It's me, K.G., I've come home! Let me in your window!

Nu har jag och Linda äntligen (tänk dig "äntligen" med caps lock ON) anmält oss till språkkursen i London. Jag känner mig orolig för min ekonomi, som så många gånger förr (eller varje dag sedan två månader tillbaka, om man skall vara korrekt).

Men nu ska vi inte tänka på sådant. Idag köpte jag en väldigt fin kjol på H&M. Jag tyckte jag förtjänade det efter all pengastress den senaste tiden. Men imorgon, då ni, då är det nyår! Årets mest överskattade festdag! Jag har gått in med inställningen att hela kvällen kommer suga, så därför, naturligtvis, känner jag mig peppad.

Suck.

Törleyn är inköpt, likaså är glasflaskeölen.
Jag har spenderat en underbar dag med min Sensibelle, allas våran Pettan.
Jag har skrivit sagor om bästa vänners ofödda tvillingbröder, om giraffer, stora katter och zombies. Det är väl sådant som i slutändan läker de där ensamma såren man får av en tyst lägenhet i en liten stad. Vem kommer knacka på ditt fönster ikväll?

True story

Att regressera är en tradition

Julen har ju en tendens till att få en att konvertera tillbaka till en ålder som man var för många, många år sedan. Vare sig det är då julskivan sätts på och man går runt och hoppskuttdansar, eller om det beror på att, äntligen! nu kom snön!, så brukar den oftast infinna sig. Tyvärr känner även nostalgimonstret Emelina sig en aning stympad nu i juletider. Jag ser helt enkelt inte lika mycket fram emot att öppna julklapparna. Man blir helt inte lika glad av att få böcker, pengar och strumpor, som man blir av att få öppna ett paket som innehåller en glittrande ny My Little Pony. Men det är väl så livet är. Sedan kan man ju njuta av andra ting - till exempel snaps, julöl och vuxenpoäng såsom sill som jag beslutsamt trycker ned i munnen.

Men så finns det ju också andra saker som kan få en att regressera något oerhört. Min svaga punkt är när jag spiller saker. Förr i tiden var det alltid mjölk, men det går lika bra med kaffe har jag hört. Det är något med att spilla vätska, som får mig att vilja börja tjuta som en femåring och skyggt gå och gömma mig. Antagligen beror detta på alla gånger som pappa slagit näven i bordet och skrikit "Inte nu igen, Emelina! Nu får det vara nog!". Jag säger samma sak nu som då: "Jag k-kan fa-faktiskt inte rå (hulk) f-för det".
Men visst tär det på en att som 21-åring regressera tillbaka till en person man var för 15 år sedan. Men det verkar vara ett återkommande tema i mitt liv. Något som aldrig riktigt växer bort. Glädjen över julen, och att spilla.
Men stora kaffefläckar på mammas vita soffa är väl fint?
Eller?


Judy önskar er en riktigt god jul där ute i det snötäckta Sverige. Jag hoppas ni njuter av ruset av öl och chokladbollar lika mycket som jag.

Rekommendationer

Jag har varit ett manga- och animefan nu i flera år. Det händer allt mer sällan att jag spenderar min tid med att se på tecknade figurer som blir kära, kämpar mot världens undergång, försöker lösa övernaturliga gåtor, blir världens bästa ninja - ja, allt det där som japanska serier innehåller. Man tröttnar litet efter år av samma sak, om och om igen. Samt att man som vuxen människa inte längre skrattar till och uppskattar samma saker som man gjorde när man var 16 år. Men det finns en serie, som jag fortfarande älskar med hela mitt hjärta. Nodame Cantabile.


Det är en serie som handlar om klassisk musik. Denna bok är anledningen till att mitt intresse för klassisk musik blossade upp. Denna bok är också anledningen till att jag våren 2007 tog upp mina böcker och började läsa igen. För att uttrycka sig på engelska (svenskan räcker inte till!)-- I can not stress enough how great this manga is. Den får mig att skratta lyckligt åt de simplaste sakerna. Det ilar i mig när jag ser huvudkaraktärernas fingrar flyga över pianotangenterna.

