Jag skrev ett långt och personligt inlägg för några dagar sedan, då jag beskrev min brytningspunkt. På grund av att jag vill försöka ändra mitt eget mönster, så ska jag inte fokusera på det jobbiga och älta det. Just nu behöver varken ni eller jag en utförlig förklaring till varför jag är helt fucked up, ingen av oss mår bättre av det. För att göra en lång historia kort, så erkände jag till slut mina egna brister, och insåg var en del av mina problem låg. Jag ringde till mamma en solig morgon, och kedjerökandes hulkade jag fram var mitt problem låg. Successivt har jag nu träffat min närmaste familj och förklarat, och bett om förståelse. Också ställt den allra viktigaste frågan, den jag aldrig vågar ställa, det jag är allra mest rädd för. Tycker ni fortfarande om mig?
Den responsen jag fick tillbaka var positiv. Det är allt som betyder något. Jag har nu frivilligt bränt alla imaginära broar, och kvar sitter jag i mitten av en liten, trygg cirkel -- min familj. Så här trygg har jag inte känt mig... någonsin?
Jag försöker blicka framåt, försöker hantera den extrema ångesten som bara växer och växer. Men det känns inte lika hopplöst längre, jag börjar äntligen tro på att jag kanske, kanske, skulle kunna få leva ett liv, där jag får må såpass bra som jag KAN må. Jag kanske aldrig kommer må riktigt bra, men jag kommer må bättre än vad jag gör just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är självklart att de tycker om dig, men jag är glad att du verkligen fick det bekräftat, eftersom jag vet vad det där lilla spökbarnet inom dig tenderar att rista in för mörka ord och osäkerheter i ditt hjärta. Jag älskar och saknar dig. Och du kommer att må bättre, det är jag helt säker på.
Skicka en kommentar