sorgyl

Mitt hjärta värker av saknad till min lilla systerson. Jag var för sjuk för att följa med på släktgrejs idag, så det blev inget möte med liten Tor.

Istället sitter jag tyst i ett kolsvart hem och lyssnar på Ulf Lundell. Varför jag gör det kan man ju fråga sig. Han sjunger att han vill ha mig i alla fall.

Jag tycker inte om dagar som man vet med sig att man slänger bort. Så jag sitter här och sörjer borttappade timmar och att jag inte får träffa en liten människa som är 4 månader gammal.

Tagen för en timme sedan. ;__;

...

Jag brukar varken vilja skriva eller prata om sådant här egentligen, men GUD VAD JAG HATAR ATT VARA KVINNA IDAG.

Det känns som att vada genom ett hav av blod med en bruten rygg. Tydligen räckte det inte med att bara vara sjuk.

Spänt läge

För övrigt har jag börjat med en ny trevlig vana de senaste månaderna. Jag läser tidningen.

Så kallad allmänkunskap märker man inte själv att man har förrän man hamnar i en sådan situation då man bara börjar rabbla. Som exempel är jag väldigt intresserad av det spända läget mellan Nordkorea och Sydkorea (och tja, resten av världen) just nu. Och när ämnet kommer upp i samtal, så börjar jag babbla på om hur många som dött i den senaste händelsen, vilka som var civila och vilka som var soldater, anledningen till kriget 1950-53 mellan Nord och Syd, inblandningen av FN osv osv osv.

Kanske bara är enkla grejer egentligen, kanske vet alla redan om det här. Jag vet inte riktigt vad normen är för medelsvensson. Men för någon som mig, som har skytt nyheter i princip hela mitt liv, så är det här en helomvändning. Det är roligt att kunna saker.

Så återigen, vem skulle kunna ha trott det?

Tack, tack, tack

Jag känner mig sådär konstigt Gackt-nostalgisk igen. Det är väl något speciellt när man hållit fast i en person i flera år.

Som när man rent allmänt surfar runt på aramatheydidnts fredagSPAMpost och råkar på en Gackt-gif... och man känner den där lilla glöden inombords som gör en så stolt och glad. Och helt plötsligt flash:ar alla fina minnen man upplevt sedan man först upptäckte honom förbi.

Allt ifrån första låtlyssningen

Den hjärtskärande hulk-gråten när man såg Moon Child första gången

Gackt-armbandet man bara kunde sitta och betrakta på sin handled i timmar

Vandringar genom snötäckta småstäder medan man lyssnar på hans julsånger

När Linda säger att hon nog älskar Secret Garden bäst

Hur hjärtat bultade så hårt när jag såg på hans DVD-konserter, hur rodnaden och gråtet samlades för att det var så mycket känslor, jag var ju kär

Åka ensam till Hiroshima för att få se honom live, och det inre skriket som uppstod några dagar senare på Yamanote Line och jag tänkte panikartat att nu får jag aldrig se honom igen

På ett tak i Shibuya när en vän säger att hon fotograferat honom, och "Du kan få några oretuscherade bilder om du vill"

Alla återkommande känslor av att "få komma hem" när man lyssnar på hans röst

Men framför allt, de känslor av ambition, tacksamhet och trygghet som uppstår varje gång den sovande glöden ger sig till känna igen.

Nattgodis

Helt galet att klockan bara är 01:00, och jag är superdupermegatrött. Det här är inte alls likt mig. Att ha normal dygnsrytm i en vecka gör en trött om kvällarna. Hah! Vem skulle kunna ha trott det.

Minor sentenced to death for double murder

Japanese jurors Thursday sentenced a teenager to hang for a double murder, the first death penalty given to a minor under the nation's newly-introduced jury system, court officials said.
Källa.

Ööh... Jag har ett vagt minne om att det här ämnet togs upp någon gång under alkoholpåverkan. Ändå blir jag lika chockad även den här gången. Kanske för att förra gången var det hearsay, och nu är det en nyhet. De ska alltså hänga en 19-åring. Det är så sorgligt att framstående länder fortfarande håller på med sådant här. Man kan ju tycka att de borde veta bättre. Men som sagt, Japan är långt ifrån ett perfekt land.

