Världens mest korkade mellanstadiebarn

Nu ska jag berätta för er om vad som antagligen är det mest pinsamma som har hänt i mitt liv. Eller det mest korkade, åtminstone.

Jag cyklade hem från skolan en vinter. Jag hade kängor med långa, långa skosnören. Jag skulle precis runda hörnet från cykelvägen och upp på min gata, när jag märkte att det tog stopp. Det gick inte att trampa. Jag tittade förskräckt ned. Där nere vid tramporna hade mina skosnören gått upp och virat sig hårt runt pedalerna. Med ett förskräckt rop insåg jag att cykeln sakta tippade över på ena sidan. Ingen fart, ingen upprätt cykel. Och vad kunde jag göra annat än att tippa, jag med?
Så där låg jag under cykeln, fastkedjad i ett par pedaler som jag inte kunde nå. Febrilt försökte jag få loss mig själv, men visst tusan var min dåvarande aparmar alldeles för korta. Maktlös låg jag där i mitten av cykelvägen, bara några meter ifrån räddning, och pep efter hjälp.
"Hallååå...?"
"Är det någon dääääär?"
"Kan någon hjälpa mig?"
"... hjäääÄÄÄÄLLLPP!!"

Jag låg säkert där i en halvtimme. Trettio långa minuter låg jag och våndades över vem det var som skulle hitta mig, och vad de skulle säga. Jag kände mig som världens mest korkade mellanstadiebarn. Vem ramlar av cykeln och kan inte resa på sig, liksom?

Till slut hörde jag steg bakom mig.
"Men varför ligger du här?" säger en röst.
Jag tittar upp och ser en kvinna som står och tittar på mig som om jag är dum i huvudet.
"Mina skosnören fastnade i pedalerna, och jag når dem inte!" börjar jag hulka fram.
"Men herregud!" säger kvinnan förskräckt. "Hur länge har du legat såhär?"
"Jag har ropat och ropat, men ingen har hört mig. Kan du hjälpa mig?"

Kvinnan hjälpte mig loss, och följde mig hem de sista metrarna. Hon fnissade när hon insåg att jag ramlat ungefär en meter ifrån där någon lätt skulle kunna ha upptäckt och hjälpt mig tidigare. Rosenröd klev jag innanför dörren, då mamma frågade "Var har du varit? Det är ju mörkt ute! Du får sluta leka så mycket på vägen hem från skolan!"


Fnys.

Årets julklapp

Min bror köpte en digital fotoram till min kära fader i julklapp. Dessa fina bilder cirkulerar nu hemma på Mastvägen för alla att se:

Underbart!

Fånig lek som barn #2

På baksidan av mitt hus fanns ett berg. Nedanför berget fanns en stig. Den stigen ledde till cykelvägen, vänner och alla skogar som man kunde springa vilse i. Med andra ord ledde den till allt som gjorde livet underbart, enligt mig.
Nackdelen med denna länk till omvärlden, var att det var en myrstig. Den fullkomligt kryllade av elaka myror som ville bitas om man stod stilla.

Den fåniga leken gick alltså ut på att gå bakfota på denna myrstig utan att bli biten. Jag tänkte alltid att mitt modprov kunde jämföras med att gå på glödande kol. Min länk till yttervärlden öppnade sig först om jag tog av mig skorna och gick till andra sidan utan att bli biten. Blev jag biten, så fick jag börja om igen.

Nämnde jag att jag alltid kom för sent till Lekis när jag var liten?


Ps. Långt senare kom jag på att myrstigsmodprovet egentligen inte alls är svårt, eftersom man inte blir biten så länge man alltid rör sig.

Jag säger som Britney: Oj, jag gjorde det igen.

Fånig.

Fånig lek som barn:
Att stå mitt i gatan och vänta på en bil som kör i 10 kilometer i timmen. När bilen är 10 meter ifrån dig ska du spärra upp ögonen, säga "Uh-oh!" och sedan slänga dig åt sidan och landa på granntantens gräsmatta.

Jag skämdes som tidig tonåring när jag kom ihåg att jag brukade te mig med så fåniga lekar som barn.

Ogillad.

Från sprutan har jag fått värk, det gör ont och jag är förvånad. Så handikappade Emelina säger hej då, sålänge. Jag kommer tillbaka när jag känner mig gillad igen.

Gackt-- en introduktion

Gackt under början av sin karriär, 1999.

