Första dagen i skolan

Det var med en väldigt underlig känsla i magen som jag traskade in på universitetsområdet idag. Att se hur alla unga gick upp och nedför slänten och slentrianpratade med sina vänner. Och sedan går jag där och ser gamla Emelina-spöken som fortfarande finns kvar här. När jag ser henne sitta och skratta vid Näckrosdammen eller nervöst röka utanför Humanisten. Hur hon stretandes kånkar upp en stulen stol uppför backen, eller går i regnet med nedsjunket huvud. En människa som alltid måste ha ett stöd, en sådan som bara famlar.

Fastän jag fortfarande är en famlare på sätt och vis, så kan jag ändå inte undgå att notera att vi är så fruktansvärt olika. Och det känns en stund obehagligt att inkräkta på hennes territorium. Fast sedan när jag får höra den välbekanta japanskan så slappnar jag av. Slappnar av och tänker att vad skönt, ändå. Nu kliver jag ur min bubbla. Som en helt ny, men ändå samma, person.

Hemsidan som gissar ålder samt kön utefter ett foto.

Jag är 10 år gammal!

HERREGUD, jag är ju man också tydligen!

Längtan som gömmer sig i hjärtat.

För några veckor sedan flyttade jag till Tokyo. Jag hetsade mig fram till mina favoritaffärer, de platser jag känt mig trygg på, träffade de människor jag saknat så. Sedan skaffade jag mig en lägenhet (en liten skruttig, men den dög) och bestämde mig till slut för att ta mer lån för att få stanna och plugga. Men stressen fortsatte i mitt bröst, jag kunde bara inte slappna av.

Sedan en dag ryckte en vän mig i ärmen och frågade bekymrat: "Varför har du så bråttom? Är du inte glad att du är här nu?"

Och jag stirrade på honom. Brast plötsligt i gråt och gömde mitt ansikte i händerna.

"Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit. Jag har hoppats och hoppats, men varje gång jag varit på väg så har jag vaknat upp och insett att det varit en dröm. Så jag började ge upp hoppet, jag orkade inte mer. Men nu är jag här! Jag är i Tokyo! Jag kom tillbaka! Men jag trodde aldrig att jag skulle återvända... Jag trodde aldrig..." snyftade jag och kände hur alla spänningar, alla stenar och alla ok föll av axlarna.

Sedan vaknade jag ur min dröm och kände mig avslappnad och lugn. Dagen efter slog det mig att jag fortfarande inte återvänt till mitt andra hem. Och sedan dess kan jag inte sluta tänka på min hysteriska gråt och den otroliga besvikelsen att jag fortfarande står på ruta ett.

Plum! Plummon!

Ååååhh! Jag blir så besviken! Av ren tillfällighet hittade jag ett program, som SVT2 visar i repris, som heter Mat som håller. Det är en danska vid namn Camilla Plum som tydligen gjort en hel säsong innehållande hur man preserverar och lagar mat av varenda liten uns av den mat man har hemma. Med andra ord, preservera mat utan hjälp av frysen. Med andra ord, det som jag är otroligt intresserad av just nu. Jag har försökt sluka den mesta information då det gäller att leva så billigt och såpass ekologiskt som möjligt. Detta är förstås en tanke som utvecklats utav 1 ½ års dagdriveri som lämnat mycket tid till att tänka på vad som är viktigt här i livet. Och jag känner det ju mer jag åker till skogarna i Värmland, att nej... Ska jag förstöra all denna fina natur? Leva i överflöd fast jag faktiskt inte ens behöver?

Så surrar det runt i mitt huvud, men samtidigt är det svårt. Och därför har just matlagningsbiten intresserat mig mycket, i och med att det i alla fall är en början. Början på att inte slösa med den fantastiska maten vi ändå kan få tag på.

Och det här programmet! Mat som håller! Det skulle varit perfekt! Men tyvärr så har inte SVTplay rättigheterna att visa det, repriserna är slut, det går inte att ladda ned och det enda stället det går att titta på är på programmets hemsida. Som. Är. På. Danska. Och jag är verkligen sämst på att förstå danska*.

*Hade en intervju med en dansk man en gång som varade i 50(!) minuter. Ärligt talat förstår jag inte hur jag klarade av det. Men tydligen gick det tillräckligt bra för att jag skulle bli erbjuden jobb.

hjärtat blir så varmt!

