är regel nummer ett att man släpper alla skämskänslor. Annars kommer man inte kunna titta färdigt. Hitta någon/några favoriter, och igla fast er vid dem. Då kan det bli en rätt behaglig upplevelse.

Min favorit är egentligen han till höger här nere. Inte för att det säger er någonting, men så, NU VET NI DET. Han till vänster är rätt mysig också.

Oooooch såklart det obligatoriska tvillingparet (som egentligen är trillingar). Det GÅR liksom inte att stå emot den kombinationen.


Hai hai, nu kommer jag sluta skriva om mindless shoujo.

DURARARARARAAAA eller Loki eller moerk aengel som aer mystisk.

Såg färdigt Durarara!!, och den var mycket bra. Så himla skönt när man lyckas hitta de där guldkornen i den japanska populärkulturen - puh, liksom.

Men nu drar jag vidare. Väljer mellan att läsa en fullitteraturserie a la Twilight (fast änglar istället för vampyrer), eller läsa om en fanfic med Loki. Tror jag kör på änglarna först, har ju ändå börjat läsa sedan några dagar sedan.

Vilket hästjobb, alltså - eskapism.

himigid!!

Jeez, jag har fått en ny kyl! Vet ni vad den har? EN FRYS. JAG HAR EN FRYS. Det är omöjligt att förklara det stora med detta, om man inte själv levt utan frys i ett till två år. För mig, som nu kan ha is i mitt liv igen (vilket i sig är helt jävla onödigt egentligen, men ni fattar poängen), så känner jag bara en enorm känsla av *MIND: BLOWN*.


En annan komisk sak är de som skulle komma och byta kylskåpet.
Vi kommer mellan 08:00-10:00 på fredag. Men antagligen mer runt 09:00.
De ringer på klockan 07:50.

Tur för dem att jag vaknade klockan fem(!) i morse och både hunnit frosta av och plockat ur matvarorna ur kylskåpet.

Holy fucking crap, Kyo (från Dir en grey) shaved his head!!

Jag böjde mig ned, borstade fram håret runt mitt ansikte med fingrarna, höjde på ögonbrynen och sa "Pffft".

Igår sa någon till mig:

"Du är verkligen helt ovetandes om hur fantastisk du är."

Om mig.

Dag 05 – Vad är kärlek?

Att byta håll när man sover skavfötters för att man är frusen, och gosa in sig och känna varm hud och trygghet till personen som ligger där.
Att sätta sig på en bänk på vägen hem och bara tänka.
Att titta på moln.
Att slänga ur sig en osammanhängande tanke till en vän, och de tycker inte att man är konstig.
Att få ett enkelt hjärta ♥ skickat till en av en bästa vän.

Durarara!!

Just nu tittar jag på en anime som jag faktiskt inte riktigt vet vad den handlar om. Man får följa en hel massa människor som hänger i Ikebukuro i Tokyo. Mycket gänggrejs.

Och nu har jag sett sju avsnitt av den här serien. Jag älskar den, men jag vet inte varför. Den är fucking awesome, men jag vet inte varför. Knäppt.

Nä nu!

Etthundratjugosjuuuuu page views de senaste dagarna, och ingen kommenterar på mitt förra inlägg (som för övrigt var awesome)?

Litet besviken är jag på mina läsare. Fy skäms.

Jag förstod!

På senaste Halloween-avsnittet till Simpsons, så hände något fantastiskt. Under introt, när Bart åker förbi en massa folk med sin bräda, så svischar något förbi.
Det är en äldre man som står och målar tatueringar på en muskulös man. På ena sidan av bröstkorgen kan man se ett målat lejon. Och jag bah:

Såhär såg det ut. Vet ni vilka typer de är?

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag blev ju eld och lågor över det här, eftersom de gör en referens till en av mina favoritböcker.
Ray Bradbury's The Illustrated Man. Jag dör litet inombords av välbehag bara jag tänker på att den fortfarande blir uppskattad. Fast jag gissar att de mest hade med det eftersom Mr Bradbury dog tidigare i år. Eller nej, förresten - för att han är fucking awesome.


Ps. Och för er som inte hört mig tjata om den här boken, så handlar det om ett circusfreak som blivit tatuerad av en kvinna från framtiden. Varje natt vaknar tatueringarna till liv och visar en historia.

Och en till sak:
Ni vet den nya filmen Gravity (med Bullock och Clooney) som precis kommit upp på bio? Jag skulle inte vilja gå såpass långt som att säga att filmen är baserad på en av novellerna i The Illustrated Man, men det är tamejfan exakt samma scenario. Min favoritdel i hela boken. Snacka om att jag är eld och lågor över att se den filmen!

an' ajm lajk: asdfghjkl

Tydligen sa Gackt "See you soon, Sweden", under Yohios konsertavslutning i Stockholm den 5:e Oktober.

So true.