Onsdagen

Tidig morgon, klockan halv sju, gick jag med tunga steg uppför trappan och in i min systers kök. I en spjälsäng på andra sidan rummet står en liten Skrutt och ler soligt. Jag lyfter upp honom och börjar sedan göra i ordning frukost.

När han sedan sitter där i soffan med sin välling i högsta hugg, så tittar han intensivt på min prickikorvmacka.

"Da?" frågar han och gestikulerar med sin ena hand som han stoppar i munnen. Det är Tor-språk för "Jag vill äta".

Jag bryter försiktigt av halva mackan och ger den till honom. Förundrad plockar han bort prickikorven och börjar äta upp den. När första tuggan nått hans mun så skiner han upp i sitt soliga fyrtandsleende igen och säger "Namnamnamnam!". Resten av frukosten får jag ideligen tacksamma leenden och händer som sträcker sig efter mig. Tänk vad omtyckt man kan bli av en liten prickikorvmacka.

säger han

Jag har gjort det igen! Tappat bort viktiga saker, that is. Mitt pass, denna gång. Kan ju vara en aning bekymmersamt då jag behöver åka och köpa ulkuhul innan Dagen D. Men sådant löser sig alltid, som med allt annat, så nu är jag på väg till min broder för att få legitimationshjälp.

"Ett flak räcker till en person", säger han.

"Vi börjar dricka klockan tio på morgonen imorgon", säger han.

"Vi dricker dagen efter också", säger han.

Och sedan släpper han lyckobomben. "Vi ska sova på ett höloft", säger han.

Och mitt inre barn dansar av glädje för att äntligen få spendera tid på ett loft, något jag aldrig fick som liten. Och äntligen en riktig midsommarafton! Fantastiskt.

Fanastiskt, säger mamma.

Blir litet ledsen i ögat att folk inte säljer V.C. Andrews-böcker second hand på engelska... Vill inte läsa på svenska, har ju redan läst på svenska. Samtidigt drar jag mig för att köpa de resterande volymerna i den serie jag läser nu, då jag av erfarenhet vet att efter två böcker slutar de handla om den ursprungliga huvudkaraktären och deras barn tar över. Och så blir de mer deprimerande. Så att lägga pengar på sämre, deppigare böcker lockar inte nämnvärt.

Fantastiskt hur länge sedan det var som jag empatiserade så här mycket med en huvudkaraktär. Det var nog därför jag föll head over heels, som man brukar säga på engelska, för Andrews böcker som romantiktörstande fjortonåring. Fast den förmågan, att känna med karaktärerna, är ju ett dubbeleggat svärd. Fantastiskt att kunna slänga sig in i en annan värld med så mycket känslor, men när näsan tittar ut ur boken så blir min verklighet en pina att leva i. För allt som händer karaktärerna, händer mig med. Och att Andrews har återkommande teman som incest, agning, män som sårar och familjer som överger en, tja... det är inget nytt.

Så den senaste veckan så har jag varit passivt arg på de flesta män i min närhet, känt mig övergiven och hatad av min familj, samt haft en känsla av bitterhet i mitt hjärta. I någon timme eller två efter att jag slutat läsa, så klart.

Sedan har mina drömmar blivit mer verkliga igen, med ett ständigt flöde av aliens eller fantasy-raser som kommer och tar över världen. Och så vaknar jag med uppspärrade ögon och en kliande känsla av att jag måste fly och gömma mig.

Ja, så ser världen ut för de som är känsliga. Vi går och drar på osynliga ok av känslor som egentligen inte är våra egna. Är det inte fantastiskt?

gammalt

Åh herregud... Min allra första bästis vill bli vän med mig på facebook. Jag får tårar i ögonen och ser det som om hon äntligen har förlåtit mig för att jag inte kom från samma bakgrund som henne. Jag var den som inte kunde förstå, jag kom från en för bra familj för det. Bara det att mitt uppe i allt så glömde hon bort att ens låta mig försöka förstå.

Vardagsfint

Jag tycker om folk som sjunger fast det är människor i närheten. Exempel när man går och ska boka tvättid, och en kvinna nynnar medan hon viker tvätt. Eller bibliotekarien som sjunger på jobbet medan jag sitter och läser om Sven Hedin.

gakuto, han sjunger där borta

Har för övrigt drömt om GACKT tre gånger den här veckan. Och om jag ska vara ärlig så börjar jag nog bli litet nervös.