Invalid

Ett litet obs! till de som inte vet denna Gackt-trivia. Sättet Gackt signerar på är en sammansättning av kanji som man läser Gakuto. Som betyder Lord/Essence/God of Music.

Och jag skall alldeles snart börja fila på en live review på Gackts konsert i Stockholm. Så de som vill läsa (hjärta till Anonym som requestade en review), får snart.

Wohooo!

Jag klarade det! Jag klarade Puzzle Quest! Jag klarade bossen! Jag klarade Lord Bane!

Mitt första spel jag klarat alldeles själv!

En lång utläggning om att vara klantig.

Det är inte så ofta man faller och gör sig illa när man blivit äldre. Visst händer det alltid små incidenter pga klantighet i form av porslin som tappas eller att man slår i en armbåge. Själv är jag en mästare på att fastna i dörrhandtag med mina kläder, varav jag förvånat slungas tillbaka och aldrig fattar vad som hänt. Att spilla är något jag aldrig heller växt ifrån. Andra roliga knasigheter som jag lyckats utföra under de senaste månaderna är bland annat att krossa våran golvlampeglasskärm samt tappat ett glas från fönstret. Man kan väl förstå att Daniel blev arg med tanke på att vi bor på fjärde våningen. Efter sådana incidenter får man antingen plocka fram sitt sykit och sy ihop de sönderrivna kläderna eller gå ner och handplocka upp alla små glasbitar i hopp om att inget sett.

Fast jäklar var längesedan det var sedan man ramlade. Vilket jag precis lyckades med. Snubblar över något så enkelt som en sladd och faller handlöst mot golvet. Sedan ligger jag där och kvider med digestivekexspapper spritt omkring mig. Ur telefonen hör jag Daniels röst fråga hur det gick.

"Jag överlever", svarar jag efter ett tag, argt gråtandes. För jag blir alltid så jävla arg när jag gör mig illa.

Och nu sitter jag här med en kvaddad armbåge och glidsår på knäna, ni vet sådana där man kunde få på gympan då man slängt sig efter en boll. De där som blir stora och fula och gärna samlar på sig ludd från kläderna. Och mitt i all ilska känner jag fascination över detta rammelfenomen och blir litet nostalgisk istället. För sådan är jag. Nostalgisk.

Kommentar från LJ

I find that "GACKT can do nothing wrong" and "GACKT does everything wrong" are the normal endpoints of a pendulum swing when you are a new fan. Eventually, for most, it settles somewhere in the middle at "Eh, it's GACKT, What're you gonna do?"


Word.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Jag spelar om Puzzle Quest för att min Knight är på tok för svag för sista bossen. Väljer Warrior och köttar allt på Battle Skill. Men jag väljer andra alternativ under spelets gång, som spelet uppfattade det som att jag nu vill vara ond. Så nu har alla mina kompanjoner lämnat mig och ensam står jag kvar mot mörkrets furste och hoppas att ensam är stark.

I once had a farm in Africa...

SVT visar Mitt Afrika, en film jag velat se väldigt länge. Dels för att jag aldrig sett Meryl Streep i en "ung" roll - hennes glory days var ju trots allt en tid före min födsel - och dels för att det bara är en sådan där storfilm man ska se. Till min förvåning var den som en äldre version av Nicole Kidmans Australia. Robert Redford verkar även tycka om att spela samma sorts frihetskrävande äkta män när han väl väljer att göra kärleksfilmer, som i till exempel The Way We Were. Fast både The Way We Were och Mitt Afrika är fantastiska filmer. De är dramatiska kärlekshistorier som handlar om att göra de val man tycker är viktiga i livet. När man sitter där på små nålar och faktiskt inte vet om de kommer sluta lyckligt eller ej. Verklighetstrogna små juveler som tar en med till 70- och 80-talets sakta mak i historieberättande som är så behagligt.

När jag var yngre förstod jag mig inte på varför Robert Redford fick vara med i alla filmer. Nu när åren börjar samlas på nacken så börjar jag förstå. Det är den där lågmälda charmen och hans specialkrydda av integritet som lockar kvinnor, tror jag. Och nu vill jag se om The Horse Whisperer, genast bums (som för övrigt var den första bok jag läste på engelska. Hah!).

Kvällens/Nattens sysslor

Lyssna på Wolf, dricka vatten ur glasburk och titta på fina japanska klänningar som antagligen är för små. Ex:

fina

Varför jag tycker om Göteborg

Mångordade förklaringar till varför spårvagnen krånglar.