Dolce, en av de första valparna, dog.

Jag visste det. Egentligen var det bara en tidsfråga.

Diskussionerna om Gackts tusen miljoner små valpar är på tapeten hela tiden.

Den är i en bur!!!!!!!!1111111111

OH NOES THE PUPPIES, skriker alla, och jag inkluderad. De flesta tycker samma sak, men ingen vill säga något dumt om "The Lord", som vissa refererar honom som. Fangirlsen är i en knivig situation.

Jag tycker mest att det bara är ledsamt, men samtidigt skrattretande att vi diskuterar valpmarknaden i Japan än ovannämnda artist.

Ps. Det är inte som att jag räds för att diskutera jobbiga ämnen. Det är bara det att jag har haft den här diskussionen mången gång, och faktiskt-- det finns andra forum att diskutera sådant på. Eller?

Stationen var som en labyrint

Sedan jag gick med i aramatheydidnt på LJ (vilken är den japanska versionen av ohnotheydidnt), så tar det betydligt mycket mer tid att sålla igenom min friends list. Man kan ju undra varför jag tycker det är extremt viktigt att läsa nästan varenda "nyhet" (jag menar, vem vill inte läsa om ett internbråk mellan två artister som jag inte ens hört talas om innan?).

Nu sitter jag och läser en artikel om KAT-TUN, då en av medlemmarna synts vid en så kallad "pink salon*" i Gotanda.

Men just Gotanda stannar kvar, etsar sig fast. Efter ett tag kommer jag på varför.

Efter att Anna och Camilla påpekade att det inte fungerade att bo tre personer i världens minsta tvåa, så stod jag där helt ensam och undrade vad jag nu skulle ta mig till. Ensam i Tokyo som nyutflyttad 19-åring. Yikes.

Som en räddare i nöden svepte Lauran in och erbjöd mig sitt hem, och tåget hem till henne gick från Gotanda.

Hur många gånger satt jag inte där i min hjälp-jag-förstår-inte-språket bubbla och tittade förskrämt på alla japaner omkring mig. Hoppades att jag kom ihåg namnet på stationen rätt (vem behöver stationernas namn på engelska, liksom? x_x).

Eller som när jag drog i Camillas hand och ropade ängsligt "Det är sista tåget hem, du måste springa!" när hon precis varit på sjukhus och fått kroppen proppad med adrenalinsprutor och medicin för att förhindra hennes nötdöd.

Eller när Lauran och jag är på väg hem från vårat hostess-jobb och hon försöker övertala mig att vi ska åka hem till hennes pojkvän istället. Jag som stormar iväg till det sista tåget och tycker att Lauran är smått korkad, för att sedan bli ikappsprungen av hennes valpögon.

Gotanda, alltså. Vilka minnen.

*"Drinks and a blowjob in one big, dimly lit room. A classy establishment if there ever was one."

Jak er en vampyr

Minns ni den lilla skiten som spelade den unga Sho i Moon Child (2003)?

Ja, såhär såg han ut iaf:

Plutläppen.

Han har vuxit litet! Jag undrar vart hans läppar tog vägen. Såhär sju år senare.

Hoppande parfym

Åh, vad jag tycker om gruppen Perfume. Låter som underbaraste Capsule, fast litet mer popigt och lättlyssnat. Kläderna de har på sig får mig att dreggla. Är väldigt svag för den där "rena", vuxna look:en.



VS



Om man har bråttom någonstans så rekommenderar jag er starkt att lyssna på den här låten samtidigt. Jag brukar halvera den tid det vanligtvis tar mig att gå ned till bussen, om jag lyssnar till den här samtidigt. Crazy.

6x7-31= ?

Jag har aldrig varit mycket för aritmetik, och speciellt inte multiplikationstabellen. Räkna på fingrarna har varit min grej, vilket är något jag inte har vågat erkänna förrän nu.

Komiskt då att mitt favoritspel på mobilen för tillfället handlar om just aritmetik. Multiplikationstabellen flyter på som en bäck, jag behöver inte ens tänka efter. Nog att alla tal är väldigt enkla, men att kunna räkna ut saker på en halv sekund som förut tog mig flera, gör mig stolt. Nioåringen inom mig är stolt. :3

D:

Jag äter upp min egen hatt, för nu är det här min favoritlåt för tillfället. Två flickor i videon fascinerar mig något otroligt. Deras röster tillsammans med hur gladsöta de är får mig att skina som en sol.

Daniel frågade mig varför jag tycker om så dålig, irriterande musik. Speciellt med tanke på att jag själv inser att det är just detta. Det är väl litet som med schlagermusik. Jag bara älskar det. I små men intensiva perioder.

Jag är väldigt motsägelsefull. D:

Min favorit. När hon sjunger runt 0:40 så smälllllterrrr jag.

Alternativt får hål i tänderna, för hon är så söt.

En sorts hatkärlek bildas för denna tös. Hela hon är så puttinuttig med sina plutläppar, jag-är-5-år-gammal kroppsspråk och rösten (runt 1:30) som piper som en mus. Rösten alltså. En mus! Den piper!

Små luddtussar mellan fingrarna

Inatt var det mitt uppdrag att spela upp ett äventyr som från början var skrivet i bokform. Huvudpersonen vars skepnad jag intog var en man i 30-40 års åldern, med gröna khakishorts och panik i blicken.

Att bli jagad, att jaga. Det starkaste minnet jag har av drömmen är att jag ständigt var tvungen att äta små minimöss, levande. Proteinkälla, tydligen. De var antingen gråa eller vita och rena som tammöss brukar vara. Enda skillnaden var att de var ½-1 cm långa. Och när hörntänderna krossade deras små sköra ben och järnsmaken spred sig i munnen, så skrek de.

När berättelsen var över och jag mötte författaren vid slutet, så ändrades sakta min fysik tillbaka till mitt vanliga jag.

"Ett sådant äventyr har du aldrig varit med om förut, va?" sa han och sken som en sol.

Jag glodde bara argt på honom och sa: "Tvinga mig aldrig att göra det här igen."

Sedan plockade jag ut en halvuppäten vit mus ur munnen och slängde den på honom.

Herr Fågel säger

Gakuen

Gackt försöker sälja saker som är lila genom extremt photoshop:ade bilder. Men ser ni frisyren? Fint, alltså.

Angående mat

Angående det här och det här inlägget-- alltså angående att tänka på mat. Mest tänker jag på hur Caro skrev i sitt inlägg:

"Jag nickar instammande, och tanker vilken lyx det ar, dom dagarna en bara ater och liksom helt glommer bort att noja over det. Dom dagarna ar lite for fa."

Jag har aldrig varit en sådan som räknar kalorier. Aldrig känt något direkt behov av att göra det heller, förutom, såklart, i det syftet att man ska äta ungefär 1200kcal* per dag för att gå ned i vikt. Jag tror de flesta kvinnor har lekt med den tanken.

Men jag har oftast viftat bort denna lockelse. Den största anledningen är för att min kropp inte skulle kunna överleva en diet med 1200kcal per dag. Jag faller nästan ihop till en liten trasdockehög varje dag trots att jag äter "som man ska". Eller när jag äter till min bästa förmåga.

För du måste ju äta. Men det är inte konstigt att man inte blir direkt sugen på att äta när man accossierar mat med negativa känslor såsom extremt illamående, svimmanfall och magknip/kramp. Och det värsta är att hela den fysiska biten är den lätta delen. Sedan ska du samtidigt handskas med det mentala. Och vi vet nog alla hur elak, knäpp och oresonlig man kan vara mot sig själv.

Själv kommer jag nog alltid sitta ensam kvar vid familjematbordet och titta ned på en tallrik fylld med kall mat. Vare sig man sitter vid frukostbordet i vuxen ålder eller ej.

*thinspiration@LJ

Den dog strömdöden, och vill inte ha påtår.

För övrigt gick min stationära dator jag fått av pappa sönder igår. Nog för att den hade några år på nacken, och nog för att den flitigt använts som jobbdator innan. Men ändå. Snyft.

Detta innebär alltså att jag har noll egna datorer kvar. Min laptop brinner upp efter cirka två sekunder så fort man sätter på den, och nu detta. "Inte optimalt" står det på skärmen. Jag förstår ingenting. Vad då inte optimalt? Vill du ha mer ström? En kaka? Vad?

Så nu kan jag inte läsa manga längre. Jag totalvägrar läsa manga i vardagsrummet där gubben kan komma smygandes bakifrån och se vad jag egentligen sitter och läser om kvällarna. Hemska tanke.

Ore no Imōto ga Konna ni Kawaii Wake ga Nai,

som jag läser just nu, och nej, jag vill inte översätta titeln.

Var börjar problemen?

Om det är något jag inte tål med Japan, så är det deras sexism. Ja, sexism. Rasism också för den delen. Och nej, jag borde inte skämmas för att jag slänger med anklagelser på ett helt folk, för det är så jag har upplevt det när jag själv var lokaliserad där. Såklart anser inte alla japaner att kvinnor borde gå runt med en hand för munnen och fnittra konstant, eller att utlänningarna står för allt brott i hela landet(!). Men många gör det.

Och jag vill bara spy galla över vissa delar. Japans kultur har gett mig otroligt mycket under åren som gått, men visst gör de mycket skit också. Skit som de inte förstår är rent kränkande.

Som den här musikvideon till exempel, som vad jag förstår låg på plats nummer två på ORICON Top 30 förra veckan.

Jag får panik av deras ständigt fastklistrade lår och tår som pekar inåt (nej, ni är inte fem år, ni har säkerligen lärt er att gå ordentligt vid det här laget), för det är ju så kvinnor ska sitta. Och stå, tydligen. Jag får panik av deras platta magar (fast det säger nog mer om mig själv än om dem, skulle jag tro). Jag får panik av puttinuttheten och krålandet efter mannen (som egentligen inte är speciellt åtråvärd). Allra värst är nog att gruppen har mage att kalla sig för Shoujo Jidai, som de så käckt översätter till Girl's Generation på engelska. Bra förebilder för generationer av flickor är de ju verkligen, menar jag. Fniss, fniss.

Fast trots alla dessa starka känslor över en liten skitvideo, så inser jag med förvåning att jag tycker om låten. Den är medryckande med all sin "mecha mecha" och "no no no no nooo". Den får mig att vilja dansa och skratta, men samtidigt uppstår panik och begär att bli lika smal och fin som de. Men som sagt, det säger mer om mig än om videon. Eller?

Komiskt nog är samma låt även gjord av en koreansk motsvarighet.

Ps. Jag glömde kattassarna som tjejerna gör i den japanska versionen. Uäck.

Aarararaaaa..??

Är det sant? Har det japanska TV-programmet Domoto Kyoudai, som först sändes i början av 2000-talet, börjat sändas igen? Och går nu under namnet 新堂本兄弟 (Shin Domoto Kyoudai)? Shin:et (som betyder ny/tt) stärker möjligtvis mitt antagande. Och om så är fallet, så vet jag någon som skall börja titta. *_*

Nu innehåller programmet inte längre en viss Herr Gackt, som det gjorde under den första säsongen, men jag tror nog att det är sevärt ändå.

Och upptäckten i ära, så kommer här en gammal goding från 2001:

tagna ur sitt sammanhang, fast det är ju så flashigt

En glädjehöjare är ju såklart Naruto. Den där serien som alltid återkommer här på bloggen, ni vet.

Har inte så mycket mer att säga om det. Förutom att musiken alltid får en att vilja springa uppför bergsväggar. Och att jag läser en roande Naruto "flash comic" för tillfället.

Har aldrig läst något liknande. En doujinshi (serie ritad av ett fan, alltså användning av redan existerande karaktärer använda i liknande eller helt olika sammanhang än hur originalserien egentligen ter sig) i flash med tillbehör såsom mindre animationer och musik- samt ljudeffekter. Knepigt, men roande.

Här finns del ett.

Några av seriens tiotusenfemtioelva karaktärer

älskar, älskar, älskar

Holy moly, Mäster Bird, du gör det igen. Jag älskar hans tafatta sätt, hans ovårdade yttre och musikaliska briljans. Jag älskar hans sätt att skapa musik på genom fiol, vissling och loopningar som han bygger upp en låt från början till slut med. Jag älskar hans prat om människans självförstörelse, destruktivitet i form av loopar och nya låtar som handlar om självbrustna hjärtan.

