När jag var liten så var Ankliv en av mina favoritprogram. Jag har alltid varit svag för de där klassiska äventyren. Och om jag inte såg dem på Disneydags, så drömde jag mina favoritdrömmar om det. Jag kan inte påstå att jag var speciellt tomboy:ig av mig som liten, snarare tvärt om-- jag har alltid velat vara så flickig som möjligt, eftersom mina klasskamrater hade så svårt att se mig som någon utöver flickan som de skämdes över att erkänna att de lekt med. Men hursomhelst, så var det i mina drömmar som jag alltid återvände. Emelina - den stora hjälten som räddar dagen! Jag kommer ihåg rysningarna som gick genom kroppen när jag var i en speciellt farlig situation. Det var som elektricitet. Jag svingade mig i lianer, hoppade mellan stenblock och avgrundsdjup, slogs med svärd mot elaka skuggor, och fick alltid mitt hjärtas prins i slutet.
Därför har jag alltid varit svag för historier som handlar om äventyr. Speciellt då t.ex. Ankliv, eller Ducktales (vad man nu föredrar att kalla serien). Till exempel då de åker i tidsmaskinen, möter Bubba, hittar diamanter, problemen de stöter på när tidsmaskin-glassen smälter och de inte kan ta sig hem igen.
Så nu har jag börjat ladda ned Ankliv igen, för att få återuppleva allt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter. För det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar