fräcka gamla tanter

Det är väl ingen hemlighet direkt om att Emelinas favoritmärke är Vivienne Westwood. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får mig att bli så lidelsefull så fort detta märke kommer på tal. Kanske är det hennes provokativa design och tryck? Hennes otroliga smycken? Eller kanske tillochmed Vivienne själv, som nog är den coolaste gamla tanten jag någonsinn lagt ögonen på.
Men jag ska vara ärlig. Smyckena föll jag för först, som så många andra. Det var orber hit och dit, och alla små ungar i Harajuku, Tokyo, gick runt och stoltserade med dem. Jag ville också stoltsera. För innan Vivienne-tiden så var jag aldrig intresserad av märkeskläder.

Det hände något konstigt med mitt tänk och hur jag relaterade till märkeskläder. Jag köpte en handkerchief eller två, ett par strumpor och litet strumpbyxor. Småplock. Det var inte förrän jag köpte den där orange:a hatten som saker verkligen började sätta igång. Det var som en spärr släpptes inom mig. Jag var bara tvungen att köpa mer. Vid den här tiden hade jag också flyttat in med min amerikanska roomie Lauran. Lauran dyrkade Vivienne, hon hade tillochmed en orb intatuerad på sin vänstra arm.

Lauran iklädd Vivienne-kläder och man kan skymta hennes underbara tatuering.

Jag bestämde mig för att söka reda på en Vivienne-väska. Det var mitt ultimata mål. Jag gick runt och letade en månad, gick in på alla möjliga affärer, jämförde, tänkte. Till slut ringde jag med adrenalin pumpandes i kroppen en eftermiddag till Lauran och sa att jag hittat den. Den.
Mitt första stora köp. Efter detta var jag redan förlorad. Två månader senare hade jag köpt ett halssmycke för 2000:- och ännu en väska för 3000:-. Jag köpte alla accessoar som jag kunde lägga vantarna på. Spamkollade alla Vivienne-hemsidor konstant, flera gånger om dagen. Jag räknade konstant mina pengar för att se hur mkt jag skulle kunna ha råd med. Alla mina inlägg på internet handlade om Vivi-saker jag ville ha eller hade köpt.

Nu har saker och ting lugnat ned sig litet. Jag antar att det blir så när man inte har tillgång till Vivienne-butiker. Min ekonomi är inte vad den var förut heller, så jag har inte råd med min älskade Vivi längre. Men man kan alltid drömma om de där dagarna då Vivi var mitt allt.