Och sist men inte minst så älskar jag sock monkey:n som sitter i bakgrunden, som han alltid tar med sig på live.

dör av söt #2

Åh herregud, jag tror jag dör av söt

Lauran

Jag saknar min Tokyobästis litet.

Detaljerad beskrivning av nattens dröm

Det är så himla ledsamt att se hur pass förstörd min Stad är. Jag har äntligen återvänt och spenderat tid där i några veckor nu. Men Staden är förstörd. Riven itu och härjas av allting dåligt som en vilsen själ kan komma på. Mardrömmar som helt sonika kommer och knackar på din dörr. När man öppnar, så stirrar de med en blick blandad av hån och förvåning.

"Vad gör du här?" frågar de, och spänner kroppen i en ansats att börja jaga mig. "Du ska inte vara här."

"Jag kom tillbaka", säger jag och känner hur gråten börjar klättra uppför strupen. Hela kroppen värker över tanken på att fortsätta springa. Jag orkar inte. Jag är så trött.

De skrattar lågt och spänner sina beniga fingrar. Jag vet att de inte har klor, men varje varningssignal i mig skriker att de kommer riva sönder mig om de får tag på mig.

"Ni får jaga mig hur mycket ni vill. Det är ändå min stad. Jag kan den bättre än ni, för det är jag som har gjort den. Ni kommer aldrig få tag på mig, för jag springer mycket snabbare än ni. Och om ni nu gör det, så gör det inte så mycket. Det värsta som kan hända är att jag dör. Och då har ni inget att jaga mer."

De blänger ilsket på mig, fastlimmade i dörröppningen, medan jag vandrar tillbaka in i lägenheten. Jag plockar upp min orangea keps och slinker sedan ut ur fönstret på baksidan.

Sedan vandrar jag sakta igenom centrum med sorg i hjärtat. Jag tänker på frätande syra i hårbottnen, vänner i London som inte längre vill träffa mig och fäder som hellre vill njuta av livet än bekymra sig över mig. Medan bråket vid gatuhörnet eskalerar, så vandrar jag ensam in i skogen. Jag stannar till, tar av mig skorna och borrar ner tårna i mossen. Min högra hand greppar krampaktigt om kepsen, medan jag känner hur hjärtat bultar hårt i bröstet. Jag orkar inte med den rytmiska sorgen som pumpas ut i ådrorna, så jag tar ett språng och slungar mig ut. Springer lika fort som vinden, in i labyrinten. Jag kan känna hur kroppen börjar ändra form, men jag vet inte till vad. En man, en kvinna, en pojke, en flicka. Androgyn, omänsklig, genomskinlig. Jag känner mig som en gud som tappat alla vidunderliga krafter. Eller en människa som tappat sin mänsklighet. Jag känner bara sorg.

Jag och Viljan

Inre viljan börjar krafsa runt. Viljan slänger sig mot bröstkorgen och vill ut, vill få leva på riktigt. Viljan vill inte vara instängd i flera år och bara sakna. Viljan vill också, som alla andra viljor som delar samma plats. En vill röka, en annan vill ha pengar. Det tredje skriker efter blont hår och den fjärde vill bara vara med Daniel hela tiden.

Men så finns det den där viljan som är litet större än de flesta andra. Den där som bott inom mig i många år, och som inte riktigt vill ge sig av, trots att jag redan gjort vad den sagt en gång.

"Är du säker på att du verkligen vill dit då, och inte bara fly? Du tycker ju om att fly", säger folk, och Viljan fräser.

Fast folk får tro och tänka vad de vill. Det är inte de som drömmer om det nästan varje natt. Det är inte de som går runt med en känsla i bröstet som säger att det inte riktigt är deras tid att bo i Sverige just nu. Att konstant längta hem är en jobbig känsla. Speciellt när det inte ens ligger i ens hemland.

"fabulous time lapse video"

Vad jag inte skulle ge för att få se den här konserten/ljusspelet. Mäktigt.

jónsi: Concert Timelapse at The Wiltern Theatre from Henry Jun Wah Lee on Vimeo.