Jag hade en liten tradition, den där våren 2007, då jag kände mig så ensam. Min rumskompis hade blivit deporterad tillbaka till Amerika, och pojken jag var hopplöst förälskad i, såg mig inte så som jag såg honom... Så jag fyllde mina dagar med svartvita filmer, klassiska böcker, fransk musik och Nodame Cantabile. Istället för att åka in till Tokyo för att umgås med mina vänner, så gick jag och köpte en ny volym i denna serie, satte mig på Starbucks och njöt av koffeinet och nikotinet i min kropp. Och även om anledningen till att jag började göra detta var pga vänner som var på tok för upptagna och lämnade mig ensam, så skulle jag inte byta bort det för något i världen. Det är ett av mina finaste minnen som 19-åring.

Smakprov

Den icke-platoniska reaktionen

Vad är det med artister som lyckas tända den där lågan i en? Jag syftar inte på det platoniska förhållande man oftast får med musik. Visst, det sätter eld på en, men bara för att musiken fungerar som en katalysator för ens egna känslor; tonerna och orden fungerar ibland i symbios med en själv. Det sättet jag syftar på, är den icke-platoniska.
Den där musiken som är så otroligt laddad av någon sorts, ja sexuell, energi. Hur en röst kan få en att darrande rysa till-- bara på grund av det där desperata raspet på slutet av röstens kant. Eller den där silkeslena, djupa och hesa rösten som får en att förnimma någons andedräkt som följer ens nacke. Till slut sitter jag där och viftar fram luft med handen i ett tappert försök att kyla ned hettan som spritt sig inuti bröstet och som hotar att klättra längre ned.

En rörelse på en skärm. Att få se denna röst iträdd människoform får mig att börja rodna. Hans oskyldiga rörelser till sången han sjunger, får mig att bli eld och lågor. Hans kropp böjer sig lätt, hans ryggmuskler spelar under tröjan (det låter som värsta Harlequin-boken, eller hur?) -- men jag förstår plötsligt varför jag attraheras så av män. Vissa, speciella män. Män med bruna, varma ögon och långt hår á là Elvis-frisyr.

Mm-mm!

Klicka för att förstora, jaa

Något som släntrar efter

Att implodera. Det är det första och enda ord som skulle kunna vara någorlunda beskrivande. När man försvinner, när man sugs in i sig själv. Det är den bilden jag får i huvudet. När man sedan vaknar upp till verkligheten igen, så känns allt så surrealistiskt. Den där fläcken på tröjan som säkert uppstått under de senaste timmarnas städande, blir på något sätt en leverfläck på min egen hud. Jag blinkar yrvaket och inser det absurda i det jag tänker. Jag sitter ju fortfarande på samma stol som jag slog mig ned på för några minuter sedan. Försöker forma tankarna till ord. Jag kommer inte ens ihåg en bråkdel av vad jag tänkte. Bara en uns av något som fortfarande släntrar efter. För hur förklarar man en resa in i sig själv? Vad tänkte jag? Vad kände jag? Obeskrivligt.

Dags att tvätta hjärnan från gamla idéer

Jag hjärntvättar mig själv till att tro att jag ska bli det där stora, som amerikanarna kallar "successful".

Och fy vad jag vill bo i New York. Häng på, Linda?

New York, New York

Kom och köp!

Jag sitter och lägger upp mina Gackt-saker för försäljning. Jag förbannar mig själv medan jag sitter och krampaktigt försöker komma ihåg all info. Vilket år de kom ut, vilka som är 1st press, vilka som är mer sällsynta än andra. Tänk, för fem år sedan kunde jag allt det där utantill. Jag skulle kunna haft ett test på det, och fått 100% rätt. Fast inte nu. Verkligen inte nu.

Hela min Gackt-kollektion ska bort (eller nästan hela iaf)! Kom och köp! Kom och köp!

Jag lägger upp sakerna på min bilddagbok för tillfället.

En dag för två månader sedan

En dag för ungefär två månader sedan var jag och Linda på väg till Londonland. Vi var glada och förväntansfulla. Nu fyller vi våra dagar med kärlek på distans. Hon med någon sak i Holland, och jag... jag fyller mitt hjärta med personer som inte ens existerar. True story.

Jag och Linda, på flygplanet mot vårat framtida hem.