Efter en kommentar av finaste Jenkyjenks, så har jag bestämt mig för att göra en kort presentation av artisten Gackt för er som inte har en aning om vem det är. Ni som har känt mig sedan gymnasiet, vet nog redan om vem det är. Jag gissar på att det informationsflödet inte var frivilligt intaget.

Gackt Camui är en japansk artist som började sin solokarriär 1999. I år är det hans 10th anniversary, vilket han firar med att släppa 10 singlar under ett år. Eh. Ja.
Innan 1999 var han sångare i ett band som hette Malice Mizer. Då såg han ut om en anorektisk gotare i för tighta läderbyxor. Hans kompanjon var Mana, som ofta nämns som Gothic Lolitans fader.

Den vanliga påpekningen som alltid chockerar-- alla personer på bilden är män.
Gackt är i mitten, Mana är till vänster om honom.

Fråga vilken j-tard som helst (människor som tycker om japansk kultur kallas ofta för detta), de kommer att känna igen det här bandet. Malice Mizer brukar ses litet som morfadern till alla japanska alternativa band, iaf för oss västerlänningar.

Gackt under 2005-perioden, då jag var som mest besatt.

Gackt har gjort det mesta under sin tio års period som soloartist. Han har agerat regissör och skådespelare i en film. Han sjunger och komponerar sina egna låtar. Han har gett ut böcker, är modell och designer. Han kan spela de flesta instrument som finns, bland annat piano, gitarr, bas, trummor, trumpet, shamisen etc etc etc (jag skämtar inte, han kan typ 10-15 instrument).
Kort och gott är han en numera snorrik japan på 36 bast som har en stor fanbase i Japan. En fanbase som jag aldrig lyckas stöta på, och känner mig därmed som den enda Gackt-älskaren i hela universum. Det känns litet ensamt ibland.

Gackt under 2009.

Juveler

Första gången jag satte min fot på japansk mark var 2005. Jag var 18 år gammal, och hade ännu inga planer på att flytta till Japan, än mindre figurerat ut vad jag ville göra efter gymnasiet. Jag bodde på en liten bakgata i Nakano, som än idag är en av mina favoritplatser på denna jord.


Det fanns en liten spelhall någonstans i labyrinten av smågator och undangömda butiker. Jag insisterade på min 19:e födelsedag att jag ville gå dit och spela spel. Att det fanns inget som skulle göra mig lyckligare. Om jag kunde göra det omöjliga möjligt, så skulle jag spendera en timme där under alla födelsedagar under resten av mitt liv.

I spelhallar i Japan får man röka. Ser ni vad coola
de små tonårspojkarna till höger försöker vara?

Det är inget speciellt egentligen med den där spelhallen i Nakano. Det är som vilken spelhall som helst. Ungdomar hänger där efter skolan. Man kan ta purikura i mängder. Man kan spela allt ifrån trummor till bilspel och discodans. Men det finns ett litet guldkorn... Något jag inte lyckats hitta på något annat ställe än det här.
På en spelmaskin som man skulle kunna jämföra med Guitar Hero, fann jag något speciellt. Jag började skrika som en besatt. De japanska tonåringarna vände sig om och gav mig konstiga blickar.
"Linda! De har Gackt! De har en låt med Gackt! De har ANOTHER WORLD! Åååh, vi måste spela!"
Jag var så utom mig av lycka, att jag har svårt att hitta tillfällen som kan slå det. Såklart finns det många lyckliga stunder i mitt liv, men det här är en de bästa. För mig kändes det som om Gackt talade till mig. Som om han gav mig något sorts tecken. Jag tänkte för mig själv, att om jag lyckas hitta honom i den här dystra källaren på en bakgata i Nakano, ja då kan jag tamejfan lyckas med allt.

Purikura från 2005. Jag och Linda.

För att kunna förstå mitt resonemang, så måste man nog få en djupare inblick i min då besatta tonårssjäl. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Han har ju snygg frisyr iaf.

Ja, det var väl dags att bli kritisk, då.
Tycker du om TV-program som "I survived a japanese game show!" eller tycker du om att spendera din fritid med att garva åt allt som är über-japanskt-hysteriskt? Då kan du titta på den här videon. Jag bjuder på det.



Förnedringstillfälle för Gackt. Såklart insisterar han med sin "Jag är bäst, ingen kan slå mig"-attityd, som jag tycker han kan stoppa upp i röven. Det skulle inte förvåna mig om han har knullat varenda tjej som är på scenen, heller.

TDL

Jag är lycklig.

Mycket Är Nytt

Jag har varit litet upptagen de senaste dagarna med att börja på Mitt Nya Liv. Mitt Nya Liv är fantastiskt givande, och jag svävar omkring på små fnitterfyllda moln. Förutom när jag tänker på mat, förstås. Det gör jag rätt ofta nu.

Jag bara känner hur hondjuret inom mig SKRIKER när jag märker att hans tröja har glidit ner över axeln. Nackdelen med att leva i celibat. Du kan få tuppjuck över så minimala saker. Fast å andra sidan, jag tror inte någon skulle kunna motstå Den Nya Gackt.
Den Nya Gackt försöker inte längre hålla sig för skratt, för att han vill se cool ut 24/7. Nu skrattar han och säger "Jag är så sömnig! Och jag kan inte dansstegen till min dans! Vad ska jag göra? Hjälp mig. Heh."

Och så skriker hondjuret litet till. Hon klöser efter nakna axlar, mjuka röster och genuina leenden.

Han har inte sovit på två veckor, säger han. Han är trött!

Har-de-harr mode

Det dumma med Gackt-fandomen är att det är alldeles för enkelt att gå in i HAR-DE-HARR mode. Alltså ett pipande litet stycke till fangirl som sitter och fnittrar och rodnar om vartannat.

"And you're Gacktifying me so much with all your daily entries, that I'm afraid I won't be able to remain a squee-free fangirl anymore. Oh, the horror, lol."
/kommentar av mig på LJ

Rökbilder på Gackt får mig alltid att flina iofs.

Wooh, yume no naka de...

Det sprang omkring en massa japanska män i mina drömmar inatt. Gackt var ju med igen, såklart. Men den här gången var även Kaoru i Dir en grey med. Väldans konstigt, eftersom jag inte känner någon som helst sexuell dragning till Kaoru. Och han var över mig som en igel! Jag satt och tittade i deras fotobok, och han bara hängde över mig och sa "Jaså, jaha, du har vår fotobok, du", ungefär som om jag var ett säkert kort bara för att jag tyckte om deras musik. Han var kladdig och jobbig, så jag sköt undan honom och gick in till mina vänner som satt och väntade på en ny tagning (vi höll på att spela in en film).

Kladdgubbe.

Och hipp, happ så kommer Johan in (som får vara bildlös). Han börjar också åla sig intill mig och jag tänker att Ja, jo, det här är väl trevligt, eftersom han typ är den personen jag varit mest kär i i hela mitt liv, men Gackt...
Så jag ålar mig ur även Johans grepp, och letar efter finaste G-man. Finaste Gackt står och sjunger inför några flickor. Jag står där och börjar gråta, för att det är så vackert, och jag inser att jag älskar honom. Precis när jag går fram för att prata med honom, han vänder sig sakta om och ler... så vaknar jag.

För i helvete jävla piss skit!

Jag lyfter på hatten

En ensam fredagskväll i en tom villa, försätter mig i vakuum och förvirrade tankar såsom "Men vad ska jag göra nu då?". Slutsatsen inses till slut-- jag vill flytta. Nu, helst.

Jag satt och tittade på På Spåret, eftersom de nya programledarna är made of awesome. Luuk och Lindström är nog mina två största TV-favoriter (Fredrik och Filip sviktar jämt och ständigt, eftersom jag är pryd och inte kan tåla all skit de häver ur sig, även om jag garvar sönder mig oftast som jämt). En ny TV-tittar tradition infördes alltså. Det var intressant. Vad jag kommer ihåg från det programet sedan tidigare är "Blah blah bla, på åtta poäng, blah-bla, jättekryptisk-ledtråd-om-en-liten-skitstad-i-norra-Sverige, BLAH", ungefär. Det här avsnittet fick mig att vilja besöka Léon. Vem skulle kunna ha gissat det, va.

Och så Idol.
Stora ögon gjordes i vanlig ordning efter Eriks framträdande. Satan i gatan vad den pojken är duktig.
Med adrenalinpumpande ådror ringde jag till min bror i pausen efter att Westlife hade surprise-framträtt.