"Den här stackars gamla lilla vagnen förstår nämligen inte att bakersta vagnen ska med också. Och både jag och rese-"

"NÄSTA - AXEL DAHLSTRÖMS TORG"

"Den förinspelade rösten vill också vara med och prata förstås. Men som sagt, både jag och reseledaren är trötta på denna krångliga vagn, så ändhållplatsen blir Axel Dahlströms Torg och sedan fortsätter vi direkt till Vagnhallen Majorna. Men det finns vagnar beredda bakom oss, så det är ingen fara för liv och lem direkt."

Och alla på vagnen går ur vagnen med ett leende på läpparna.

DP, my love - part III

Kläderna jag valde att inte köpa:

Kläderna jag -tänkte- köpa men som tog slut innan jag hann beställa:

Den här. Åh. Gud, även denna är som gjort för mig. Den är orange. Tyget har en aning av randigt i kjolen. Brodyr. Men den tog slut illa kvickt, såklart. Tydligen är det inte bara jag som tycker om orange.

Fin spets, mest därför, men grät inte tårar när den försvann.

Fina skorna. Det andra paret jag tänkt köpa egentligen, men som tog slut. Nåja, jag är mycket nöjd hest i alla fall, för de högklackade är ungefär tusen gånger finare.

Klänningen som kostade ynka 70SEK, men som försvann. Snyft, fina billiga klänningen.

Roliga saker man kan göra när man har yrsel

Skaka jättemycket på huvudet* och din kropp blir en enmanshoppborg.

*Rekommenderas att du sitter ned när du gör detta. Och don't try this at home om du inte är en van yrslig människa.

Och det är bra.

Hurrrdurrr, fick precis ett mail av min amerikanska vän som råkat bli vän med en av bandmedlemmarna i Dir en grey. För er som inte vet det, så var Dir en grey Bandet Att Lyssna På för sex år sedan. Först för mig kom Gackt, sedan Dir en grey. Har sett dem runt 6-8 gånger live, och har nog aldrig haft så genomsvettigt roligt som på deras konserter.

Hur som helst så har hon tydligen visat en tavla som hon håller på att måla för honom - en tavla föreställandes mig. Och hans svar var att jag "Verkar ha väldigt starka ögon. Och det är bra."

Min inre fangirl får mig att himla med ögonen och le som en idiot. Vi får återigen återgå till det vanliga scenariot att tänk om jag visste om det här för sex år sedan. För sex år sedan då jag stod i ett svettigt publikhav och bara stirrade och stirrade på honom för han var så magisk. Men ja ja, life is funny that way.

DP, my love - part II

Den andra hälften av beställningen kom efter att det fortfarande kliade i fingrarna och tankarna på en del kreationer från Dorothy Perkins. Så jag scannade igenom deras onlinelager en gång till, och hittade detta:

Fina halsbandet med pseudo-pärlor som egentligen är spetstyg som är format som små cirklar. 20SEK för ett fint halsband tackar jag inte nej till.

Klänningen som jag inte kunde få ur tankarna. Det är någonting med mönstret och den svarta pärlbrodyren vid halsen som gjorde att jag inte kunde vara utan det.

Peter Pan-krage och små, ljusrosa prickar... Behöver jag säga mer?

Skorna som egentligen var på tok för dyra. De här skorna satt jag och tittade på dag efter dag med putande läppar och glittrande ögon. Egentligen tycker jag inte om sådan klack, och inte cowboy boots-känslan man får av dem heller. Men hög snörning och spetstyget är nog det som gör dem så fina. Andra delen av min present från D, så alltså två par skor som är båda himmelskt fina.

Konstruktiv stege

Jag har vissa saker jag brukar ta till för att kunna må bättre. Om jag under en period prokrastinerat alltför mycket, så brukar jag till exempel börja lugnt med att lyssna på en ny skiva varje vecka. Ett utmärkt sätt att ta till sig det kulturella, det man mår bättre av, att upptäcka musik som man annars aldrig tar för sig att lyssna på. När man gjort det under veckans gång så tänker man "Men nu då? Nu har jag gjort det, vad ska jag göra nu?". Då kanske man lagar en ny maträtt du aldrig lagat förut, så du lär dig något. Kanske läser ut den där boken som du aldrig får lust att läsa ut men som ändå ska tillbaka till biblioteket. Du kanske skriver upp en tvättid, diskar eller städar. Går en promenad, för en promenad i veckan är ju inte så farligt. Redan nu börjar det bli konstruktiva saker du gör. Nu kanske du känner att söka jobb, ja det kanske du kan göra också. Kanske ringa upp vänner som du inte hört av på en månad, för att du har varit för upptagen med att prokrastinera och skjuta upp saker du inte vill göra, men borde.