För alla Joss Whedon fans

Okej, follow up!
Ni kanske inte heller vet, att när jag verkligen tycker om en serie, och såklart får en favoritkaraktär, så kollar jag upp allting den skådespelaren gjort! Haha! För jag kan inte få nog av dem! (insert crazy eyes)

Ja, så nu blev det Barney från How I Met Your Mother. Det visar sig att han är med i en grej som Joss Whedon har gjort. Så alla Joss Whedon fans där ute - whoa! Och för er som inte vet vem Joss är - ohmygod, var har ni varit? Joss Whedon är personen bakom serier som Buffy, Angel, Firefly etc etc, aka alla stora nördars idol. Joss med den storslagna humorn som ingen kan slå? Just det, honom!

Hursomhelst, så har Whedon, tillsammans med litet gamla igenkännande ansikten, gjort en 43 minuter lång musikal, som bara har visats på internet. Och låt mig säga er, folks, det är pure awesome! Som allt annat Joss gör, såklart.

Kortfilmen handlar om Dr. Horrible, som såklart är en villain, som vill komma in i någon sorts Villains Association. Samtidigt måste han brottas med superhjälten Mr Hammer som motarbetar honom hela tiden. Och i hemlighet, så är Dr. Horrible kär i Penny, men han vågar inte riktigt prata med henne... Och om man till slut kryddar med litet allsång á là "Once More With Feeling", så har du receptet:

Dr. Horrible's Sing-Along Blog

Välj bara Act 1, part 2 ochsåvidare för att se hela kortfilmen.

This is legen... wait for it.... dary!

Okej, nu kanske inte du vet att jag är ett rabiat-tv-serie-tittar-fan. Att när jag väl hittar en serie att se, så spenderar jag de närmsta dagarna med att se alla episoder. Alla säsonger. Det kan vara allt från seriösa draman till sitcoms. Dock så krävs det otroligt mycket för att jag ska fastna för den senare. Jag talar om How I Met Your Mother.


Serien handlar om den otroligt romantiska huvudkaraktären Ted Mosby, som letar efter sin livs kärlek. Lyckligtvis så har han sitt eminenta kompisgäng vid hans sida, som kan hjälpa honom. Bland annat det gifta paret Lily och Marshall, den vapentokiga Robin, och ligger-med-allt-Barney. Varav den sistnämda karaktären är något jag vill gå djupare in på.

Rent logiskt, så borde jag vara upp över öronen förälskad i Teds karaktär. Romantisk, som jag är. Men det är något med den sviniga Barney med sina never-ending:a kostymflöde som får mitt hjärta att börja slå litet extra fort. Eller att han får mig att börja asgarva.
Och det är nog det som gör How I Met Your Mother så otroligt jävla kuk-bra (som jag skulle uttryckt det irl). Det är en serie som får mig, ensam som jag sitter i mitt rum, och börja skratta. Skratta. Det enda som sitcoms lyckats få ur mig tidigare är, som mest, ett fniss. Så ett gapflabb borde nog få er att förstå varför den här serien är legen.... wait for it.... dary!

Därför, kära läsare, har jag sammansatt en topp 3 från HIMYM. Och jag råder er att se det. Dessa skratt jag fått från serien har gjort mina senaste sjukdomsdagar till en enda stor klump med kärlek. Och, öh, skratt.

THE LEGENDARY TOP 3 of How I Met Your Mother

Nummer 3 - Why Barney Stinson is Awesome


Nummer 2 - Ted teaches Barney how to drive


Nummer 1 - Barney Stinson does not drink with racists

en dag som kanske inte var värd att nämna

Jag är så sjuk så jag vet inte vad.
Idag skrek min chef så mycket på mig att jag började gråta. Sedan skrek han litet mer.
Feber har jag också.

Buhu, stackars mig.
Snörvel.

tusingar i mängder

Gud jag känner bara för att låsa in mig i mitt rum och äta godis och god, flottig mat i flera dagar. Låtsas att jag druckit dagen innan och bara ligga och kolla på svartvita filmer. Men framför allt äta en massa mat jag lagar sent om natten. DET ÄR JU SÅ GOTT SÅ JAG VET INTE VAD.

Jag tror jag blir sjuk imorgon. Sådär förskyld. Min näsa och hals tippar på det iaf.
Tusan också.

Ett brev från Ebba

Ni vet det där hugget. Det som händer när man bara faller. När mina kinder färgas röda för att han log mot mig. Hur mina ögon spärras upp när jag inser det. Det. Att, herregud! jag är kär i den här personen. Mitt hjärta bultar, kinderna färgas; jag kämpar. Jag dagdrömmer, kyss-scener i hörnet av kaféet.