/Emelina, mentalt 16 år.

tandläkarmonstret returns

Jag var hos tandläkaren idag igen. Jag hade redan innan bestämt mig för bedövning pga ett litet större hål som skulle lagas. Min tandläkare som jag avskydde i början, men som jag nu tycker om, sa att det skulle stickas litet. Litet??

"Slappna av, annars fungerar det inte som det ska", säger hon. Panikögon svarar jag med. Någon sticker in en nål in till benet på min käke, klart jag inte slappnar av.

Allt efter var ett virrvarr av panik, ångest och en undran om bedövning kanske inte riktigt är min grej ändå. För det slutade med att jag fick två bedövningar varav ingen av dem träffade där de skulle. Så det enda jag fick var en halvt bortdomnad tunga och ingen bedövning för borrningen. Å andra sidan är jag van att borra utan bedövning, men när man sitter där halvt panikslagen av främmande preparat i käften och hon frågar om man är litet stressig, tja... då gjorde det ondare än vanligt. Men jag får skylla mig själv, som det godismonstret jag är.

Panikschen

Idag upptäckte jag att det bara var några få kronor kvar på mitt konto. Så mycket koll har jag på min ekonomi. Tankar som "Hur ska jag få tag på cigaretter?!" och sedan "Vänta ett tag, vad tusan ska jag äta?" avslutas med an ansenlig liten summa av panik. Men det här händer mig så ofta, ack jag ansvarslösa själ, att jag till slut bara rycker på axlarna och tänker att det löser sig.

Fast nej, nu ska jag -på riktigt!- sälja mina Vivienne Westwood-saker. Vem behöver dem, liksom? Inte jag iallafall. Och jag behöver ändå trappa ned på mitt cigarettrökande, så tjoho tjohi, allt är så positivt.

Imorgon ska jag nog gå ut och hälsa på min lilla kattvän. Han/hon har lång svartvit päls och tycker om att ligga i en liten dunge där jag tycker om att sitta och läsa när det är vackert väder. Om mina förbenade böcker kunde komma bara.

Tills dess att böckerna kommer så spelar jag Puzzle Quest så länge.

vill läsa nunununu

När kommer mina böcker då? Tänk om jag inte får dem idag. Tänk om jag måste vänta ända till måndag med att få läsa mina skandalböcker? Hemska tanke! Jag har gått runt sysslolös de senaste dagarna för att jag inte vill komma ur min "zon", men en hel helg klarar jag nog inte av att vänta. Ledsen hest, frust!

Demonstranterna minns tillbaka, tio år senare

"Jag var en fredlig icke-våldsaktivist som blev arresterad efter att ha varit på fel plats vid fel tidpunkt (satt och åt smörgås på Viktoriabron där polisen stängde in ca 150 personer och forslade bort dem till Kvibergs regemente). Jag kommer aldrig att glömma brutaliteten; en tjej blev nedslagen av polis när hon ställde sig upp och frågade "varför?" Vi som satt på bron i sommarhettan var inga stenkastare. Några var på väg till jobbet. Jag satt i en bur i sex timmar utan mat och vatten.
Jag kommer heller aldrig att glömma ljudet av helikoptrarna, ljudet av när poliserna taktfast slog batongerna mot sina sköldar, hästarna som red in i folkmassor, en kille som blev söndersliten av polishundar, samt en hårdhänt visitering av ingen orsak alls där polismannen tog mig på brösten/mellan benen. Göteborg var en krigszon.
Jag kan förstå att stenkastande tonårspojkar utgör ett hot för den allmänna ordningen när de kommer i grupp. De såg sin chans att praktisera anarki genom att förstöra de rika bankernas och McDonald's skyltfönster. Men - att beskylla dem för att vara organiserade terrorister och genom detta rättfärdiga den märkliga barrikaderingen av Hvitfeldska gymnasiet var att ge 100 individer av 50 000 demonstranter allt vatten de behövde på sin polishatande kvarn."
Sandra Ingvarsdotter, 29, Lund

/från gp.se

bored to death.

Jim Jarmusch: So I really loved your novel. Dark, funny, perverted, beautiful. You must really suffer from the terrifying clarity of your vision.

Jonathan: Thank you. I do suffer. Thank you.

här.