Just nu lyssnar jag på Bon Ivers skiva från 2008. Idag lagade jag, som bekant, köttbullar för första gången. Imorgon ska jag kanske gå en promenad och läsa en bok. Säkerligen ska jag söka ett till jobb, för ett jobb om dagen är väl inte så jobbigt att söka?

Landet

Jag och D försöker åka ut på Landet så mycket som möjligt. Där äter vi frukost om morgnarna med radion på och sitter mitt emot varandra och tittar, för vi struntar i TV och dator när vi är ute på landet. Vi läser mycket också, i alla fall Daniel. Jag tycker om att leta efter grodor eller gräshoppor och att röka. Fast vi tycker båda om att gunga i hänggungan och pussas då och då. Ibland cyklar vi och badar, eller cyklar för att handla mat i den minimala ICA-butiken som ligger fem kilometer bort. På vägen dit kan man försöka klappa föl och utbrista att ååh, de är så söta ju. När vi badar cyklar vi ned till en brygga som har klippor längst ut som man kan hoppa ifrån. I vattnet är det varmt, varmare än saltvattnet vid Göteborgskusten, och det smakar gott om man råkar få en kallsup. En gång tvättade vi håret i sjön, och det var något av det skönaste jag gjort nu i sommar.

Ibland åker vi på små turer, som att äta dyra våfflor vid Vänern eller försöka titta på stora lastfartyg som bara åker fram och tillbaka över den största sjön i Sverige (då kan man passa på att bada fötterna vid strandens kant). Vi åker även till Gullspång som har kanske världens sötaste ortsnamn, och handlar mat eller äter supergoda och fräscha pizzor på Glada Laxen. För några dagar sedan när vi var där för att köpa glass och potatismos, så bröts det vackra vädret upp av ett ösregn.

"Ska vi vänta eller ska vi springa?" frågar Daniel och kisar ut mot havet av regndroppar som öser från himmelen.

"Springa, såklart!" svarar jag och tjutandes och skrattandes springer vi till bilen. När vi kommer in så skrattar vi båda två. Fast vi mest var hungriga och tjuriga alldeles nyss.

Såhär kändes regnet.

En bild jag lagt upp förut som är hemskt sorglig

Dorothy Perkins, my love.

Ett klädesmärke jag föll head over heels över när jag bodde i London var Dorothy Perkins. Söta, tuffa och färgsprakande klänningar var deras specialitet. Tyvärr låg nästan alla av deras plagg runt £40-snåret, och 2009 så låg ju pundet som bekant en aning högre än vad det gör i nuläget. Så jag spenderade en del av mina lediga eftermiddagar med att dreggla över deras fantastiska skapelser, iochmed att det låg en butik precis vid mitt jobb.

Men sedan kom rean! Älskade rea, tänkte jag, och köpte klänningar, kjolar och strumpbyxor i galna färger för mina sista slantar. Men sedan dess har jag med flit hållit mig undan DPs rea, för jag blir alltid som tokig när jag tittar igenom deras fina kläder.

Men nu, två år efter och en depression emellan, så känner jag att jag måste få. Jag måste få klä mig i fina färger och smickrande designer. Och här nedanför får ni se mitt första kap av klänningar och skor.

En del av en födelsepresent från Daniel till mig. Nya skor!

Den här klänningen påminner mig fruktansvärt mycket om en av Westwoods kreationer. Det känns som om den i princip skriker "Emelina".

Jag kan.

Idag lagade jag hemgjorda köttbullar. Det är första gången för mig, så jag är litet stolt. De smakar bra ihop med mos, sylt och gräddsås.

Idag vid spårvagnen

Jag råkar gå in i en man precis när jag ska gå ombord på spårvagnen.

"Oj, ursäkta", säger jag.

"Nej men, ursäkta MIG", säger han och håller fram sin ena hand. "Vill du hålla mig i handen?"

"Nej tack", svarar jag och går på.

Kunskap är makt

Jag har precis lärt mig hur man gör egen fil och mjukost. Det är ungefär världens enklaste sak att göra och det är mycket billigare än de ICA-köpta versionerna som man oftast lägger ned pengarna på. Jag vet vad jag ska göra imorgon i alla fall. Fil och mjukost!