Idag när jag åkte buss och försökte klura ihop hur mitt skrivande skulle ta form, så kom jag och tänka på dig. Jag försökte skriva ned en scen med dig. Hur du säger mitt namn för första gången. När jag ligger på skolbänken och tittar på dig i hemlighet, tror att du inte märker. När du sitter mitt emot mig och läser, och jag känner hur koffeinet och endorfinerna blandas i min kropp; det känns som om något slagit på en sträng i mig, och jag vibrerar som ett eko som någon glömt bort att lyssna till. Så kände jag mig när jag steg av bussen. Precis som jag kände mig när du släppte textraderna med blicken och såg på mig. Jag tänkte att du förstod aldrig hur mycket jag tyckte om dig. Även om jag skulle säga det till dig nu, så skulle du fortfarande inte förstå. Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå, hur mycket jag älskar dig.
Men om det skulle vara i metaforer, skulle det vara just vibrerande ekon som du glömt bort att lyssna till.
Eller om det skulle vara fysiskt? Då kan jag inte gå. För hela min kropp darrar av kärlek till dig. Det börjar krypa i mina armar; har du känt av kärleksrus någon gång? Har du gått på någon konsert med en artist som var så bra, så att hela du är en enda stor adrenalinpump som pumpar ut ren lycka i dina ådror? Så är det, fast fem gånger bättre.
Innan dig så trodde jag inte att det var fysiskt möjligt att känna såhär mycket. Innan jag träffade dig så ville jag tro på kärlek vid första ögonkastet, men hade varit för ensam för länge. Jag ville tro på kärlek som höll i sig år efter år efter år, men började tro att sådant bara existerade i filmer. Men nu tror jag, för nu vet jag. Så ja, jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.

Nu dog jag.

ÅH HERREGUD VIVIENNE HAR GJORT ETT SNIGELHALSBAND EN GÅNG I TIDEN.
Hur komplett skulle inte mitt liv vara med en snigel om halsen, som har en Vivi-orb på skalet?
Jag är ledsen, men det blir inte så mycket bättre än det här.
Min kärlek för Westwood + min fascination för sniglar = deathblow.

menkollarå!

Chansen som gled ur händerna

Det jag alltid kommer ångra att jag inte köpte:

Det är den vulgära sidan av mitt Vivienne-älskande som trånar.
Åh. Ååhhh.

kuriosa is makin' meh craizi

Andas, Emelina, andas!
Jag gick precis in på poupee för att kika litet på Vivienne Westwood kuriosa. Poupee är en site där man kan klä upp sin personliga docka med kläder. För att få kläder, måste man samla ihop Ribbons, rosetter alltså, och dem får man genom att man laddar upp bilder på sina saker (kläder, kuriosa, smycken, etc). Man kan sedan sitta och kika på decennier av gamla märkeskläder som folk lagt upp bilder på.

Jag hittade precis en användare med namnet chérie, och dog några sekunder efter jag skummat igenom de saker hon lagt upp. Av de 58 bilder hon lagt upp på olika saker hon äger, så är 21 st av dessa Vivienne Westwood saker! Och det är bara det jag räknat ihop av de små thumbnails:en där jag kan avgöra att det är Vivienne Westwood design. Det här blir litet förvirrat, men jag är helt uppe i varv över att 40% av hennes garderob är Vivienne Westwood!
Sedan att resten av hennes garderob enbart består av Anna Sui, Gaultier och Dior ska jag inte ens nämna eller tänka på. För då skriker jag.

Märkesnörden i mig skriker, hör ni det?!
AAAHHHHH!!


Ps. För övrigt hittade min mamma min blogg idag. Jag har fått henne att dyrt och heligt lova att hon inte skall läsa den. Och sedan när blev mamma så haj på google?

http://xkcd.com/

Det är magi

"... känner jag återigen hur hela min kropp vibrerar av kärlek. Det bara smög sig på, och jag insåg bestört att det är precis samma sak som jag kände när han satt mitt emot mig på (namn på café)-- hur bara vetskapen om hans närvaro gör mig helt handlingsförlamad."