Jag: "Du är på Scandinavium, va? Jag har för mig att du skrev det på Facebook." (Den eviga informationskällan-- vad ska man med en telefon till?)
Bror: "JAG HAR SETT WESTLIFE!! Nu är det bara att lyfta på hatten och tacka för sig, mitt liv är komplett! Du såg dem när du var typ fjorton, va? Äntligen kan jag säga att jag också sett dem live!"*


Jag satt inne på mitt minimala rum i radhuset som min fader temporärt delade med sin nya livspartner. Jag var fjorton år gammal, och satt vid mitt skrivbord och spelade om Westlifes skiva om och om igen.
Pappa hade köpt konsertbiljetter till mig i julklapp. Jag var överlycklig, för det var min allra första live-konsert. Tillsammans med min dåvarande bästa vän skrek vi oss hesa när en av pojkarna i bandet hade råkat glömma att zippa upp dragkedjan i byxorna innan han gick ut på scenen. Någon månad senare såg jag att i deras senaste musikvideo (som bestod av gammalt liveklipp), så var det en annan i bandet som hade "glömt att zippa upp". Jag blev jättebesviken. Vad taskigt att planera in något sådant i konserten, bara för att få oss flickor att börja pipa. Efter det åkte Westlife upp på vinden, och fram kom istället Limp Bizkit och Linkin Park.

Såklart är Westlife ett skämsband, sådant där man inte vill erkänna för folk att man tyckt om en gång i tiden. Men nu har jag någon att skämmas med. Så jag lyfter på hatten och tackar för mig.



*Jag påpekar för säkerhets skull att detta sades med drypande sarkasm.

Alldeles för sant.

#193 Leggings are not pants.

Från 500 Pieces of Prudent Advice for My Baby Daughter.

Jag kan gå ute på stan och se en flickstackare gå runt i bara leggings, och jag kan inte hjälpa att tänka "Vet flickstackaren om att hon inte har på sig någon nederdel...?"

Inte okej.

Mangaupdates.com > The Rape Guidance Office

Det är hentai.
Jag mår illa bara av att läsa titeln.

"Jag känner henne... otroligt sympatisk människa."

Oskyldigt ovetande klickar jag på play på den nya Gackt PVn. Plötsligt ser jag Camilla. Haha! Jag tycker det är hemskt komiskt att min roomie från min första tid i Japan är med i en Gackt PV. Jag är hemskt glad för hennes skull. Det känns så otroligt overkligt att se henne där, bara.



Ps. 10 coolhetspoäng till den personen som förstår quote:t i titeln.

De elaka monsterna

Jag är av åsikten att man inte ska diskutera kvinnliga problem offentligt. Om man sitter i ett rum med en person av kvinnligt kön, då kan man prata om det. Du får väldigt gärna prata högt och brett om det, så länge du inte gör det med mig. För jag känner mig inte bekväm med det.

Jag gör ett undantag nu. För jag HADE SÅ DJÄVULSKT ONT I NATT. Jag får så ont en gång om året ungefär. Jag vaknade upp av att det kändes som om någon hade kört en påle igenom mig. Den spetsade mig i magen och trängde ut genom ryggen och satt fast där i några timmar. Det blev till att ligga i fosterställning och tänka "Spy inte, spy inte, snälla, snälla".

Ack, hur man nu ska kunna förklara den här smärtan. Tänk dig ett litet elakt monster som bor inuti dig, som vill ut. Och den har väldigt trubbiga klor. Den river och klöser tills det känns som om du ska gå sönder. På andra sidan finns det en annan liten varelse som har grävverktyg. Den sitter och mejslar och gräver mellan dina ryggkotor, tills det känns som om ryggen ska luckras upp och gå itu.


Och nu säger pappa att det inte finns några värktabletter hemma. Jag tror jag kommer börja storböla snart.

Jag dog litet inombords

creizi

Jag funderar på att spara ut mitt hår och använda teh weave likt en crazy muthafuckah. Och även om jag inte låter så seriös, så är jag det.

Och bli blond igen då, förstås. Så fort jag får igång min ekonomi så att jag kan betala för blonderingsskiten. När jag går till frisören kostar det mig minst 1200:- varje gång. Huga! säger fattiga Emelina.



Jag såg på Australia med min fader. Jag grät massor igen. När den där lilla pojken säger "Me belong no one", så skrynklar mitt ansikte ihop sig likt en gammelmormor, och tårarna börja falla.

sugar and spice, and everything nice

Jag spenderar en del av min tid nuförtiden med att titta på Lolita outfits.
Min inre cupcake-prinsessa dregglar.
Fast jag tycker ju om Classic mer än Sweet,
men ni förstår säkert vad jag menar.