önsk

Jag behöver inte en massa pengar varje månad, jag lever gärna enkelt. Det enda jag önskar är att jag skulle kunna ha råd att köpa en bok, bara för att jag känner för det. Men det kan jag inte.

Nya medlemmar till GACKTs YFC tour i Europa

En gammal Lolitabild. For your amusement.

so true

hittepå

Sådana där saker man glömt men som man kommer ihåg när man ser det framför sig är fint. Som de där stråna man kan hitta på bergsklippor i skärgården som ser ut som något slags havre, fast mycket skörare. När man plockar ett strå, springer till mamma och utbrister "Tupp eller höna?!", och hon få gissa. Hon väljer alltid höna, för tupp blir det nästan aldrig. Och så pressar jag ihop strået mellan tummen och pekfingret och drar uppåt. Mellan mina fingertoppar stoltserar den präktiga strå-tuppen och jag blir överlycklig över att jag äntligen lyckades. Ungefär som när man har ett mariekex i handen och pressar i mitten och hoppas på tre bitar så att man får önska sig något.

... Det kom jag på när jag vandrade nerför Ramberget på Hisingen för några dagar sedan och såg just ett sådant strå. Det blev en höna, men jag var lika lycklig för det.

För fem år sedan...

... balanserade jag på stenar vid Odaibas strand iförd Lolitakläder. Rainbow Bridge i bakgrunden.

My brain never really turns off

Zappade runt på TV:n och råkade än en gång stöta på den där fantastiska dokumentären på Kunskapskanalen. Vackrare dokumentär har jag nog inte sett. Den heter Goodnight Nobody, eller En Värld Utan Sömn på svenska. Regisserad av Jacqueline Zünd.

Handlar om fyra människor runt om i världen som lider av sömnlöshet. Speciellt vackert är kinesen Lin Yaos historia om bråkande föräldrar som hon försöker hålla glada genom att studera till ett yrke hon inte ens vill jobba med, men som hon till slut får betala med att aldrig mer kunna somna. Eller Afrikanen Jeremie Kafando som jobbar som vaktmästare på en teater och solodansar inför herrelösa katter mitt i natten för att få tiden att gå.

Jag rekommenderar den starkt.

Se gärna trailern här nedan. Dock finns det ingen översättning på engelska, men känslan finns kvar.

Dollanganger

På tal om gamla favoritkaraktärer- och författare, så har jag snokat runt på The Complete V.C. Andrews hemsida i flera timmar nu. Önskar att jag kunde köpa affischer med motiv från Vindsträdgården och Blomblad För Vinden. Älskarälskarälskar de mörka omslagen med likbleka och rädda huvudkaraktärer.

C-c-c-chris!

Jag kunde inte hålla mig och var tvungen att beställa två Virginia Andrews-böcker på Adlibris. Det där intensiva suget att läsa fullitteratur är rätt så fascinerande. Det är som om hela kroppen skriker att den måste få läsa om familjeintriger och vackra människor med mörka hemligheter.

Fast nu har jag läst om Vindsträdgården-serien med (älskade) Christopher och Cathy så många gånger. Så det blev bestämt att jag ska ge mig in på andra omläsningen av Casteel-familjen istället, fast på engelska den här gången. Om jag inte minns helt fel så innehåller andra boken en labyrint, en skenande häst och såklart, halvincestrelationer. Om inte böckerna kommer imorgon så dör jag nog bestämt.

Han måste vara bög, sa de.

Längst uppe på hyllan, så högt att man nästan inte ser det, så ligger Daniels gamla lackbyxor han använde som tonåring. Jag tycker tanken på tonårs!Daniel är väldigt underhållande, och jag börjar fantisera litet hur det skulle vara att träffa honom. Sedan skrockar jag litet för mig själv inför den mentala bilden av Daniel i lackbyxor. Jag menar, kom igen. Lackbyxor! Otroligt roligt ju.

JUNIJULIAUGUSTI osv

Jag har aldrig riktigt varit en stor beundrare av sommaren. Det är faktiskt den månad jag tycker minst om. Det finns otaliga saker som jag kan radda upp varför just sommaren är mindre bra, men nu skippar vi det, tycker jag. Istället skriver jag om de saker som jag upptäckt är trevligt med de senaste två somrarna jag spenderat i Göteborg.