"Han tar min hand när vi går igenom mängden av folk-- först länkar vi bara samman våra lillfingrar, men snart utökas det till ett ihopslingrande av fingrar. Hans hand är varm, och jag känner hur beröringen börjar påverka mig. Även när vi stannar till håller han kvar sin hand i min. Det är som elektriska stötar som går genom min kropp. "Det är såhär det ska vara" är det enda som går igenom mitt huvud."

/Utdrag från en gammal text jag skrev.

Qoute, eller "kvotering" om man ska lyssna på Linda

"Jag återvänder till mig själv och finner en värld. Men åter snarare anad och dunkelt begärd än levande gestaltad. Och då flyter allt ihop för mina sinnen, och så ler jag mig åter drömmande fram genom världen."

/"Den Unge Werthers Lidanden" av Goethe.

Små kommentarer

"'Puss och kram, morotsbarn', det kanske Linda kan ta med i sin bok?", säger mamma och börjar fnittra. "Eller jag vet inte, jag behöver nog gå och vila".

Fördomar om små städer och människor

Sedan jag och Linda återvände till Nyköping, har vi försökt nöja oss med det uteliv som Nyköping erbjuder. Det vill säga Birgers och Club Tellus. Och eftersom åldergränserna på dessa ställen endast tillåter oss att gå dit om fredagar, då varenda 18-åring i vår kära hemstad, gör upplevelsen... otillfredsställande. Så det får oss ofta att hälla i oss tequila och dansa som fånar till Roger Pontare. Man skall icke underskatta vikten i att kunna lägga hela ens tyngd i en 90 graders vinkel för att få ovan nämnda motstretande bästa vän att stanna kvar på dansgolvet.

En annan faktor, som kan vara obehaglig, men också fullt lika trevlig, är alla de människor man ideligen stöter på. Det kan vara gamla borttappade klasskamrater - både de man saknat, eller de man helst aldrig skulle ha velat lägga ögonen på igen. Man kan ju också möta gamla bekanta - som till exempel killen som jobbar på Fonus, som jag träffade genom jobbet för några veckor sedan. Plötsligt står det en man framför mig som är täckt med tatueringar och frågar om jag känner igen honom. Efter ett personligt dödande av fördomar från min sida (det är sådär knäppt-komiskt att en kille som jobbar med att ta hand om döda går runt med kroppen täckt av spindelnät och dödskallar), så sitter vi där och diskuterar Fellini-filmer. Vem kunde ha tippat på det?

Efter ett ihärdigt dansande till schlager, så kommer det fram en pojke till mig, som har en löst knuten scarf runt halsen. Jag och Linda hade förut stulit några glimtar av denne oerhört fint klädda karl, och återigen sådär smått fördomsfullt slagit fast att han antagligen var bög.
"Alltså gud, du är bara så vacker!", utropar pojken och tar mig om armen med lillfingret spretande utåt. "Nu råkar jag vara upptagen" (scarf-pojken blinkar upp mot en blond pojke bakom honom, som flinar instämmande tillbaka), "så jag menar inget sådant. Jag var bara tvungen att säga att dina kläder är helt underbara. Lova mig att du blir skådespelare eller något!"
Fnittrande som idioter strör vi komplimanger över varandra ("nej men gud, jag tänkte precis samma sak, du är så sjukt snygg!", "nej, du är!"), och som på små moln svävar jag fram till garderoben för att hämta ut min jacka.

Återigen denna helg styr jag och Linda fotstegen mot Fickels lägenhet. Väl där möter strupen alkohol av alla sorters procentantal. Saker snurrar till, och efter ett evigt spammande av Idol och Håkan Hellström, så ligger vi där, utslagna.

Jag vaknar upp klockan nio av att någon kysser mig lätt på skulderbladen. Ömheten sätter min kropp i panik, och ut rusar jag med en lika bakfull Linda som jag vinglar hem tillsammans med. Påvägen hem möter jag mamma, och samtalar med skrattet i strupen. Det är alldeles galet, det här. Men något mer vill jag nog ha. Jag saknar nog allt då man stapplar genom Göteborg klockan fem på natten och skrålar på Disney-låtar. Men om man ska tro mig och Linda, så kan vi göra detta i vilken stad det än är.
Men nog skulle vi helst välja en litet större stad.
Om vi fick.

Kort från i fredags på Birgers. Oh me oh my.