Frukost på utegården/balkongen -- fantastiskt! Som arbetslös och djupt deprimerad förra sommaren så var det en av de få ljuspunkter jag hade i min vardag. Ostadigt balanserade jag min orange:a kopp ut på gården med två knäckemackor i ena handen. Sedan satt jag där i två timmar och riktigt njöt av allt blomster, kaffe och de otaliga mängder sudoku jag aldrig tröttnade på att lösa.

En annan fantastisk sak som jag har märkt är att nu när jag inte använder smink längre, så går jag hellre ut och njuter av själva vädret. Sommarvärme för mig förut innebar ett ständigt koll på rinnande smink och oroande över att man såg ut som en svettig padda.

Också håret har ju en tendens att bli krulligt och frissigt, vilket jag alltid gnäggat negativt över eftersom plattången+Emelina=sant. Fast nu plattångar jag det inte längre heller. Nu välkomnar jag mitt söta självfall som alltid gör att jag får små mjuka lockar som ramar in mitt ansikte.

Och alla event sedan! Sommaren får som bekant Sverige att börja leva igen, och alla påhitte-saker händer alltid på sommaren. Saker såsom Andra Långdagens Dag (som jag inte kunde gå på pga att det är ett alkoholrelaterat event...), symfoniorkesterns spelning på nationaldagen i Slottsskogen, Picknickfestivalen, allt grillande, åka ut i skärgården, leka utomhuslekar såsom kubb och frisbee och fotboll och... ja, det finns mycket att göra, om man så bara vill.

Nu blev jag litet trött på Positiva Emelina, så nu går jag och dricker kaffe. Tjipp!

Ode to pearshaped loveliness

Jag har under det senaste året gått upp ungefär tio kg, vilket jag bestört märkt under morgnarna då jag ska välja kläder för dagen. Ungefär hälften av min garderob får jag inte på mig längre. Det här är ett relativt nytt problem, då jag bara stött på det när jag kom hem från Japan och märkte att den svenska dieten inte fungerade lika bra som den japanska. De där skinny jeansen som jag glatt köpte och sedan "växte ur" två månader senare fick en ledsen mungipa eller två, men så mycket mer än så var det inte.

Ni vet den där eviga missnöjdheten med ens fettmängd -- den blommade upp för mig. För första gången har jag blivit plufsig på riktigt. Jag har alltid gnällt om min stora rumpa och bastanta ben, men på senare år har jag börjat bli mer bekväm med min päronformade goodness. Mycket tack vare en viss pojkvän som uppenbarligen uppskattar det. Men så nu har allt blivit litet för mycket av det goda.

Men jag orkar ärligt talat inte med sådan här fetmapanik längre. Nu sätter jag stopp. Från och med nu ska jag tycka om min kropp och vara snäll mot den. Den må se ut som att jag har en liten bulle i ugnen, men då får det väl se ut så då. Det är en rätt söt bulle isådanafall. Och armarna och benen och ansiktet som fått en extra halvcentimeter får gärna vara där eller inte, det spelar mig ingen roll. Jag tänker försöka göra min kropp glad med god mat såsom frukt, grönsaker och nötter istället för cola, fet mat och godis. Jag tänker självklart inte sluta med allt det, men jag vägrar få dåligt samvete så fort jag stoppar något kaloriefullt i munnen. Jag är trött på dåligt samvete, nedvärdering av mig själv och missnöjda mungipor. Naturligt är bäst, har jag hört.

På senaste tiden...

... Har jag fått grönsaks- och fruktdille. Häromdagen när min ömma moder var och hälsade på så gick jag hem med ett helt last av ovannämnda saker. Paprika, squash, aubergine, vitkål, persikor, banan, vattenmelon, honungsmelon, spenat, tomat... Det var roligt att lasta in så mycket nytt i kylen.

... Har jag raderat alla mina Facebook-spel.

... Har jag slutat använda smink. Helt.

... Har jag fått två nya fina kjolar av min ömma moder. Man kan snurra i dem så står de rätt ut. Sådant blir man glad av.

... Har jag fått ungefär världens största säng av min far. Att gå från en knapp 90 cm säng till en som man kan rulla runt i utan att stöta på sin granne är ett uppbyte som heter duga!

... Försöker jag mer eller mindre bli "vit", i den alkoholrelaterade bemärkelsen.

... Har jag börjat planera inför hösten som förhoppningsvis blir något annat än dagdriveri och misär. Önska mig lycka till!